Att gå kurser är som allra mest värt om man faktiskt tränar mellan gångerna, helst med sina nya tankar och idéer i huvudet. Det har vi faktiskt gjort denna gången, och ganska flitigt dessutom!

Valle håller nu ögonkontakt UTAN att vika med blicken eller röra en muskel ca 30 sekunder inomhus med störning i form av att husse lagar mat. Jag har honom sittande i front, och tror att det ger en bra början till sitt i grupp dessutom. Mårran är placerad snett bakom - tappar Valle fokus så får hon hans godisbit...Effektivt!

Jag har helt klart märkt att det smittar på andra moment - vilket naturligtvis också beror på att jag blivit mer noggrann med att det ska vara just ögonkontakt, UTAN att släppa emellan. Vi passar på under promenaderna, han kommer upp vid sidan, jag bestämmer mig för hur många steg jag vill ha, varierar mellan 2 och 10, och släpper han innan klick så bara går jag vidare. Inga kommandon, inga krav, han väljer själv. Och han väljer rätt!

Parallellt har vi tränat mycket följa, och att snabbt söka upp mig efter en belöning, helt enkelt genom att "dela upp" belöningen med små transporter. I början var jag väldigt "mystisk" och inbjudande, nu stoppar jag leksaken i fickan och går och han rusar efter mig med hög förväntan. Tack, promenaderna!

Vi har jobbat med stadgan i sitt kvar. Jag såg på filmen (det är SÅ NYTTIGT att filma!) att han visade osäkerhet när jag lämnade honom, likadant när jag gick tillbaka, så vi har jobbat med de bitarna. Det verkar ha varit grundproblemet, för han verkar sitta betydligt mer stadigt nu! Kan ha något att göra med fokus-träningen i sitt dessutom.

Våra lägganden från sitt har jag börjat träna om från grunden. Jag VILL ha båda frambenen kastade framåt, och funderade över ett sätt att få honom att förstå...Hmmm...Kan man köra hoppligg? Han kan ju hoppstå med låsta framben, kan jag utveckla det? Det kunde jag :) Nu är kroiteriet glasklart - han ska göra ett litet hopp och sedan slänga fram båda frambenen till ligg. I början var det ett STORT hopp, men han är lat av naturen så det är nu nerbantat till knappt synligt. Men frambensrörelsen är kvar.

Avlämningarna har börjat lossna. Helt plötsligt av sig själv började han komma med kampleksaken och lägga den i min hand, och vi kunde börja en ny lek där jag släpper kampen, han tar en runda, och sedan kommer tillbaka och söker upp min hand för att fortsätta kampa. Ett litet steg i det stora hela, men ett STORT steg för Valle! Jag har också försökt tänka på min kroppshållning både när jag kastar och tar emot. Och om han bara lyfter och släpper har jag slutat "fånga" föremålet. Håll, och håll fast. Små steg...men i rätt riktning!

Jag har också lyckats hålla mitt löfte att träna på annan plats en gång i veckan, fredagarna vigs till detta "äventyr". Svår miljö = enkel träning, jag har en idé om att "hjärntvätta" honom att mycket störning = STOR chans till enkla belöningar hos matte.

Nu när jag sitter och tittar igenom mina anteckningar - igen - så känns det bra. Vi har så klart mycket kvar att träna, men med en "special" i veckan och fokus och engagemang som genomgående tema tror jag att vi når vårt mål till nästa träff: att kunna visa alla moment i Lk1 och kunna kedja dem tävlingsmässigt tre och tre.

Duktig matte! Min belöning för att ha hållit planeringen: ett par illgröna converse :)