Kelpiestuds

Alla inlägg under december 2010

Av Åsa - 29 december 2010 18:51

Båda mina hundar har i tidig ålder blivit skrämda av smällare och raketer som avfyrats väldigt nära av oföriktiga människor. Resultatet blev att jag under några år tillbringade tolvslaget inne på toa (enda rummet utan fönster) med två livrädda hundar. Rädsla har en tendens att sprida sig till för hunden närliggane saker: Skott. Bilar som baktänder. Ljussken på himlen. Oidentifierade visslingar. Alla dessa sakerna gör att Mårran förvandlas från sitt vanliga kaxiga jag till en darrande mattegris som försöker krypa innanför mitt skinn. Popsy har "bara" blivit rädd för ljus på himlen och allt som smäller.


De senaste nyåren drogar jag hundarna, vi bor på landet och smällandet är begränsat till en enda natt på året. De somnar sött, vaknar visserligen när smällandet sätter igång, men nöjer sig med att smita in under sängen och stanna där tills allt är tyst. Mycket trevligare för alla parter!

Nyckelfrasen är just "en enda natt på året". Om jag fortfarande bott i Malmö, där smällandet börjar i slutet av november och håller på till slutet januari, hade läget varit ett helt annat. Då hade det inte längre varit försvarbart att inte träna hundarna att, om inte gilla, så iallafall acceptera smällar och raketer. För det går! Inte till 100% på alla hundar, och naturligtvis är det svårare ju mer traumatiserad hunden är, men jag tror att med väl genomtänkt träning så kan man få ALLA hundar så pass bra att de inte längre blir vettskrämda.


Jag lånar en lista över de olika teknikerna man kan använda för att bekämpa rädsla, inte nödvändigtvis i denna ordningen, av Kathy Sdao fråpn hennes föredrag "What`s that I fear?" i Roskilde tidigare i år:


PAVLOV (association/förväntan, reflexbeteenden):

1. Habituering. Under hösten har rivningsarbeten hållit på en liten bit från oss (för att bredda E22:an), och det har låtit en del. Från 6 på morgonen till 22 på kvällen. Varje dag. Jag har älskat det! För varje dag har mina hundar blivit mindre och mindre ljudkänsliga, och jag har märkt att de har generaliserat till skott på avstånd och baktändande bilar som nu inte längre ger någon reaktion. Ljudet har varit i bakgrunden hela tiden, de har vant sig - blivit habituerade till det.

2. Flooding. Är en typ av habituering där man utsätter tex en människa med spindelfobi för vä'ldigt intensiv kontakt med massdor av spindlar tills hon lugnar sig och inser att hon inte dör, inte ens behöver vara rädd. Jag är personligen mycket tveksam till om den metoden fungerar på hundar, en människa kan veta rent förnuftsmässigt att hon inte är i någon fara, det vet inte en hund. Motsvaritheten i min värld hade varit att ta med Mårran till Malmö under stadens fyrverkeri och vänta mig att hon därefter skulle vara mindre rädd för smällar. Sorry, det faller på sin egen orimlighet, jag aldrig skulle kunna utsätta henne för något sådant. Och jag tror ine att resultatet blivit det önskade, utan tvärt om.

3. Desensitivisering. En gradvis habituering där man börjar på en så låg nivå att inte hunden reagerar, och sedan ökar successivt lite i taget. Det är tråkigt och tidsödande, men effektivt! Trixet är att hela tiden hålla sig nära den nivå som hunden reagerar på, men aldrig över. På så sätt kommer hunden att "tåla" mer och mer utan att reagera. För vissa hundar har man nytta av en ljud-CD att spela på gradvis högre volym, andra hundar vet att "högtalarsmällare" faktiskt inte alls är samma sak...

