Jag läste en statusrad igår som fick mig att tänka till lite extra:

(fritt översatt från norska) "Det ska inte falla på viljan! Uppe 4.30 för att hinna träna hundarna innan jobb!"

Jepp, i stort sett alla mina internetvänner är hundidioter och träningsnarkomaner, som jag. Många satsar högt, som jag. De jobbar aktivt för att hitta balans mellan glädje och prestation, som jag. Och de är kick-ass duktiga hundtränare - som jag jobbar för att bli.

Just den här raden fick mig att känna mig lite träffad - gör jag verkligen allt jag kan göra för att nå mina mål? Nej. I över ett år har jag funderat över att Valle behöver bättre grundkondis, han blir helt enkelt fysiskt andfådd lite väl snabbt. Resten känns det som att vi har koll på: styrka, teknik, kedjor, träningskompisar, en efter en har pusselbitarna liksom fallit på plats. Dags att verkligen fixa något som jag VET botrde fixas (och det är inte vidare avancerat heller...)

Man kan alltid ändra sig, och finns inte längre viljan att nå målen eller målen ändras så är det ju ingen big deal. Jag kontrollerar mina mål, och får ändra mig som jag vill, så länge jag är sann mot mig själv.

Men just nu, liksom de senaste 3 åren, så är jag lika fast besluten vart jag vill. Just idag är jag stark, har självförtroende, och har precis insett att det finns MER jag kan göra för att komma en bit vidare på vägen. Det känns inspirerande - undrar hur det kommer att påverka vår övriga träning när denna biten finns på plats?

Egentligen är det kanske det som allt handlar om? Att lägga pusslet, att hitta bitarna? Fundera över om det jag inser att jag behöver satsa ingår i min definition av "rolig och inspirerande träning"? Och är mitt mål tillräckligt viktigt för mig, är min vilja tillräckligt stark? En pågående resa, en utmaning!

För egen del, just nu, känner jag väldigt starkt: MITT mål ska INTE falla på bristande vilja!

Roadtrip till Danmark för att hälsa på valpkullen!

I sällskap av min mamma och systerdotter styrde vi bilen mot Tarrawangas och och åtta underbara valpar, fem veckor och fem dagar gamla. Jag vet att det blir en röd tik som flyttar hem till mig, dags att bekanta sig med de tre kandidaterna! Jag var fast bestämd att INTE fastna för någon speciell, utan bara observera och lära känna mina tre möjligheter. Det de visar idag är inte signifikant för hur de kommer att utvecklas på något sätt, det är alldeles för tidigt, men det känns änså som att man kan få ett litet hum om vissa personlighetsdrag.

Visst. Det lyckades ju. NOT!

Jag har blivit kär, i valpen med rosa halsband. Det blev pinsamt tydligt när jag började jobba med fotografierna i morse, och 90% är på en och samma valp.

Jag vet att det finns en möjlighet att det blir någon av de andra som flyttar hem till mig, och jag blir absolut inte besviken om det blir "lilla röd" som gjorde kelpierace och snodde leksaker, eller "lilla gul" som visade en härlig framåtanda och tuffade sig mot sina brorsor. Det känns skönt att känna sig förvissad om att vilken det än blir så blir det en härlig individ!

Men...det är klart jag hoppas på Lilla Rosa (eller Midori, som hon ska heta):

De senaste veckorna har flera vänner fått sjuka, skadade, och senast idag tom förlorat sina hundar...Varje gång som jag läser eller hör om att det hänt någon jag känner så blir det som en kalldusch, en omedelbar insikt att det värsta kan hända MIN hund. Varje gång känner jag så starkt med den som är drabbad. Varje gång känner jag också lite tacksamhet, att mina hundar mår bra, och att mina största problem handlar om tävlingsmoment - det MINST viktiga i mitt hundhavande!

För mig är det lätt att jag förlorar mig i triviala saker, som varför min hund nosar mellan momenten, eller bästa sättet att lära att gå fint i kopplet. Jag är oerhört tacksam att jag har lyxen att räkna det som "problem"! Efter att Popsy dog har jag blivit lite nojjig, kollar en extra gång att Mårran andas på kvällen, tänker "tack, han lever!" när jag hör Valle skälla innanför dörren när jag kommer hem. Men jag VET att det är hjärnspöken...

Med insikten om hur ömtåligt livet är kommer också distansen till tränandet och tävlandet. Ytterligare förståelse för hur oviktigt det är, egentligen. Roligt och berikande för både mig och mina hundar, men i grunden betydelselöst.

