Jag är sur, och sjunger på Alanys Morisetts gamla "isn´t it ironic". När jag ÄNTLIGEN kommit igång att springa med vovven, hittat ett mål som känns uppnåeligt (hundlöpet i Malmö) och ett som jag vill göra på skoj (SM i barmarksdrag ihop med kompisar), så skadar jag mig. Min kropp motarbetar mig!

Ont under foten har visat sig vara plantar fasciit (hälsporre), och trots flertalet försök så går det åt skogen att försöka springa. Dessutom verkar jag avlasta omedvetet, och får därför ont i motsatt knä plus höftböjaren dessutom. Bermudatriangeln av smärta. Jag känner mig sviken av min fot - hallå, det ska vara NYTTIGT att springa!

Nåja, nog med gnällande. Jag behandlar med stretching och massage med brödkavel och blir i stort sett smärtfri så länge jag låter bli att röra mig i snabbare tempo än skritt, så mitt liv är väl egentligen i stort sett ganska likadant som det varit de 39 åren INNAN jag fick för mig att plåga min kropp med ett snabbare tempo. Har det funkar i 39 år borde det funka ett tag till, tills jag har läkt ihop ordentligt igen. Det blir fler lopp liksom, och min 40-års-kris varar nog ett par år till.

Jag tränar hund i lite långsammare tempo istället - balansera på fyra paw-pods (superkul säger Prinsessan!), högerfot (What? säger Prinsessan), hjärntvätt i att söka sig mot mig så fort man har något i munnen istället för att stanna i vallningsposition kl 12 (Prinsessan verkar vara säker på att hon kan få en apport att självmant rulla mot mig genom att eyea den), och - som alltid - stadgeträning. Hur svårt är det liksom? STÅ STILL! (Men jag ska bara...säger Prinsessan...).

Nåja, hon är ju söt iallafall.

Dags att istället ägna sig åt semesterns viktigaste upgift: se alla avsnitt av Game of Thrones. Jag är redan på god väg. Det är nog inte så synd om mig ändå :)