4. Klassisk utsläckning. Om rädslan beror på att något neutralt följt av ett obehag och därför blivit associerat till obehaget (en betingad straffare), så kan man i vissa fall - om kopplingen inte är så stark - bryta detta genom att det som blivit betingat presenteras UTAN följande obehag ett antal gånger. Vi är mer bekanta med när detta görs med en betingad förstärkare, det är samma sak som att klicket snabbt förlorar betydelsen för en nybörjarklickerhund om den inte längre följs av en primär förstärkare (belöning). Svårt att omsätta till smällar eftersom det är ljudet i sig som skrämmer mina hundar, däremot händer det ibland att de blir räda för en viss plats en period efter att det smällt när de befunnit sig där. Genom att vi passerar just en platsen ett tjugotal gånger dagarna efter utan att något obehaglit händer så blir platen "urladdad" igen.

5. Klassisk ombetingning. Steget längre än att bara gå förbi platsen där et smällt utan att något obehagligt händer, hade varit att servera en hel burk VOV oxfärs på precis den platsen. Istället för att associeras till obehag hade den snabbt blivit en favoritplats, associerad till bästa maten! Efterhand hade jag kunnat lägga ihop med desensitivisering: när skotten ljuder dyker maten upp. Återigen: tidskrävande, tråkigt, och MYCKET effektivt när det verkligen genomförs fullt ut!


SKINNER (operanta beteenden):

1. Ge hunden ett annat kommando, som inte är kompatibelt med att agera ut mot det man är rädd för. Fungerar bara om hunden är tillräckligt lugn för att kunna tänka och ta till sig kommandon.

2. Operant ombetingning. Shejpa all avslappning hos hunden: svans - öron - hållning - etc. Kräver också att hunden är tillräckligt lugn för att kunna ta till sig träning. Fungerar verkligen! Beteende leder till känsla.

3. Klickerträning av alternativa beteenden. Skvallerträning är ett utmärkt exempel. Man kan också lära hunden att utföra sk lugnande signaler på kommando, tex lekbuga. För mig är detta det jag gör efter att hunden börjat känna sig lugn och tillfreds: nu formar jag hur jag vill att den ska agera i situationen.

4. Att använda negativ förstärkning, dvs att när hunden lugnar sig försvinner obehaget. Jag har inte jobbat med det, jag är inte tillräckligt duktig. I teorin effektivt! Den stora nackdelen för mig är att metoden bygger på att hunden upplever ett obehag, och lä'r sig hur den får obehaget att upphöra. Jag antar att känslan av konroll gör att obehaget upplevs mindre och kindre, men det känns inte helt rätt.


Och det bästa är att FÖREBYGGA!!! Varför älskar jakthundar när det smäller? De lär sig tidigt att skottet skickar iväg dummien/gör att kaninen faller/får fåglar att regna från himlen. Den associationen blir stark! Träna valpen att framkalla ljud på egen hand, vänj den vid skott och smällar lite i taget, koppla ihop det med något roligt, och överraska den aldrig utan låt den se och undersöka och förstå var ljuden kommer ifrån. Så ska jag träna min valp!

Av Åsa - 27 december 2010 18:47

Visst...Jag har jobbat varje dag fram till juldagen, då har vi fantastiskt nog stängt. Full fart, mycket folk! Kul, men tröttande. Tur att man gillar människor!Julfirande hos familjen, en på julafton, en på juldagen. Kul, men tröttande. Jag har en ljuvlig släkt, både blod och den jag är ingift i, som inte låtsas om att jag somnar i soffan. ;)Annandagen tog jag ledigt, det är min familjejul med bara min egen familj av djur och min favoritmänniska. Kul, och inte tröttande! Lunch på stan, sedan soffläge med godis och två hundar som värmefiltar. Nice!Med djuren är det bra! Popsy har mått finfint senaste veckorna (förutom att hon blivit en smula...rultig är väl en fin omskrivning för smällfet?), Mårran gillar snön, hästarna lever rövare i drivorna, fåren är för en gångs skull inte alltför varma, och så grisarna - de kräver ett stycke för sig!Allteftersom de blir mer hemtama och ingen skriker och slår på dem, så ändras deras beteende nästan från vecka till vecka. Nya saker bubblar upp hela tiden, och jag som är total grisnovis kan knappt tro att det är samma grisar! Vi brukar låta dem gå fritt i stallet och på gårdsplan när vi mockar deras box, och deras upptäckarlusta är härlig att se - allt ska undersökas. Inget är farligt. Allt går att flytta på...De har blivit lekfulla (grisar kan både hoppa glädjeskutt och bocka!) och kontaktsökande. Piggy beter sig som en ouppfostrad unghund - hon ska busa och lekskrämmas och smaka liiiite för hårt. Det är en riktigt cool förändring från att anfalla först och fråga sedan! Vårt recept är att ALDRIG backa när hon försöker mobba til sig mat genom skrämseltaktik, och biter hon så försvinner maten och jag leker med Babe istället. På sin höjd slipper det ut mig ett "AJ!" och jag knuffar bort henne på trynet. Jag vill inte ryta och straffa, jag tolkar det som ett kontaktsökande lekbeteende som inte riktigt hittat sin form, och hittills har tillvägagångssättet varit effektivt.Babe är lugnare, och jag har börjat koppla ihop beröring = godis. Det går snabbt...från att backa undan när jag rör vid hennes huvud, till att aktivt söka upp handen på ca fem minuter. Jag tycker att det gäller generellt: ett djur som känner sig trygg och tilfreds lär sig snabbt.Båda grisarna har kopplat ihop klicket med att mat materialiseras framför trynet, och sänker genast trynena när jag klickar :) Jag klickertränar deras namn, och att backa undan för en höjd hand (mycket praktiskt!). Resten av träningen är mindre exakt, och mer "rätt beteende leder till belöning, människa leder till belöning, fel beteende leder till att människa och belöning försvinner" plus ren habituering och aktivering.

