Kelpiestuds

Senaste inläggen

Av Åsa - 27 september 2015 18:24

Så har vi tävlat igen, och tagit vårt andra godkända resultat i avancerad klass med 88 poäng. Prinsessan har faktiskt hittills inte ett enda resultat i rallyn som inte är godkänt! Lite kompensation för lydnaden där vi liksom fastnat i ettan. Kanske är det hennes sätt att berätta för mig vilken sport hon vill syssla med ;)


Det bästa med tävlingen var inte poängen, utan att hon var glad och trygg. Lite skällande hundar, en klubb däe hon inte varit tidigare, MASSOR att titta på och lyssna på - och hon jobbade på med ett litet kelpiesmile hela banan.

Har vi saker att jobba på? Eh, JA! Störningsträning står högt på listan just nu, träna med andra hundar nära, och träna där det är stökigt. Hon tappar position i svängarna och snurrarna sitter inte perfekt. Och JAG behöver bli säkrare i mitt fotarbete, onödiga poäng att missa!


Men det viktigaste fungerade igår. Hennes attityd var på topp, hon verkade gilla att vara på banan, och hon var trygg mitt i stöket (om än lite nyfiken!). Honnören fungerade jättefint, man kan tydligen titta rakt bakom sig OCH ligga helt still på en och samma gång...smidig nacke på en kelpie!


Jag är glad och stolt, och tacksam över att jag får hänga med min fina hund på tävlingsbanan :)

ANNONS
Av Åsa - 22 september 2015 06:26

I söndags hade vi första lydnadstävlingen för säsongen. "Genrepet" veckan innan (lydnadskurs) var ganska katastrofal med INGEN stadga, och jag hade de två senaste tävlingarna i huvudet med rädd och olycklig Prinsessa. Jag var Nervös, med stort N. Inte för poängen - men för att hon skulle titta på mig med den där "måste vi...?"-blicken. Att jag skulle ha förstört hennes tävlingsglädje genom dåliga val och (faktiskt) otur.


Så, jag hade valt en tävling på en bekant plan (Lund), med ganska få anmälningar. Lugnt och fint, beredd på att göra en ren träningstävling och belöna på planen. Mina mål var 1: glad hund, 2: hålla min egen bubbla.


Så jag blev lite förvånad när det var kö in på parkeringen, massor av tält överallt, och MASSOR med hundar...Utställning samtidigt! Stora hundar gruffade mot varandra, skällde högt, och röts åt med jämna mellanrum - sådant som gör en Liten Prinsessa ledsen och osäker. (Naturligtvis blev detta förstärkt x 10 i mitt huvud, det var säkerligen egentligen en ganska lugn tillställning...) Skällbelöningar utdelades flitigt (gratis belöning för att annan hund skäller), hög röst-belöningar likaså. Vi höll oss lite i utkanten och tittade, och Prinsessan tittade på mig med den där "har du en leksak?"-blicken, och min lycka var gjord :)


Lagom till platsliggningen började det regna. Ösregna. Snöblandat. Vi ställde upp, hon fällde ner sina öron, jag tvekade - men konstaterade att regnet iaf kom från rätt håll (bakifrån) och bestämde mig för att fortsätta. Och hon låg. Lugnt. Med en glad min. Sista 30 sekunderna försökte hon intensivt stirra tillbaka mig, återigen lyste "leksak?" i blicken! Det höll NÄSTAN hela vägen, hon satte sig upp när jag var 2m från henne (och jag la henne ner igen och fick bannor från domaren - inte påverka hunden!). Supernöjd med henne, och tacksam över att jag återigen varit med i en lugn och trygg platsliggningsgrupp i Lk1. Under våra nu 9 platsliggningar på tävling har inte en enda hund rest sig!


Tandvisningen var inte helt populär, vi behöver träna om den igen, men hon accepterar den.


Kort paus i bilen, försökte torka håret på hennes filt (gick sådär), och gladde mig åt att det slutade regna. Värmde upp lite, påminde om stadgan. Undvek inkallningar eftersom det var så mycket folk. en hundägare i Lk2 använde HÖGA kommandon till sin hund, Prinsessans reaktion var att slänga sig in i fotposition och förväntansfullt titta på mig...Gratisbelöningarna vid höga röster har fungerat!