Jag är oerhört tacksam över en massa saker, sådant som jag har lyxen att se som självklart den mesta av min tid:
Mina hundar är friska
Mina hundar är smärtfria
Vi har en relation där alla parter tycker om varandra och vill vara varandra till lags (jodå, alla tre!)
Mina hundar uppfattar världen som en rolig och spännande plats (den ena mer än den andra) och uppskattar att göra nya saker.
Jag har tid att umgås med mina fyrbeningar, och kunskap att göra deras liv så bra som möjligt.
Jag inser att ovanstående saker inte är självklara, och har vett att vara tacksam och njuta av dem.

Jag känner mig i sanning välsignad...

I rent övermod anmälde jag båda hundarna till varsin klass för tre veckor sedan, och nu var det dags att få ett nytt kvitto på hur träningen fungerat. Jag har haft lite nya tankar om en del moment, och om uppvärmningen för båda hundarna, och var nyfiken på att se om jag haft rätt.

När jag dessutom fick med min träningskompis Emelie Johnson-Vegh och hennes Scout till samma tävling kändes det riktigt bra! Hon är ett enormt stöd likaväl som en outsinlig källa till visdom inom hundträning...Hennes kommentarer kan ni läsa i rött! Jag gör samma sak på hennes blogginlägg om samma tävling, hittas på http://emscorner.wordpress.com/2013/06/14/lydnadstavling-i-svalov/

En liten, trevlig, välarrangerad tävling en lagom varm sommarkväll med sällskap av diverse vänner – kan livet bli bättre? Att arrangörer och domare dessutom var väldigt tillmötesgående gällande mina startnummer (båda klasserna gick samtidigt) gjorde inte saken sämre. Tack, alla inblandade!

Mårran skulle köra en Lk1. Efter förra starten har fokus varit på att kedja, och framför allt baklängeskedja med superbelöning efter hoppet. Då tog hon slut efter läggandet, mitt stora mål för kvällens start var att hon skulle hålla ihop hela programmet med glädje och attityd.

Uppvärmning med promenad som vanligt. Hon har verkligen koll på när det är tävling – då går man fot! Basta! Jag fick anstränga mig för att få henne att nosa och kissa lite. Lyxproblem, men samtidigt blev jag orolig över att hon skulle få slut på energi. Bestämde mig för att bara köra en mycket kort uppvärmning precis innan start (startnummer 1).

Det märktes redan på platsliggningen att hennes aktivitetsnivå var högre än den varit tidigare. Högre förväntan leder till något mer reaktivitet, och med en Riesen bredvid sig (en av hat-raserna för min rasistiska tös) blev det lite oroliga blickar och två tysta voff. Jag är van vid att hon ligger tungt och avslappnat, och tvingade mig själv att andas saaaakta, hålla kontakten med henne, och nicka och le (inlärda förstärkare) lite diskret. Ovanligt bra uppsitt när vi kom tillbaka!

Tandvisning inga problem. Två tior var fixade.

Kort paus medans andra gruppen låg plats. Jag ville att hon skulle vila i skuggan. Hon ville träna linförighet. Hon vann :)

In på plan – pigg och fin. Den där känslan som vi ibland har på rallytävlingarna, den som jag får när hon går in i ”tävlingsmode”, den fanns från första steget. Kontakt, viftande svans, självförtroende! En nia på linförigheten.

Läggande nästa (där missade hon förra gången). Inga problem, hennes läggande är inte supersnabbt och vi fick en 8.

Inkallning. I GALOPP! Hon växlade ändå tempo (men fortfarande galopp hela vägen), 8,5. Vilken förbättring!

Ställande – hennes svagaste moment som pendlar mellan 9 (när hon fattar) och 0 (när hon inte fattar). Tyvärr var detta en noll-dag, behöver få större säkerhet i momentet och träna det direkt efter inkallning. Klappade om rejält ändå, för att hålla hennes motivation de två sista momenten.

Apporteringen var helt OK, hon gjorde ett litet omtag i gripandet och fick 9.

Och till slut hoppet! Fortfarande energi, jag kunde se att det lyste ”snart belöning” i ögonen på henne – precis som planerat! TL och jag missförstod varandra lite, hon blev en smula osäker – och löste det med en tjuvstart. Bästa möjliga scenario under omständigheterna! Hon kunde lika gärna stämplat ur, börjat nosa, eller lämnat planen. Domaren såg dessutom att jag blivit lite osäker på TLs kommendering, och vi fick göra om momentet - man tackar! Nu märktes det tydligt att Mårran ansåg att jag inte levererade enligt kontraktet, två hopp? Hallå! Men med lite hjälp och pepp hittade hon tillbaka till rätt tanke, och fixade hoppet med ett lite snett avslut – 8,5.