Av Åsa - 20 december 2010 08:34

15 december föddes min blivande träningspolare! En working Kelpie från Stormkappans kennel, och jag väntar med spänning på de första bilderna (utlovade så fort valparna ser ut som hundar och inte hårlösa marsvin...). HURRA!!!

Av Åsa - 14 december 2010 08:45

Mårran följde med till svärföräldrarna i helgen. Där bor Syster Vilma, och hundar är utomhus under dagen. Mårran var utrustad med täcke och viloplats fanns, men hon är ju van att vara med oss...

När hon är hemma så berättar hon när hon vill ut (krafsar på dörren eller voffar "lilla voffet"), och skäller när hon vill in - praktiskt. Mindre praktiskt! Hon skällde mer eller mindre non-stop i två timmar, tills svärmor till slut sa "jamen hon kan väl komma in då"...Hon la sig under bordet och rörde sig inte förren vi skulle gå, MYCKET nöjd med sig själv.


Mårran är överhuvudtaget vad man skulle kunna kalla en ganska vokal hund, hon skäller gärna. Att hon skällde hos mina svärföräldrar är helt och hållet mitt eget fel - det är ju faktiskt vad vi har lärt henne, skäll när du vill in - men i övrigt så försöker jag hålla hennes skall till ett minimum. Eftersom hon skäller av olika anledningar har jag lite olika strategier:


Som unghund ville hon vara med alltid, jämt, nära. Ibland vill man helt enkelt inte ha hundarna i samma rum (besök från hundrädda släktingar tex) och jag förutsåg tidigt ett problem.

Recept: hon fick vara i rummet bredvid, med stängd dörr, utrustad med en tuggpinne, tills hon blev tyst och varit tyst i fem minuter. Då öppnades dörren. Inte ett sätt som fungerar för alla hundar (vissa blir helt enkelt alltför stressade och behöver några "mellansteg"), men idag lägger hon sig glatt och lugnt i nästa rum på sin filt och tuggar på sin tuggis tills dörren öppnas. Inomhus skäller hon inte för att öppna dörrar, hon vet att det inte fungerar.


Uppmärksamhetsskall/lekskall är designade för att få just uppmärksamhet. Hon kan gå ut i ett annat rum och skälla uppfodrande om hon är uttråkad på kvällen, jag tänker alltid på ett barn som kallar på mamma från ett annat rum :)

Recept: Total ignorans, hitta ett annat sätt att få min uppmärksamhet tack! När hon "ger upp" och kommer in till oss igen (ofta med något i munnen som kanske kan bytas mot något kul) så hälsar jag glatt på henne och tar emot hennes pryl. Det har fungerat utmärkt, skallen har bytts mot att sitta i stolen bredvid soffan och krafsa på husse - och det är inte mitt problem :)

Jag har också lärt henne "lilla voffet", ett tyst skall, som jag belönar i dessa situationer (det är ganska gulligt och harmlöst).