Vår tur. Lite meck vid uppställningspunkten (ovanligt!) och jag kände att jag tappade henne - precis som det brukar kännas när vi går in på banan. Det ÄR en mental grej, för oss båda! Men jag hade bestämt mig för att hålla mig i min bubbla och sköta mina uppgifter, och det gjorde jag. "Det finns ingen hund" tänkte jag och gick min förstasträcka med henne på helt fel ställe...Och sedan hände det! Hon hittade tillbaka, slöt upp, och vi gjorde andra halvan av fotgåendet bättre än någonsin! Inga höjdhopp i språngmarschen, följsamma svängar, fin position, och sista heltomhalt satt som en smäck. LYCKA!


Jag hade bestämt mig för att tokbelöna mellan momenten (tävlingsmässigt), så det blev Full Fest. Sedan var hon på!


Plaskläggande under gång var inte hennes grej, och när det inte blev "som det brukar" kom en glimt av osäkerhet fram igen och hon började smyga efter mig...jag klämde in ett hurtigt "stanna!" och gjorde en återgång till ett ställande istället, och räddade upp hennes humör (belönade så klart max!).


Satt perfekt i inkallningen, bra fart, använde glatt mig som bromskloss och ville inte sitta på det blöta gräset. Spelar ingen roll, hela hennes kroppsspråk sa "busa?" och hon tittade på mig med sitt lilla smile och det var hon och jag.


BRA ställande, och när jag vände upp hade hon återigen den där "jag vet, jag kan!"-minen! Stod som klistrad tills jag var en meter bort, då tog följsamhetsgenen över och hon flyttade tassarna något steg - men vilken skillnad från förra helgen då hon osäkert smög efter mig!


Vanligtvis avstår vi apporteringen (ettans apportering är liksom inte hennes grej) men jag ville bryta hennes upphetsning och gnäll-spiral fram till hoppet. Hon tittade på apporten som om den var råttgift och slog till den med tassen. När jag envisades ställde hon sig mittemot, för att kunna ta den och göra en ingång. Sötnöt!


Strategin fungerade halvbra, vi fick något litet ljud på hoppet (mindre än vanligt dock), och så klart en bodyslam-ingång igen, och sedan var vi klara och gick ut och lekte.


Båda mina mål uppnådda!

1: Hon var GLAD! Gladare än på väldigt länge på en tävlingsbana! Det känns fantastiskt :D

2: Jag skötte mina uppgifter. Naturligtvis kan jag fortfarande bli ännu bättre och ännu tydligare, men jag har hittat en strategi och ett tankesätt för mig själv som fungerar.


Våra 119 poäng känns som högsta vinsten på lotto!

ANNONS
Av Åsa - 14 september 2015 07:13

Prinsessan och jag har precis avslutat en hektisk period (för mig, inte för henne) med fem dagars läger för 14 av Reals treor, direkt följt av en helgkurs för Helene Lindström. Superkul! Nu är hösten igång på riktigt :)


Höst betyder också att tävlingssäsongen är igång. Vi började på sämsta tänkbara sätt med att Prinsessan blev rejält skrämd under uppvärmningen till vår debut i rally avancerad (två hundar sprang skällande fram till ett staket från "ingenstans"), och jag har ALDRIG gått runt en bana med så dålig känsla. På plus-sidan så har jag nog aldrig skött mina förarsysslor så bra heller, och vi fick en godkänd runda. I efterhand kan man naturligtvis fundera över om jag borde tävlat alls, eller om vi bara borde åkt hem direkt, men nu blev det som det blev.

Rädslan satt i flera dagar, och Prinsessan fick vila helt från nya intryck i en vecka, och sedan ytterligare en vecka med så lite nytt som möjligt (svårt att minimera helt när man har läger...). Lite tid för hjärnan att "komma igen" och stresshormoner att gå ur kroppen blev den omedelbara strategin, efter terapeutiska samtal med kloka hundvänner.


