Jag har haft tid att bekanta mig med Babe och Piggy. Jag har aldrig pysslat med grisar tidigare, knappt ens varit nära en, och jag känner att det hjälper mig att verkligen SE hur de beter sig istället för att försöka gissa vad de tänker...jag har helt enkelt inga tidigare erfarenheter. Jag pratar inte "gris".

Det gör också att jag inte reagerar slentrianmässigt "som jag alltid har gjort" på olika beteenden som de gör. Jag har verkligen haft svårt att överföra klickertänket på hästträning eftersom jag har nästan 20 års erfarenhet av traditionell hästträning i bagaget innan jag insåg att man kan klickerträna dem (det är en pågående process som ger mig ökad förståelse för alla cross-over hundtränare!), med grisarna är det så mycket lättare! De agerar, jag tar ett steg tillbaka och funderar. Vad hände? Vad gjorde grisen? Vad ledde det till? Kommer det att upprepas?

De här första dagarna har det varit två saker på agendan: observation och relation. För att lära mig träna grisarna (om så bara enkla vardagsbeteenden som att kunna bli hanterade och flyttas på) måste jag se hur de beter sig. Jag måste också få en relation, ett förtroende, med varje individ. Om de inte accepterar min närhet utan att bli rädda kommer inte träning att fungera något bra.

Observation är enkelt, det är bara att titta på dem. Vi släpper ut dem i den betydligt större fårboxen lite då och då, och då ser man varje gris personlighet ännu tydligare.

Babe är den lite blyga, osäkra, försiktiga, som väljer att fly från det hon inte känner till. Hon är lite större än Piggy, men det är bara på utsidan...Hon har aldrig visat aggressionstendenser (hittills), utan tvekar att byta miljö, rör sig lugnt och försiktigt, backar och undersöker från avstånd. Hon är den enkla grisen.

Piggy har en annan strategi: anfall är bästa försvar! Hon är nyfiken, gå-på-ig, kastar sig över nya saker med intensitet och intresse, och maskerar sin rädsla bakom en stor mun med tänder, vildsint fnysande, och fyra korta ben som sätter full fart fram. Hon påminner lite om en retad bullterrier...:) Just de aggressiva tendenserna gör henne till den svårare grisen.

Förtroende/relation är också ganska enkelt. De bor i en box. Jag har kontroll över ALLT de vill ha. Jag är ALLTID i närheten när de får mat eller vatten eller grästuvor att leka med, eller byta miljö. Jag har snabbt blivit sammankopplad med trevliga saker.

När de slutade fly till andra sidan boxen när jag kom in började jag handmata dem med brödbitar (tydligen en tiopoängare bland grisar). Babe tog fint från början, Piggy tvekade länge innan hon tog sats och kastade sig över brödbiten och slet den från min hand. Efter att ha räknat fingrarna (jodå, alla fanns kvar) började jag hålla fram hennes bröd med en skiftnyckel.

Iförrgår morse tog Piggy fint för första gången :) Då la jag till att om hon försökte "anfalla" brödbiten så försvann den. Tog hon fint var den tillgänglig. På kvällen kunde jag lägga bort skiftnyckeln och hålla brödbitarna med handen, utan att riskera några fingrar!

Mina grisar är uppvuxna på öppen förskola, kultingar är grymt (ha ha) söta...Jag misstänker att de inte har de allra bästa erfarenheter av människor, och jag misstänker att slag och skrik har varit involverade i deras skötsel. De visar tydligt de två strategier som ett djur har för att komma undan sådant som de upplever som farligt eller obehagligt: flight or fight!

Flight - fly - är den första reflexen. Öka avståndet genom att flytta sig själv. Det är Babes val.

Fight - slåss - är det som djuret tar till när inte flykten lyckas, om djuret blir trängd eller obehaget inte upphör. Öka avståndet genom att flytta det farliga. Det är Piggys val.

Jag tror att det är väldigt individuellt hur hög "aggressionströskel" ett djur har, hur länge det försöker fly innan det börjar slåss. Jag tror också att ALLA djur kommer att slåss (för sitt liv!) om de känner sig tvugna. Och det ÄR en effektiv strategi, obehaget flyttar på sig om djuret är tillräckligt skrämmande, alltså kommer aggressionen att växa sig starkare...

Just därför har jag valt bort alla försök att fya, hota, eller på annat obehagligt sätt freda mig mot Piggy. Jag är 100% övertygad om att hennes aggression kommer att försvinna av sig själv, när hon blir trygg i sin miljö och säker på de människor som hanterar henne. Den kommer alltid att ligga latent - har en strategi fungerat en gång så finns den i djurets beteendebank för alltid - men eftersom jag kommer att se till att inte sätta henne i alltför svåra situationer och samtidigt träna trevliga alternativbeteenden, så tror jag inte att det kommer att bli ett problem.

Igår fick de gå ut i fårboxen, Mårran var med i stallet som vanligt. De har hälsat genom hålen i väggen, Piggy har slutat fnysa mot henne och Mårran har slutat morra. Helt plötsligt siktade Piggy och började springa mot henne! Inte vet jag om hon ville jaga Mårran eller bara hälsa, men matteinstinkten gick in (skydda Mårran!) och jag placerade mig mittemellan 100 kg framrusande gris och flyende Mårran, och la lugnt men bestämt handen på Piggys panna. Hon stannade, tittade på mig med sina pliriga ögon, och vände med en air av "vadå? jag ville faktiskt inte dit ändå...". Naturligtvis fick hon en brödbit som belöning, kastad i motsatt riktning så att jag fick Mårran ur vägen.

Babe trivdes i stora boxen och bökade efter fårskit även när Piggy gått in i deras egen box och satt trynet i den färska grästuva som Ola grävt upp. Hur flytta grisen? Jag tog några brödbitar och kallade...och hon kom! Glatt grymtande, ett steg i taget, en brödbit var tredje steg.

Det känns som en bra början!