Vaktskallen är dova och ljudliga, och hon är en vaktande hund. Grannar, främmande bilar, och HUNDAR! När vi fick nya grannar räckte det med ljudet från deras hundar för att sätta igång en vaktserenad som med Popsys hjälp urartade till värsta ylkonserten.

Recept: Om hon inte kan hantera att sitta i fönstret tyst, så är inte fönstret en tillåten plats. Oftast räcker det med att jag kallar på henne, är hon väldigt upphetsad så håller jag henne hos mig tills hon blir lugn och stilla. För det mesta räcker det med att jag bara har en hand på halsbandet medans jag gör något annat (ingen uppmärksamhet på hunden). När jag märker att kroppen slappnar av och fokus på fönstret släpper så berömmer jag och låter henne göra vad hon vill igen (oftast lägger hon sig bredvid mig).

Ibland händer något som hon verkligen upplever som en fara, och inte bara slentrianmässigt vaktar på. Om jag märker att något verkligen triggar henne, och att det eskalerar istället för avtar (hon vänjer sig inte utan blir mer och mer känslig) så har jag följande taktik: Vid första skallet kallar jag henne till kylen (eller hämtar henne om det behövs) och sedan smaskar vi mjukost. Tittar på det farliga - äter mjukost. Vill hon inte äta så sitter vi tillsammans, först och tittar in i rummet, sedan och tittar ut, och jag brukar massera hennes käkar. Efterhand slappnar hon av och blir kontaktbar igen. Detta användes senast för ett par månader sedan när grannen började träna sin unghund på fältet utanför, och resultatet blev snabbt en liten kedja: "ett skall - spring och hitta matte - spring till kylen". Istället för att känna vakt/upphetsning/viss osäkerhet, så verkar hon nu nästan se fram emot när de dyker upp där ute.


Och till slut har vi hundmötena, som nuförtiden går ganska bra igen FÖRUTOM i hemområdet. Varför? För att vi tränar där alltför sällan (läs aldrig). För att vi råkar ut för en lös schäferhund då och då. För att hon med jämna mellanrum ställs inför situationer som hon helt enkelt inte klarar av. Kort sagt: istället för att öva på att skvallra (ta kontakt när hon ser en hund), så övar hon på att skälla. Vems fel är det? Bara mitt...

Av Åsa - 13 december 2010 08:39

Advent betyder ju väntan, och det stämmer bra in på mig för tillfället.


Jag väntar på att december ska ta slut, så att jag kan börja med det nya årets kurser och träning och allt annat kul som liksom står på "hold" just nu. Mårran gör sitt bästa för att hjälpa mig:

  


Jag vågar knappt skriva att jag väntar på att valpkullen på Stormkappans kennel ska födas, och jag hoppas, hoppas, hoppas att där är en liten valp med mitt namn på i magen! Planerad nedkomst 17/12. Håll tummarna!


Jag väntar på att Boken ska komma från tryckeriet. Det dröjer några månader till innan den finns i handeln, ta en sneakpeak här! Vill du förhandsboka ett ex som skickas signerat, så maila asa@asashundar.se .


Jag väntar på att snön ska försvinna och plusgraderna kommer åter, och den väntan delar jag med grisarna som vill ut och böka upp hela hagen. De fick komma ut lite på gårdsplan igår:

  

Wow! Var är bästa bökstället?

  

Det var en konstig grisleksak...

  

Kanske skulle undersöka vad det är som skäller här borta? (Andra sidan dörren)

  

Typiskt...stängt in i lyxträdgården...(jag är rädd om min magnolia!)

  

...och köra bil fick man inte heller...Får hälsa på matte istället! (jag hade äpplebitar och övade inkallning och "backa undan")


Vad är det de säger..."Väntar på något gott väntar alltid för länge!" Benjamin håller med mig, han väntar på att snön ska försvinna så att han kan käka gräs igen!

  


Dagens råd från mig själv till mig själv: Fastna inte i vad som kommer i framtiden, då missar jag att uppskatta just nu!