Helhet 9, summa 154, och jag har sällan varit stoltare över min tös! STOR belöningsfest på andra sidan ringbandet, en liten promenad, och sedan verkade hon väldigt nöjd med att slappa i bilen. Jag hade inte lyxen att kunna titta på Mårran eftersom det var samtidigt som Scouts platsliggning, men jag hörde glad-Åsa i ringen bredvid. Gör mig stolt och glad, bara ljudet.

Valles tur. I mitt huvud skulle han inte ”tävla”, jag ville träna tävlingsmässigt med de momenten som jag anser är klara att kedja i den sättningen, och se var vi står. Alltså valde jag bort platsliggning och apportering på förhand – platsliggningen för att den inte är klar (jag är 80% på att han ligger och det räcker inte – jag kan ju sabba för någon annan genom att han går upp plus att det skickar oss tillbaka till ruta 1), apporteringen för att jag vill ha möjlighet att belöna varenda apportering maximalt ett tag till. Jag var dessutom osäker på både inkallning och fjärr – de besluten ville jag ta inne på plan.

Monsterhunden kändes glad och fin när jag tog ut honom. Promenad, kontroll av humör, lekbarhet, följsamhet. Check. Passade på att kolla stadgan i sitt (vi har lagt om den träningen helt med goda resultat hemma). Valle kändes stadig och förväntansfull, och satt fint. Bestämde mig för att ge inkallningen ett försök.

Placerade honom i hans bur under väntetiden, och tog ut honom med jämna mellanrum och körde några små starter och rallyövningar som han gillar. Han kändes nästan lite dämpad, jag letade efter ett föremål att runda (brukar pigga upp honom) men hittade inget lämpligt. Note to self: TRÄNINGSVÄSKA MED!

Nåväl – in på planen. Han reagerade starkt på ringbanden (upphöjda, vi har bara tränat på liggande), och på TL (lång man med lite yviga rörelser) – måste tränas!

Dags för fritt följ, ett av våra sämsta moment. Det är det fortfarande, men vår lägstanivå ligger numera betydligt högre! Kontakt och engagemang ca 80% av tiden (istället för max 10%), trots långa raksträckor. Ett snus, han fastnade i en halt, ett sent sitt, några DK från mig, och pendlande i position gav 6,5. Det går framåt! And how!!! Jag var ju tårögd. Om det här är Valles nya lägsta nivå så är det så bra att man knappt vet vart man ska ta vägen. Skillnaden på en dryg månad är nästan läskig. Han tappade i samma sväng som i princip samtliga de andra hundarna, men han hämtade upp direkt – och Åsa skötte sig utmärkt. Inga konstigheter, inga tveksamheter, inget väntande, inget som kunde skapa bekymmer framåt. Jag vågade inte jubla efter Scouts lilla utflykt, annars var det banne mig klang och jubel!

Läggandet, här har jag fått en dålig vana att vänta för länge innan jag kommenderar. Bra framföring, bra läggande, men snus hela återgången…Tillbaka till att träna fokus när jag går mot! Betyg 8. Vi ska kika på hela alltet, för snusandet kommer nånstans ifrån. Det var fint, nu detaljpratar vi.

Sprang bort till inkallningspunkten, som var högre upp på planen. Nosen fastnade på en fläck…vad göra? Tidigare har jag försiktigt tagit i halsbandet, men då har han blivit låg. Jag bestämde mig för att ha tålamod – gör det bästa med tanke på nästa steg och låt honom bli klar! Det lönade sig, han satt som en staty, kom i 190, saktade av något (vet inte varför?) innan ingången. Betyg 9! När ni kom ut till utgångspunkten och han inte erbjöd att sätta sig ner fick jag lite mild hjärtklappning och började fundera på om du skulle hoppa över det momentet. Men det är nya tider nu! Från andra tankar, erbjöd han ett klockrent sittande i position, och han SATT KVAR. Vi fick ett par slick om munnen, men fast blick. Mera klang och jubel!

