Det här med felsignal har jag funderat över de senaste månaderna.

Det började egentligen när jag lyssnade på Ken Ramirez i Roskilde, som beskrev i vilken ordning han lär sina blivande tränare att använda olika verktyg: felsignal kom VÄLDIGT sent på den listan. Eftersom jag genast drar paralleller till det som min värld kretsar runt - mig och mina hundar - tänkte jag efter. Använder jag felsignaler? Ja. Dessutom har jag upptäckt att jag gör det mer och mer. Varför? Det hatade svaret: har inte tänkt på det...

Så jag stegade fram och frågade Ken efter föreläsningen vad han tyckte, kan felsignal vara en hjälp, eller är det effektivare att bara vänta ut att hunden rättar sig? Ken är diplomatisk, men det lyste igenom att han har sett en tränare för mycket som får dåliga resultat med användandet av felsignaler. Enligt honom blir resultatet ofta att felsignalen tolkas av hunden som ett "litet nej", alltså ett litet straff, och detta hämmar hundens (och tränarens) träningsvilja och utveckling. Eller, han tränar ju alla sorters djur, så det är inte bara hundar.

Men jag kände inte igen min egen träning i den beskrivningen. Ett straff, om än aldrig så litet, får beteenden att minska på lång sikt. Det är liksom själva definitionen av ett straff. Hunden blir lite mer passiv, lite mindre glad, lite mer hämmad, lite mindre träningsvillig. Det stämmer inte på mina hundar!

Hem och träna, och fundera vidare. När använder jag felsignal?

1. När jag vill att hunden ska plocka fram korrekt grundfärdighet i framförmappen, för att få upp den från tex ett ligg (när jag ville ha sitt). Ett glatt "hoppsan!" får Mårran att studsa upp, vifta på svansen, och prova något annat. Det verkar inte bli svårare att få henne att bjuda ligg i nästa pass. Alltså uppfattar hon inte mitt "hoppsan" som obehag, det är inte straffande utan bara informerande - som just en fel SIGNAL.

2. När popsy tex slarvar och gör en sned ingång. hon har en låååång historia av slarviga ingångar, att rätta sig, osv, och jag vill helt enkelt ha dem snygga på första försöket. Alltså säger jag glatt "om igen" och flyttar mig så att hon gör en identisk ingång igen. Hon "spottar i tassarna" och gör en perfekt ingång, inte bara den gågen utan följande 20 ggr.

3. När jag jobbar med någon sorts stadga (stadga i stilla position sitt-ligg-stå, stadga i gående fot-position), dvs att jag utsätter hunden för gradvis större störningar som jag vill att den ska ignorera. Det hålls på "leknivå" och jag vill bibehålla känslan av lek - jag försöker lura hunden, men den är minsann smartare än mig! Om jag lyckas lura hunden att bryta stadgan (en snabb blick och sedan titta tillbaka är helt OK, att lämna position eller min sida genererar en felsignal) så går jag lekfullt ur position, retas lite med hunden, och så försöker vi igen från början. Resultatet blir en viftande svans och ett bättre utförande.

4. När jag baklängeskedjar och någon del inte håller. Hoppsan, om från början!

De beteenden som jag felar blir INTE svagare, hunden blir INTE låg, utan svansen viftar och motivationen ökar.

Jag tror att skillnaden är att mina hundar upplever felsignalen som förstärkande. "Men då blir det ju tokigt, du vill väl inte förstärka att hunden gör fel?" Nej, men det är VÄLDIGT viktigt för mig att förstärka att min hund faktiskt försöker och vill jobba med mig! Speciellt med en hund som Mårran, vars värld rasar om hon misstänker att hon inte duger, vill jag förmedla till hunden "tack för att du vill jobba med mig, det blev inte helt rätt - du nådde inte klicket - men jag älskar dig ändå!" Fattar hundarna skillnaden? Definitivt...De jobbar på för att nå sitt klick, och håller en glad attityd genom hela passet.

Däremot jobbar jag mycket sällan med "time-outer". En time-out är ett negativt straff - jag berövar hunden möjligheten att få fortsätta träna med mig - och om man har "jag vill att hunden ska sluta med..." i tankarna tror jag att man får frustration både hos hunden och en själv. Kan det vara effektivt? Absolut! Jag bara väljer bort det, i de allra flesta fall (aldrig säga "aldrig"), eftersom jag inte gillar att fokusera på "fel" beteenden. Eller också är jag helt enkelt dålig på att använda time-outer effektivt eftersom jag aldrig tränar på det...:)

Däremot kan jag absolut ge hunden en ny uppgift som motverkar det jag vill ha bort! Om hunden går upp för högt i stress får den slappna av en stund på sin filt eller ligga en stund på sidan medans jag pratar lugnande och/eller masserar.

Jag tycker också att man bör tänka på HUR man gör sin felsignal, och vilken förväntan man får hos hunden. Om jag vill tävla så vill jag att hunden själv ska rätta sig, utan att göra en stor affär av det.

Exempel: Popsy ger ljud i språng marsch. Glada, lyckliga, utdragna morr-ylanden som får min hud att knottras och mig att se rött. Efter att ha präntat in i min hjärna att jag INTE ska kasta mig över min lilla Terrier och ta ut min frustration på henne (jodå, jag tänker sådant ibland - jag är mänsklig...) så började jag helt enkelt avbryta och lämna henne när ljuden kom. Hon sökte upp mig, vi gjorde om. Det blev sakta bättre, ljudandet avtog, jag var nöjd med mitt tillvägagångssätt. Hon blev inte låg eller ledsen, utan bara mer taggad och - himmelrike - tyst.

Så skulle vi visa ett helt fritt följ för instruktören, elit med svängar och vändningar. Och efter ca 3/4 kom en språng marsch. Popsy - som gått suveränt utan en enda belöning och hållit sin exakthet - kunde inte dölja sin frustration/upphetsning utan ljudade. Och stannade sedan direkt och väntade på att jag skulle börja om...

Jag hade alltså skapat en hund som visserligen höll längre tid utan ljud, men när det väl kom så stannade hon dessutom och var van vid att vi skulle avsluta och köra igen! Association och förväntan...Pavlov satt och skrattade rått på min axel!

Jag tror att felsignaler kan vara en utmärkt hjälp för både hund och tränare om:

1. Hunden uppfattar dem som ett litet klick, inte som ett litet nej

2. Man funderar över vilken association hunden gör med felbeteendet och vaktar på vilken förväntan den får (vad är bättre i ett tävlingsmässigt fritt följ? Att hunden håller position och snabbt ger uppmärksamheten tillbaka om den blir störd, eller att hunden är beredd på att vi kommer att avbryta?)

3. Man inser att en felsignal inte kan användas i inlärning av något som hunden faktiskt inte kan - man kan inte säga "fel" om inte hunden vet vad som är rätt!

4. Man som tränare fortfarande har fokus på vad man vill HA, inte vad man inte vill ha

5. Att man då och då fokuserar på att träna UTHÅLLIGHET, inte perfektion, och som tränare faktiskt vet hur man bäst "räddar" ett fel på tävling. Fuskar bäst vinner mest...

Och jag tror att man på något sätt måste tala om för hunden att även om den inte "nådde klick" så älskar vi den ändå. Älska hunden för det den ÄR inte vad den GÖR.

I senaste Canis har Morten och Cecilie skrivit en utmärkt artikel på samma tankebanor. Rekommenderas!