  

Av Åsa - 9 december 2010 07:59

Mårran har mått dåligt i natt. När Ola kom hem vid tretiden igåreftermiddag hade hon kräkts i sängen, och massakrerat samtliga krukväxter i sitt illamående. Är man inte ute och kan äta gräs så tar man det som bjuds...

Så efter att ha släppt ut och in och ut och in och ut och in hunden (som inte kräktes utan bara försökte hitta gräs under snön) fram till klockan 24 så släpade jag mig upp och tog en promenad med henne i hopp om att trötta ut henne så hon äntligen skulle somna (själv var jag redan utmattad så det räckte).


Jag skrev för några dagar om våra urartade koppelpromenader. Det problemet tog jag tag i direkt och resultatet har inte låtit vänta på sig - koppeldragandet är så gott som borta igen. Följande åtgärder vidtogs:

1. Varje morgonpromenad (lös över fälten) följs av en extra koppelpromenad med bara Mårran, en ren träningspromenad. På så sätt är hon redan rastad när träningen startar, hon får extra motion och stimulans, och Popsy är inte ivägen.

2. Jag går oftast med hundarna i flexikoppel, och eftersom jag vill kunna växla mellan längderna på kopplet så vill jag att hundarna dels själv ger efter så fort de känner att det tar emot, och dels är uppmärksamma på mitt kroppsspråk (stannar eller vänder jag så hänger de på direkt). Vi tränar "silky leash" och följsamhet, och självkontroll vid spännande luktfläckar. Dessutom har jag kommando "sakta" och tränar följsamhet i olika tempon. Som förstärkare använder jag "varsågod att nosa", att jag släpper ut kopplet (fem meter), muntligt beröm (som hon uppskattar), liten lek med mig typ minikapplöpning, och då och då köttbullsbitar om det verkligen är något som är bra.

3. Jag är stenhårt konsekvent.


Så även mittinatten när jag mår illa av trötthet så gäller reglerna...ALLA promenader är träning. Alla. Om jag inte orkar så är det lös hund eller VGW-bälte på som gäller. Och eftersom jag inte hittade varken bälte eller halsband igår så gjorde jag en ögla av kopplet och gick...en träningspromenad.


Det funkade, hon somnade till slut :)




Av Åsa - 7 december 2010 06:56

Träning är färskvara...


Jag har varit ointresserad av träning de senaste veckorna, och Popsy gör det väl inte så mycket men på Mårran märks det direkt. Hade det handlat om lydnadsmoment hade vi inte haft något problem - det är skit samma i nuläget - men Mårran är en hund som vardagslydnaden inte är helt självklar för. Eller, vi är oense om vad som är det bästa sättet att tackla vissa situationer.

Hon är en i grunden självständig och misstänksam hund, en kombination som är perfekt för vildhundar men som ger mig lite huvudbry ibland. Fyra områden måste tas tag i på allvar (igen):


1. Gå i kopplet. Efter att ha gått i kopplet utan att dra sedan hon var två år och kommit över tonåren, har hon helt plötsligt lite smygande börjat dra mig till olika ställen. Och jag har följt med...Jag som brukar ha i ryggmärgen att hantera koppelgåendet konsekvent har betett mig som en hjärndöd zombie.

2. Det här med hästarna...de är ju så roliga att jaga! Vi la mycket tid på att träna "titta lugnt på springande hästar" första året som vi skaffade de stora fyrbentingarna, men nu har det varit mera regel än undantag att hon lyckligt har sprungit ikapp med framför allt Reo. Inte för att de bryr sig, de verkar gilla sällskapet, men en lekfull häst slänger ut hovar hit och dit och jag föredrar att ha Mårran i livet ett tag till.

3. Inkallningen. Jag har varit fruktansvärt slarvig och missbrukat hennes fina inkallning, kallat in om och om igen från svåra lägen utan mer belöning är "duktig hund". Den sitter fortfarande, men bara hyfsat. Inte perfekt, som jag vill ha den.

4. Och så vår stötesten, hundmöten. Jag VET att jag måste uppehålla träningen genom att låta henne se hundar och träna på hundar. Har jag gjort det? Icke! Och då går hon tillbaka till sitt "naturliga tillstånd" och skäller ut grannhundarna igen.


