I söndags hade vi första lydnadstävlingen för säsongen. "Genrepet" veckan innan (lydnadskurs) var ganska katastrofal med INGEN stadga, och jag hade de två senaste tävlingarna i huvudet med rädd och olycklig Prinsessa. Jag var Nervös, med stort N. Inte för poängen - men för att hon skulle titta på mig med den där "måste vi...?"-blicken. Att jag skulle ha förstört hennes tävlingsglädje genom dåliga val och (faktiskt) otur.

Så, jag hade valt en tävling på en bekant plan (Lund), med ganska få anmälningar. Lugnt och fint, beredd på att göra en ren träningstävling och belöna på planen. Mina mål var 1: glad hund, 2: hålla min egen bubbla.

Så jag blev lite förvånad när det var kö in på parkeringen, massor av tält överallt, och MASSOR med hundar...Utställning samtidigt! Stora hundar gruffade mot varandra, skällde högt, och röts åt med jämna mellanrum - sådant som gör en Liten Prinsessa ledsen och osäker. (Naturligtvis blev detta förstärkt x 10 i mitt huvud, det var säkerligen egentligen en ganska lugn tillställning...) Skällbelöningar utdelades flitigt (gratis belöning för att annan hund skäller), hög röst-belöningar likaså. Vi höll oss lite i utkanten och tittade, och Prinsessan tittade på mig med den där "har du en leksak?"-blicken, och min lycka var gjord :)

Lagom till platsliggningen började det regna. Ösregna. Snöblandat. Vi ställde upp, hon fällde ner sina öron, jag tvekade - men konstaterade att regnet iaf kom från rätt håll (bakifrån) och bestämde mig för att fortsätta. Och hon låg. Lugnt. Med en glad min. Sista 30 sekunderna försökte hon intensivt stirra tillbaka mig, återigen lyste "leksak?" i blicken! Det höll NÄSTAN hela vägen, hon satte sig upp när jag var 2m från henne (och jag la henne ner igen och fick bannor från domaren - inte påverka hunden!). Supernöjd med henne, och tacksam över att jag återigen varit med i en lugn och trygg platsliggningsgrupp i Lk1. Under våra nu 9 platsliggningar på tävling har inte en enda hund rest sig!

Tandvisningen var inte helt populär, vi behöver träna om den igen, men hon accepterar den.

Kort paus i bilen, försökte torka håret på hennes filt (gick sådär), och gladde mig åt att det slutade regna. Värmde upp lite, påminde om stadgan. Undvek inkallningar eftersom det var så mycket folk. en hundägare i Lk2 använde HÖGA kommandon till sin hund, Prinsessans reaktion var att slänga sig in i fotposition och förväntansfullt titta på mig...Gratisbelöningarna vid höga röster har fungerat!

Vår tur. Lite meck vid uppställningspunkten (ovanligt!) och jag kände att jag tappade henne - precis som det brukar kännas när vi går in på banan. Det ÄR en mental grej, för oss båda! Men jag hade bestämt mig för att hålla mig i min bubbla och sköta mina uppgifter, och det gjorde jag. "Det finns ingen hund" tänkte jag och gick min förstasträcka med henne på helt fel ställe...Och sedan hände det! Hon hittade tillbaka, slöt upp, och vi gjorde andra halvan av fotgåendet bättre än någonsin! Inga höjdhopp i språngmarschen, följsamma svängar, fin position, och sista heltomhalt satt som en smäck. LYCKA!

Jag hade bestämt mig för att tokbelöna mellan momenten (tävlingsmässigt), så det blev Full Fest. Sedan var hon på!

Plaskläggande under gång var inte hennes grej, och när det inte blev "som det brukar" kom en glimt av osäkerhet fram igen och hon började smyga efter mig...jag klämde in ett hurtigt "stanna!" och gjorde en återgång till ett ställande istället, och räddade upp hennes humör (belönade så klart max!).

Satt perfekt i inkallningen, bra fart, använde glatt mig som bromskloss och ville inte sitta på det blöta gräset. Spelar ingen roll, hela hennes kroppsspråk sa "busa?" och hon tittade på mig med sitt lilla smile och det var hon och jag.

BRA ställande, och när jag vände upp hade hon återigen den där "jag vet, jag kan!"-minen! Stod som klistrad tills jag var en meter bort, då tog följsamhetsgenen över och hon flyttade tassarna något steg - men vilken skillnad från förra helgen då hon osäkert smög efter mig!

Vanligtvis avstår vi apporteringen (ettans apportering är liksom inte hennes grej) men jag ville bryta hennes upphetsning och gnäll-spiral fram till hoppet. Hon tittade på apporten som om den var råttgift och slog till den med tassen. När jag envisades ställde hon sig mittemot, för att kunna ta den och göra en ingång. Sötnöt!

Strategin fungerade halvbra, vi fick något litet ljud på hoppet (mindre än vanligt dock), och så klart en bodyslam-ingång igen, och sedan var vi klara och gick ut och lekte.

Båda mina mål uppnådda!

1: Hon var GLAD! Gladare än på väldigt länge på en tävlingsbana! Det känns fantastiskt :D

2: Jag skötte mina uppgifter. Naturligtvis kan jag fortfarande bli ännu bättre och ännu tydligare, men jag har hittat en strategi och ett tankesätt för mig själv som fungerar.

Våra 119 poäng känns som högsta vinsten på lotto!