Ställde upp mot rutan, mer snus (nu tolkade jag det som osäkerhetssnus). Orolig matte funderar på att bryta, men han GILLAR ju rutan! Fick peppat hunden och ställde upp, samtidigt som jag funderade över hur länge sedan det är vi körde just rutan…Vi har kört fritt sändande framåt, men utan ruta. Smart, Åsa! Valle sprang glatt och villigt fram och nosade på rutans vänstersida. ”Stanna!”, ”Höger”, och han befann sig i rutan – med två tassar. Nöjd med att han tog dirigeringen ville jag inte mecka mer, lät honom komma på ett ”fri”. Betyg 5 pga två tassar ute, och snus. Jag gillade att han var lägre i sitt kroppsspråk och att han kom ur sitt snusande till att jobba så fokuserat. (Kommentaren kan behöva en extra förklaring - varken Emelie eller jag vill att Valle ska vara låg humörsmässigt! Däremot har han haft en hopp-galopp-stil ut till rutan som vi har försökt få flackare, mer tanke framåt än uppåt liksom.)

Nu var attityden på topp igen, vi ställde upp för hoppet. Han var bara tvungen att kolla det först, men det var innan vi ställde upp och påverkade inte momentet :) Fick honom i perfekt förväntan med ett tyst ”klarafäääärdiga”, och han flög över, satte sig med ett hopp-sitt, höll blick still, exploderade tillbaka, och svängde in ändan vid min sida. Betyg 10! Wohoo!

Helheten gav betyg 6, helt OK med tanke på att han faktiskt stämplade ur ett par gånger mellan momenten. Inget att säga om, men för mig var Valles prestation storartad och Åsas också. Jag tror att fokus på tighta loopar är vägen att gå. Och jag blev glad in i hjärteroten av att se er tillsammans.

Beslutade att jag ville belöna hans superfina prestation och attityd, och tackade för mig samtidigt som vi sprang ut till Full Fest med kamp, bollar, och flygande godisbitar!

Utvärdering:

Mårran gjorde en fantastisk prestation! Hennes bästa är helt enkelt inte 10-mässigt (förutom plats och tandvisning), hon har inte snabbheten och exaktheten som krävs, men det finns en bra chans att få till nior över hela protokollet. Vi fortsätter med kedjeträningen, plockar in en plattform och lär om ställandet, samt planerar att träna plats ihop med andra hundar än Valle. Någonstans finns en tanke på att hon kanske, kanske kan fixa Lk2 också…

Med Valle fick jag precis det jag ville: en summering av träningen hittills, en konfirmering av att vi är på rätt väg, och en riktigt bra upplevelse för honom på tävlingsplan! Nu behöver vi hitta bättre rutiner mellan momenten, och stärka momenten ytterligare i kedjor. Vi behöver också träna med upphöjda ringband och med manlig tävlingsledare. Uppvärmningsrutin för att få upp aktivitetsnivån efterlyses också – hittills har all uppvärmning varit för att få honom trygg på en ny plats så det känns roligt att kunna ta det ett steg till! Jag känner mig också fantastiskt nöjd med att när han gör momenten korrekt så räcker han till de högsta betygen även för en sträng domare som verkade premiera fart och rappa rörelser likaväl som exakthet. Det finns där! Mitt jobb är ”bara” att ge honom rätt förutsättningar :)

Själv är jag nöjd med min egen inställning, min planering av dagen som höll hela vägen, att jag hade is i magen och gav Valle tid inne på banan, att jag lyckas hålla mig någorlunda tävlingsmässig (någorlunda är ordet), och att jag tror att jag faktiskt är ganska trevlig för en TL att "leda runt". Jag blir inte irriterad om jag missförstår, utan känner mig tillräckligt trygg för att hitta tillbaka till rätt tanke. Börjar få rutin i både Lk1 och Lk2 nu!

Att dessutom få ha sin bästa träningskompis/supporter med gör det sista för att få en tävlingskväll helt perfekt! 

Jag går med i kampen MOT prestigetänk och FÖR roliga, utvecklande tävlingar!

Jag gillar att tävla. Inte främst för att jämföra mig med andra, utan för att jämföra mig med mig själv - tränar jag på rätt saker? Går vi framåt? Vad har ändrats, och hur kan jag möta det? Vad faller isär, vad håller ihop?

På tävlingar är stämningen ofta glad och pirrigt förväntansfull, och jag träffar alltid någon att snacka skit med. Och så kan man köpa kaloririkt fika utan dåligt samvete ;)

Jag får nya tankar och nya målbilder av duktiga ekipage. Ny inspiration till att träna lite annorlunda till nästa tävling. Jag utvecklas, inte bara som tävlingsförare, utan som hundtränare! Och det är ju det jag tycker är allra roligast - att träna hund!