För att få lite extra inspiration så följer här ett sammandrag från Ken Ramirez föredrag om problemlösning i Roskilde i somras:


Problemlösning - ett praktiskt och systematiskt tillvägagångssätt med vetenskaplig grund

 

Introduktion:

Varje tränare ställs ibland inför "omöjliga" problem. En skicklig tränare litar till sin erfarenhet och instinkt, men vissa problem kräver en mer systematisk undersökning.


System för att lösa problem:

*en objektiv undersökning

*utmanar förutfattade meningar och "etiketter" på hunden

*underlättar kommunikationen med djurägaren

*behandlar ORSAKEN istället för SYMPTOMEN

*inriktar sig på en lösning

*dokumenterar processen


Ken Ramirez system:

1. Identifiera problemet

2. Utred orsaken

3.  Beteendeanalys - undersök balansen mellan straff och förstärkare i omgivningen: vad motiverar hundens beteende?

4. Gör en handlingsplan

5. Övervaka konstant!


1. Identifiera problemet

*Inte så enkelt som det låter!

*Bryt ner beteendet i sina beståndsdelar

*Fundera över vilka delar av beteendet som behöver ändras

*Dokumentera när problemet först visade sig (om möjligt)

*Leta efter mönster (tex olika triggers)


2. Utred orsaken

*Miljön/omgivningen

*Social (förhållandet till andra individer, försvar, etc)

*Psykologisk (svårt att jobba med! mentala "störningar" av olika slag)

*Fysisk (smärta? andra fysiska svårigheter?)

*Tränaren (personbundet?)

*Träningen - hur sessionerna är uppbyggda

*Regression som en naturlig del av inlärningen

*Desensitivisering (måste man ständigt jobba med!)

Gå igenom hela listan, uteslut, ringa in problemet (problemen).


Ibland är det inte möjligt att hitta orsaken, ibland hjälper det inte att veta orsaken.


3. Beteendeanalys.

En beteedeanalys undersöker balansen mellan straffare och förstärkare som påverkar beteendet.

*Ökat beteende - vad är förstärkaren?

*Minskat beteende - vad är straffaren?

Exempel: en räddningshund har förlorat fokus, och nosar på allt utom figuranten. Analys: det önskade beteendet har blivit straffat eller det oönskade beteendet har blivit förstärkt. Ofta båda.

Gör en lista över allt som FÖRSTÄRKER och allt som STRAFFAR vårt önskade beteende (fokus på uppgiften, hitta figuranten). Ändra sedan balansen mellan straffare och förstärkare genom att ta bort straffare och lägga till förstärkare. En enda straffare kan uppväga ett antal förstärkare!

Om det inte fungerar har vi

a. misstolkat förstärkare (de har inget värde eller är tom straffare)

b. missat straffare


IDENTIFIERA förstärkare och straffare i situationen

ÖKA förstärkarna

TA BORT straffarna

Resultat: vi hittar hundens verkliga motivation.


Att förstå motivation:

*Djur vill kontrollera sin omgivning

*Djur är själviska

*Konsekvenser till ett beteende kan vara straffande eller förstärkande

*Tidigare konsekvenser skapar nuvarande motivation

*Djur väljer signaler (stimuli) som har betydelse för DEM

*Manipulera konsekvenserna = vår förmåga att kontrollera inlärning

*Beror på hundens mentala status (allmänt eller i vid beteendet)


4. Handlingsplan

Träna om hunden! Träna ett nytt beteende, använd desensitivering och ombetingning vid behov, ändra konsekvenserna!


5. Övervaka konstant det "nya" beteendet. Ett problembeteende kanske är borta, men det är inte glömt! Om ett beteende någon gång fungerat för att lösa ett problem för hunden, så finns det kvar i beteendebanken för evigt.


Det låter så enkelt och självklart när han beskriver det...:)







Av Åsa - 5 december 2010 08:47

När inte polaren Benjamin vill hänga med, och man försätter sin andra polare Mårran i livsfara med flygande hovar, då får man helt enkelt dansa på egen hand!


            

Skapa flashcards