En bild säger mer än tusen ord heter det ju...Det här pysslade vi med:

Bilderna på mig tagna av Mia Oskarsson.

En av de saker som Maria verkligen trycker på - och som vi faktiskt har haft med oss ifrån valptiden även om vi kunde gjort MYCKET mer - är att träna i små tävlingskedjor. 2-3 moment eller delmoment som utförs efter varandra utan annan belöning än tävlingsmässig, stor belöning på slutet. Det ger flera stora fördelar som jag ser det:

1. Uthållighet och vana vid att göra flera saker efter varandra, som det ju är på tävling.

2. Testa av momenten. Visst, de fungerar ett och ett - men hur påverkar de varandra?

3. Jag får möjlighet att träna mina övergångar mellan moment, tävlingsmässiga belöningar, och momentrutiner.

4. Både hund och förare lär sig när man ska lyda, eller inte lyda, tävlingsledaren.

Jag och Valle valde följande kedja:

Ingång på plan - uppställning på anvisad åunkt i utgångsställning, läggande i front (jag går framför), uppsitt, transport till ny punkt, inkallning där jag lämnar honom backande, transport till ny punkt, apportering Lk1.

Mellan momenten tävlingsmässig belöning, slutbelöning efter apporteringen.

Utvärdering: övergripande bra arbetsmotivation. Det blev alldeles för mycket för kelpiehuvudet att få en startpunkt för apportering med mycket störning (publik, kaffekopp, vattenskål - och jag vill poängtera att han har fritt tillgång till vatten!), och han blir osäker när jag lämnar honom för inkallning. Tidigare har han lagt sig, nu kommer han istället. Och vi måste skilja på ligg (huvudet upp) och plats (huvudet ner). Bäst: de tävlingsmässiga belöningarna fungerade fint, och apporteringen satt på slutet utan tvekan!

Första kedjan bryter vi innan den blir klar av uppenbara anledningar, därför blev det två filmer: tagning ett och tagning två.

Vi konstaterade också att jag behöver jobba med att få honom tillbaka till arbetsmode snabbare efter en belöning. Högre förväntan! Och ja, film kommer på det med :)

Huvudroller: Valldemar och undertecknad

Biroller: Lena Gunnarsson och Mia Oskarsson (Lena syns skymta förbi i början, och det är Mias vittringspinne som förolyckas)

Berättarröst: Maria Brandel

Övriga röster tillhör mina vänner i gruppen

Så har vi haft vår första träff med blivande elitgänget i Göteborg. Jag har verkligen sett fram emot detta, Maria är min favorittränare, och jag blev verkligen inte besviken!

Gruppen är väldigt trevlig, vissa kände vi sedan innan, visa hade vi koll på via www, och några var helt nya bekantskaper. Jag känner mig trygg i gruppen, vågar visa vad vi är dåliga på, och fick verkligen många bra råd och mycket skratt. Jag tycker att just gruppen gör väldigt mycket för hur jag trivs - dels att jag känner att vi har samma grundtanke (pratar samma språk), och dels att resten av gruppen gärna får vara lite bättre än mig och Valle. Check på båda.

Vi tittade på en hund i taget, och eftersom detta var första träffen fick vi visa ganska mycket vad vi ville. Jag valde att ta upp uthållighet som ett problem, att kunna jobba lite längre i taget, och Valles störningskänslighet. Vi visade ett katastrofalt fritt följ som enkelt belyste båda punkterna.

Hemläxa: tillbaka till grunderna. Hur länge kan han hålla ögonkontakt sittande framför mig? Klarar han störningar? Hur är vår baklänges marsch? Svaret blev 5 sekunder, inte alls, och fruktansvärd. Jo, jag inser ju i vilken ända vi borde starta...:)

Eftermiddagspasset körde vi samma sak, bara hålla ögonkontakt, och laborerade lite med hur jag effektivast ska få honom att förstå. Ett fritt följ känns lååångt borta...

Trött Valle och trött matte sov gott i Lenas soffa! Ny dag - nya tag. Valle är tack och lov återhämtningsbar som en studsboll, han var SUPERTAGGAD och lekte glatt med Lenas cocker Totte.

Jag ville starta med att få lite feedback på det vi gjorde sist vi träffade Maria, nämligen sändande, för att få ett fartfyllt och engagerat pass som förstapass. Valle sprang fint till leksaken, kom näääästan tillbaka med den, och vi tittade på "runt" och pratade om hur jag kan få ännu högre intensitet.

Pass två var en tävlingsmässig kedja (kommer på film så småningom), där jag tydligt såg att stadgan i sitt brister, och han söker inte upp mig efter belöningarna så som jag skulle vilja. Våra dåliga ligg var också tillbaka...På plussidan: apporteringen fungerade perfekt som sista beteende i kedjan, med tävlingsledare och allt! Som vi har jobbat med den :)

Sista passet för dagen ville jag jobba med lägganden och följa-övningar. Filmer är på G!

Gruppen avslutade med målsättningar inför nästa träff. Listan blev lååång...Mycket att träna på! Planering nödvändig, annars har jag en tendens att fastna i sådant som redan går bra.

Tack till gruppen som gjorde mina träningsdagar avslappnade och roliga, tack till Lena som bjöd på sällskap på och av träningsplanen såväl som mat och husrum, och jättetack till Maria som ger mig nya lösningar på gamla problem!

I vår har jag bjudit ner två av mina Canis-kollegor för att hålla sina "specialare".

Först ut är Magnus Karlsson (www.gladjeklick.se ) som håller en platsliggningskurs 31 mars. Alla platser med hund är bokade, men sätt upp dig som reserv och hoppas på turen, eller ta chansen att få titta på alla olika hundarna som observatör.

