De senaste veckorna har flera vänner fått sjuka, skadade, och senast idag tom förlorat sina hundar...Varje gång som jag läser eller hör om att det hänt någon jag känner så blir det som en kalldusch, en omedelbar insikt att det värsta kan hända MIN hund. Varje gång känner jag så starkt med den som är drabbad. Varje gång känner jag också lite tacksamhet, att mina hundar mår bra, och att mina största problem handlar om tävlingsmoment - det MINST viktiga i mitt hundhavande!

För mig är det lätt att jag förlorar mig i triviala saker, som varför min hund nosar mellan momenten, eller bästa sättet att lära att gå fint i kopplet. Jag är oerhört tacksam att jag har lyxen att räkna det som "problem"! Efter att Popsy dog har jag blivit lite nojjig, kollar en extra gång att Mårran andas på kvällen, tänker "tack, han lever!" när jag hör Valle skälla innanför dörren när jag kommer hem. Men jag VET att det är hjärnspöken...

Med insikten om hur ömtåligt livet är kommer också distansen till tränandet och tävlandet. Ytterligare förståelse för hur oviktigt det är, egentligen. Roligt och berikande för både mig och mina hundar, men i grunden betydelselöst.

Jag är oerhört tacksam över en massa saker, sådant som jag har lyxen att se som självklart den mesta av min tid:
Mina hundar är friska
Mina hundar är smärtfria
Vi har en relation där alla parter tycker om varandra och vill vara varandra till lags (jodå, alla tre!)
Mina hundar uppfattar världen som en rolig och spännande plats (den ena mer än den andra) och uppskattar att göra nya saker.
Jag har tid att umgås med mina fyrbeningar, och kunskap att göra deras liv så bra som möjligt.
Jag inser att ovanstående saker inte är självklara, och har vett att vara tacksam och njuta av dem.

Jag känner mig i sanning välsignad...