Så det var extra spännande att gå på kurs, dels för att få två bra kursdagar, men också för att se om hon uppvisade några rädsletendenser. Kursinnehållet passade oss perfekt med fokus på helhet och kedjor, och däremellan lite tid att träna detaljer. Vi kedjade, filmade, analyserade filmen, planerade om, och kedjade igen med förbättringar. Mycket nyttigt! En hel del snack om uppvärmning, attityd, momentrutiner, och annat matnyttigt blev det också. Det var första gången jag träffade Helene, och det blir definitivt inte sista! Vi har verkligen ett fantastiskt "hundsverige" med så många otroligt duktiga, trevliga och pedagogiska instruktörer! Lite olika erfarenheter och ingång till olika sakar, och Helene gav mig ytterligare några viktiga pusselbitar på vägen :)


Prinsessan skötte sig utmärkt. Dvs hon var glad och pigg, och visade upp alla sina "gamla synder"...Stadgan var obefintlig (sämre än på väldigt länge) vilket gav mig 15 minuter med nya ögon och nya tankar runt vårt absolut största problem. Mycket värdefullt!

Kedjorna skötte hon fint, vi fick bl a fram exakt hur vårt hopp ser ut på tävling med ljud och bodyslam i ingången, och kunde prata om och jobba med det - ny momentrutin på G.

Vi tittade på fria följet och konstaterade att vi ska INTE vara i samma bubbla, utan mer i två bubblor som sitter ihopa...Jag sköter mig, hon sköter sig, och vi undviker att gå och känna in varandra och bli avvaktande. Steglängd och energi justerad hos mig dessutom. Resultatet kom snabbt - sådant är kul, när man får betalt på direkten!


Jag kunde märka lite osäkerhet som kom fram emellanåt som jag inte riktigt känner igen, och det verkar vara kopplat till andra hundar som skäller, stökar, eller kommer nära med häftiga rörelser. Det visade sig i slutet av dag ett, när hon var trött, så det är definitivt något jag behöver vakta på! Hon behöver längre tid för att komma över händelsen för två veckor sedan, det är uppenbart.

Mitt främsta jobb - tror jag - handlar om att hela tiden avväga vilken situation jag sätter henne i, och undvika"trigger-stacking" dvs komma ihåg att hon blir mer känslig när fler saker händer efter varandra, även om sakerna var för sig inte hade upplevts negativa. Egentligen är hon en liten käck och trygg individ, och jag tror bara hon behöver tid att studsa tillbaka.


Vi har några tävlingar inbokade, på platser som hon är bekant med och tidigare har fungerat bra på, så jag planerar att åka men att ta det som ren träning. Känns hon inte 100% OK så gör vi bara en gå-in-belöna-gå-ut. Det kanske vi gör iallafall, hon har många år framför sig på tävlingsbanan och jag försöker påminna mig själv om att tänka långsiktigt.

Av Åsa - 6 augusti 2015 14:52

Jag har en tanke om att man ska skapa ett så roligt och givande liv som möjligt, och utveckla sådant som för en framåt. Till slut är målet att ha ett liv som jag aldrig vill ta semester ifrån :)


I den andan har jag nu tagit steget att faktiskt kalla mig fotograf. I praktiken har jag ju varit det några år, men det har känst som ett stort steg att bli lite mer offentlig! Jag älskar fotograferandet, lika mycket som hunderiet, så då känns det som rätt väg att försöka odla den biten av livet och få den att växa.


Min fotosida heter Kelpiestuds Foto, och du är varmt välkommen att kika in! Oavsett om du vill titta på lite bilder för skojs skull, eller om du har någon tanke om att anlita en fotograf, eller om du bara är nyfiken :)

Kelpiestuds Foto finns också på facebook och instagram. Och på tal om insta, så har Prinsessan fått ett eget konto: Princess Midori!


Under hösten kommer jag att utveckla lite onlinekurser i fotografi, först ut blir en grundkurs och en specialkurs inriktning hund. Håll utkik om det känns roligt och spännande!