Sedan blir det dags för Elsa Blomster (www.blomsterhundar.se ) att hålla en inkallningskurs, två fredagar med fyra veckors mellanrum för att hinna träna ordentligt. 13/4 och 11/5 blir det dags, en plats kvar med hund!

Jag och Valle ska naturligtvis gå båda kurserna, det gäller att passa på!

Igår när jag kom hem var Valle alldeles till sig.

Han har länge funderat på att börja blogga (bl a inspirerad av sin idol I-or som bloggar ihop med Jenny Wibäck på www.vovpedagogik.se ), men vi inser ju båda två att hans koncentrationsförmåga inte räcker för ett helt inlägg.

Häromveckan fick han ju smak för min mobiltelefon (vilket resulterade i en ny och fin till mig), och nu har han förstått att det finns ett medium som kombinerar hans glädje för teknologi med hans något flyktiga tankeförmåga: Twitter!

Så here goes:

Följ @gladavalle

Om det ändå vore så väl...Nej, snarare "brist på vår"- trötthet.Men idag är snön borta, och jag ser fram emot att återuppta min och Valles löpträning. Jodå - jag springer! Nåja, joggar, eller kanske ännu mer sanningsenligt blir dragen framåt av Valle som sitter fast runt min midja. Arrangemanger fungerar utmärkt, vi blir båda lagom trötta :-)

På sistone har vi börjat gå från att träna enbart detaljer med olika sorters störning till att faktiskt få ihop någon sorts helhet. Vi tränar övergångarna mellan momenten, och jag experimenterar med olika sätt att motivera ett fritt följ som är längre än tio meter. Det känns som en rejäl utmaning - att lyckas hålla hans fokus på mig en lite längre stund UTAN ständig belöning MED störningar... De sätt som fungerar bäst just nu är

1. Träna under promenaden, och använda lek med Mårran som en del i belöningen. Då ingår också att faktiskt behöva prestera för att FÅ LOV att leka med Mårran. I början var det snudd på omöjligt att konkurrera, och det enda jag krävde var att han tog favoritleksaken och engagerade sig i lek för att få sitt fri. Efter någon vecka började han självmant välja bort Mårran, utan ville återuppta leken med mig - yes! Nu har vi kommit så långt att vi leker "kull", dvs jag rör mig oförutsägbart och han kämpar för att hålla sin position, och han väljer åtta gånger av tio att fortsätta jobba/leka med mig efter Fri.

2. Baklängeskedja fria följet. Jag har en bestämd ordning i huvudet som vi gör en kedja av, nästa dag är det en ny kedja. Detta är ganska nytt, men fungerar super hittills! Alla detaljerna sitter redan, nu vill jag ha MER och LÄNGRE.En gång i veckan är det träning i grupp, nytt för i år och så otroligt bra för oss! Bara att göra ingång på planen i grupp till platsliggning, kunna göra tandvisning med olika personer, träna med kommendering, och dessutom bli uppmärksammad på allt skit man hittar på! Valle har svårt med miljön, men jag tycker att han blir stadigt säkrare och säkrare.

Just nu ser vi fram emot en tur till Götet på torsdag, för en tvådagars första träff i elitsatsningen för Maria Brandel. Första målet: start i lk1 innan sommaren är slut. Vi får väl se...

I helgen har jag hälsat på mina Canis-kollegor i Hönefoss! Hur kul som helst att få komma och hålla kurs.

Det är en av de saker jag gillar mest med att " bo under Canis-paraplyet" - vi är många, vi har samma grundsyn på hundträning, men vi specialiserar oss på lite olika områden och är därför glada för att bjuda in varandra. Jag delar gärna med mig av "mina" kursideer och upplägg! Och jag bjuder lika gärna in andra och tar del av deras tankar och kunskaper (ni har väl inte missat att Magnus Karlsson kommer och håller platsliggningskurs? Och senare i år blir det inkallningskurs med Elsa Blomster!)

Lite av min helg i bild och ord (jag har roat mig med enbart mobilkameran denna gången):

Enda nackdelen med att hålla kurs borta är resvägen...Först med tåg till Köpenhamn

sedan flyg till Oslo

Och sista biten blev jag hämtad och tillbringade i en glad citroen, hela vägen till hotellet.

Att få se hallen på lördagen blev en överraskning - den finaste inomhushall jag har sett (hittills)! Och varmt inne, när det är -15 ute. Man tackar!

Cesar har hört till inventarierna i helgen. En Pomeranian som är lydnadstränad är lite extra häftigt :)

Kvällen tillbringade jag i sängen på hotellrummet ihop med lite ostbågar, choklad, och Cirkeln. Bortalyx.

Nästa morgon vaknade jag tidigare än receptionen, och passade på att vakna ordentligt med en promenad.

Lugn och Fokus är tacksamt att hålla i helgformat. Samtliga hundar - och ägare - visade tydliga framsteg! Det beror naturligtvis mycket på att dag två är de lite mer vana vid både miljön och gruppen, men jag tror att det beror ännu mer på att ägarna själva hittar rätt fokusnivå och verkligen jobbar fantastiskt med sina hundar utan att bry sig om miljön. Och då får man fin respons!

i skrivande stund sitter jag och slår ihjäl några timmar i väntan på planets avgång. Kaffe är en livräddare långa kursdagar, och likaså på långa flygplatstimmar...Jag konstatertar att jag har en kursstart imorgon som hittills inte är förberedd, tackar min lyckliga stjärna att jag är ledig imorgon förmiddag, och känner mig på det stora hela väldigt nöjd med livet.