Och jag utvecklas som person, när det inte går bra får jag ta tag i de lite "fulare" delarna av min personlighet, släpa ut dem i ljuset, och fundera över om jag verkligen vill vara så här och tänka så här...Nej, jag är definitivt inte alltid genompositiv och tycker att allt är toppen. Men jag jobbar med mig själv för att må bättre, vara gladare, och bli snällare - de tre verkar hänga ihop...

Sedan går det ju faktiskt bra ibland. Både poängmässigt och känslomässigt. Jag och hunden har flow, självförtroende, det känns ENKELT! De stunderna är beroendeframkallande. Ja, jag bryr mig om vad andra tycker! Ja, jag blir glad när andra ger beröm! Det är inte så att jag står eller faller beroende på andras åsikter, men säger jag "jag bryr mig inte, det enda som är viktigt är att jag är nöjd" så ljuger jag. För min hund är ju världens finaste hund, och att få andra att se det som jag vet finns där - det är en riktigt härlig känsla.

Så jag har bestämt mig för att hoppa på det här:

Och på så sätt få ytterligare en anledning till att tycka att tävling är roligt. Varje poäng räknas, och även ett dåligt moment ger fortfarande en slant till en god sak!

Jag är på. Jag vågar, trots mina poängmässigt dåliga resultat hittills i år, tro på att jag kan bidra med något till ett lag. (Idag är en dag med självförtroende.) Och om JAG vågar, då vågar ALLA!

Hundträning känns som ett enormt pussel, som dessutom ändrar sig hela tiden...Jag är ju lite pusslig av mig, så det passar mig bra för det mesta :)

Idag har vi samlat på oss lite fler pusselbitar, på kurs för Petra Nilsson Lindström!

Vi började med en sirkus-kedja för att träna uthållighet. Med ingång och transporter så blev det 2 glada minuter utan att Valles glädje och entusiasm gick ner! Sedan nästan lika lång belöning - ser till att viljan lever kvar till nästa pass. Siv Svendsens uttryck "Bensinbelöningar" får en allt större del i mitt träningstänk.

Följde upp med att fortsätta bygga känsla i fria följet. Min plan var tydlig: KORTA loopar, så att han inte hinner tappa. Skippa detaljerna - vi bygger ENBART känsla idag. Och plan B - OM han tappar så slänger jag bollen och springer själv efter.

Petras tips:

* Starta oftast det fria följet med en sväng, stegförflyttning, eller vändning = överraskande och varierat bygger en förväntansfull hund.

* Byt plats ofta - det räcker med 10 meter.

* Helt om svängarna behöver jobbas på detaljnivå, blir för vida.

* Noga med att ha station med. Återigen - rena loopar! Jag hittade uttrycket "time-off" (istället för time-out som jag inte använder) i Control Unleashed - puppy program, och tycker att det uttrycket beskriver det jag vill komma åt: en trevlig tankepaus/möjlighet att göra en omstart. För både mig och honom.

* Jobba mer med konkurrensbelöningarna utanför träningen, för att verkligen hitta rätt känsla.

Sista passet körde vi stegförflyttningar till vänster, de fungerar hittills på så sätt att jag puffar på honom. Inte helt nöjd med det...Så framöver ska de byggas om med hjälp av att min viktförskjutning blir en signal till honom att ställa sig, och att han sedan flyttar sig (sakta) på min röstsignal så att jag kan följa honom. Planka till hjälp för att få hunden rak och i position.

Och så tittade vi på fjärren - och en rejält trött hund (och matte) gick in i fel fokus och började låsa på grejer runtomkring. Jag följde inte min plan, utan föll tillbaka i väntande på att han skulle hitta mig igen. Inget vidare bra pass, men lite bra råd som vi kommer att testa: belöning bakom hunden SOM JAG HÄMTAR! Tränar fokus, störning, och stadga på en och samma gång :) Testade lite i klubbstugan och ska fortsätta trixa runt med den tanken.

Passade också på att träna stadga i sitt kvar agility-style (dvs skyhög förväntan på att snart springa järnet) när övriga tränade, konceptet verkar fungera bra! Och lite platsliggning. Störningar - check! Tid - 2 minuter. Avstånd - vi har en magisk gräns vid 12 meter som ska sträckas gradvis, samtidigt som tiden ska ökas. Men vi är på rätt väg!

Känner mig väldigt nöjd med dagen - Vallepusslet har fyllt upp lite den senaste månaden tack vare Jenny Wibäck, Maria Brandel, och nu Petra (och mina träningskamrater förstås!). Vem vet, snart kanske det ändras till att bli enklare istället för svårare? Hoppas kan man ju!