Konkurrensen i fotovärlden är stenhård, med massor av duktiga aktörer. Precis som i hundvärlden. Jag gör som jag brukar: blundar och hoppar, och hoppas...:)



Av Åsa - 28 juli 2015 07:44

Det går framåt! Vår nya strategi har visat sig vara lyckad, och idag kunde jag börja säga ordet FÖRST och visa SEDAN. Hon börjar sakta förstå det här med att de olika föremålen har olika ord :)

Vi kör vidare ett tag till!

Av Åsa - 26 juli 2015 10:36

Precis som jag trodde...detta är SVÅRT för Prinsessan!


Vi fortsatte med Plan 1 i ca 4 pass, men jag såg ingen utveckling till det bättre. Hon chansade, det blev fel lika ofta som rätt, och hon började bygga frustration och osäkerhet. Så nu har vi en ny plan!


Det som är viktigt för mig är egentligen inte att hon lär sig skilja på en apport, en gummileksak, och en strumpa, utan att lära mig mer om hur hon funkar och hur vi ska förstå varandra bättre. En bra känsla i träningen. Att vi har kul ihop. Målet är ingenting, vägen är allt...RIP Robban!

Så hellre än att fortsätta traggla med bara ord har jag valt att hjälpa henne - så får vi se vart det leder!


Upplägg: Jag står framför henne, med de tre objekten mellan oss. Jag pekar på rätt objekt, blir passiv, och säger namnet. Hon markerar genom att gå fram till objektet. Jag är lat och upptäckte snabbt att om hon plockar upp objektet måste jag ju lägga tillbaka det igen...Min tanke är att successivt länga pausen mellan handtecken och ord, och ta bort handtecknet helt och hållet. Ingen aning om ifall det funkar, men vi får iallafall rätt ord kopplat till rätt föremål och en massa bra dirigeringsträning!


Tre random minuter från första passet med den nya taktiken:


Och två minuter från slutet (paus i mitten mellan första och andra filmen):


Vi kämpar vidare! :)

Av Åsa - 24 juli 2015 10:42

Jag har Träningsvärk med stort T. Muskler jag inte visste fanns. Jag och Ola stapplar rnt och skrattar när vi tittar på varandra - så här kommer vi att se ut när vi är 90...


Denna utmaningen var mer för oss tvåbenta än de fyrbenta: Gå runt Finjasjön på två dagar, övernatta i tält, ha med oss allt vi skulle behöva. Start och slut vid Hovdala slott: två och en halv mil. Inga problem tänkte jag kaxigt, jag går ju en massa kilometer dagligen med hundarna! Jag måste ju vara i hyfsad vandringsform. Det där med terräng tänkte jag bort, och packning? Hur jobbigt kan det vara? Det är ju inte ens någon lång sträcka!


Vi startade efter lunch på tisdagen, jag, Ola, Valle och Midori. Mårran var på minisemester hos mina föräldrar, och njöt av en kelpie-fri och ganska bortskämd tillvaro - som tillkommer en pensionär :)


Vi ger oss iväg! Vägen bakåt...


Vägen framåt!

Det första vi konstaterade var att utrustning tar plats...Sovsäck, liggunderlag, tält, primuskök, mat, vatten, första-hjälpen-necessär, extra selar och koppel, och ett linne till ombyte - sedan var det fullt i ryggsäcken! Det viktigaste - inget mer. Det jag saknade mest var ett vidvinkelobjektiv, annars så räcker det ju med det viktigaste. Så klart.


Första stoppet. Vattna oss, vattna hundarna, konstatera att vi borde tagit med dubbelt så mycket vatten...Det blir till att fylla på under vägens gång!

Midori var fäst i rggsäckens avbärarbälte i sin dragsele och höll god fart. Valle hade sele och flexi, fri men ändå fast, mycket nöjd med att få snosa runt.


Paus med svalande bad för varma tassar. Midori hittade en "båt" som hon roade sig med!

Det visade sig snabbt att kelparna är i berydligt bättre form än oss tvåbeningar! Trots värmen höll de god fart och humöret på topp. Midori ser det som sin livsuppgift att dra, så det blev lite extra hjälp framåt :)


Hela tiden omgavs vi av vackra vyer!

Jag saknade mitt vidvinkelobjektiv, men samtidigt började varke gram kännas på ryggen...Soligt och vindstilla, svetten rann i ögonen, och jag började fundera över vad vi gett oss in på. Fem km kändes som dubbelt så långt!


Vi följde vandringsleden in i skogen.

Ett annat irritationsmoment som jag inte tänkt på...insekter! Vi rollade på myggmedel på alla fyra, men flugorna var envisa speciellt på hundarna. Runt Finjasjön finns en del sumpmarker, där frodas myggen...Vi höll uppe tempot för att komma undan det värsta, och när Runkeeper visade att vi gått närmare 1,5 mil kändes det som läge att hitta nattläger.


Men först...Skräckens hage! Kossor ÄR läskiga. Ni ser den svarta längst till vänster? Hon var den som uppviglade de övriga. Jag och hundarna sprang sista biten till säkerhet!


Vi slår läger, kaffe latte och frystorkad mat kändes helt rätt!

Vi hittade ett antal övergivna kasernbyggnader som gav lite insynsskydd från vandringsleden, och ett jämnt underlag för tältet. Utan ryggsäck kändes det som att man flög fram...Hundarna verkade också nöjda med vår valda plats, och kunde gå lösa utan att lämna oss mer än max 10 meter.


Prinsessan vaktar sitt nya hem!

Jag hade varit orolig över att hundarna skulle vägra tältet, men det var tvärt om - de älskade det! Under natten hörde vi vildsvinen stöka runt i närheten, och höll oss tysta och stilla.


Dessa färska bökmärkena hittade vi 10 meter från tältet nästa morgon...

Morgonkaffe vid kl 6 i denna miljön är inte helt fel!

Liggunderlag och min kropp kommer inte helt överens, men jag sov större delen av natten och började känna mig OK efter lite kaffe. Vi packade ihop lägret och startade färden längst andra sidan sjön, tillbaka mot utgångspunkten. Kelparna verkade ha sovit utmärkt och var precis lika pigga som när vi startade dagen innan!


Morgonljus över sjön...

Frukost och paus vid Björkviksbadet innan sista etappen mot slottet inleddes.


09.45 kändes denna skylten som är välkommen syn:


Vi hade klarat det! Vi hade gått runt Filjasjön, sovit i tält med Kelparna, burit allt vi behövde ha med oss, och kommit fram helskinnade (förutom lite skav här och var)!


Och visst fick man mersmak! Nästa år går vi DUBBELT så långt. Plättlätt! ;)




Av Åsa - 21 juli 2015 15:33

Efter succn med Do as I do tar jag mig an en ny utmaning tillsammans med Prinsessan: Olika föremål heter olika saker! Jag tror att detta kommer att bli MYCKET svårare för henne, eftersom hon från början haft svårt för ordförståelsen (jämfört med Valle som jag misstänker pratar svenska språket flytande...). Hon har mycket lättare att se och förstå visuella signaler, jag tror det var därför Do as I do var så naturligt för henne.


Jag har bestämt mig för tre föremål:

  1. En röd strumpa med en knut på, "Strumpan"
  2. En röd gummileksak, "Fire"
  3. En metallapport, "Apport"

Jag har medvetet valt olika material och ord som låter olika.


Planen är att först introducera föremålen ett och ett, och se hur hon vill markera. Sedan jobba med ett "varmt" föremål och ett eller två "kalla", för att kunna öka förståelsen för att just det varma föremålet är det viktiga. Och till slut kunna lägga ut flera varma föremål, och hon lyssnar och väljer rätt!

Jag kommer att använda hennes filt att utgå ifrån, och stå bakom henne så att hon inte får någon hjälp av mitt kroppsspråk eller min blick.

Jag väntar mig att detta tar betydligt längre tid än tre dagar...;)




Skaffa en gratis blogg p www.bloggplatsen.se