Kelpiestuds

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Åsa - 10 november 2013 21:53

Så har vi testat på utställning, prinsessan och jag. Jag tror att bådas intryck kan summeras med "shit, vad mycket folk!" Typ överallt. Och hundar. Prinsessan bars mestadels runt i gångarna för att slippa känna sig trängd, och vi hade vårat läger i den lugnaste hörnan. Jag är verkligen glad att hon är burtränad, guld att hon hade sin "trygga plats" med sig att vila i.


Vi var på plats tre timmar innan vår tur, när jag nu fick tillgång till extrem mässmiljö ville jag utnyttja den till max, ge henne gott om tid att vänja sig gradvis, och bygga bra associationer (ett halvt kilo kycklinglever hjälpte på den fronten). Min mamma var med som sällskap och springschas, och Midan fullkomligt älskar henne, ytterligare en stor hjälp för att göra upplevelsen så trevlig som möjligt!
Fler saker jag har lärt mig idag:
Funktionärer i träningsringarna är guld värda! 15 minuters noggrann genomgång fick vi, och en massa tips på vägen. Tack!
Ställa hund kan man göra i vilka kläder som helst, det är hunden som bedöms, men det är fullt tillåtet att ha både kjol och klackar. Det har jag inte varje dag, så det anammades så klart!
Man håller (det mycket tunna) utställningskopplet i VÄNSTER hand. Och hunden ska helst titta rakt fram när den springer. What?
Handtarget och omvänt lockande får till ett snyggt utställnings-stå på nolltid.
Man bör träna tandvisning med andra personer än sig själv. Man bör också undvika att veterinär tittar hunden i munnen tre dagar innan start, hunden kan då vara mindre benägen att uppskatta att domare gör detsamma.
Jag känner MASSOR av folk! Och jag blir lika glad varje gång någon säger hej!

Själva ringrundan gick utmärkt, med en glad Prinsessa som gick fint fot och stod stilla. Jag däremot hade noll koll och ställde mig fel, gick åt fel håll, och tappade kopplet...
Kritik: "feminint och välformat huvud, väl burna öron, klen underkäke. Utmärkt hals, tillfredsställande förbröst, bra bröstkorg, står något fransyskt. Något lång länd, bra vinklad bak, fallande kors.Tillfredssällande steg från sidan, något lös fram."
En andraplacering! Bara två startande, men ändå ;-)

Bilden är tagen av en fotovän, Rei Trulsson, och olovandes stulen (förlåt) eftersom den är så typisk Midori, med blicken och småleendet...

ANNONS
Av Åsa - 25 oktober 2013 22:40

...och för min del behöver det aldrig bli fler!
I tisdags hade jag dogsen med på skolan som vanligt. De bor i ett eget rum på nedanvåningen, jag jobbar på ovanvåningen. Vi var ute på lunchpromenad som vanligt, jag lämnade över mina älsklingar i några elevers ömma vård, fixade käk, åt och jobbade samtidigt (det är så man hinner med 45 minuters promenad på lunchen).
Plötsligt ringer en kollega nerifrån djurrummet. "Midori har satt i halsen, kom genast!"

Midan hade försökt kräkas flera gånger, dreglade, var väldigt matt och vägrade låta mig undersöka hennes hals. Upp med hunden, in i bilen, iväg! På vägen ringde jag och aviserade att vi var på väg och att jag misstänkte att hon satt i halsen. Samtidigt hörde jag konstiga ljud från buren, och körde så fort jag vågade.
Äntligen framme! Och hon levde! I buren såg jag också boven i dramat - ca 40 cm nyss uppkräkt skosnöre, med lite löv på som krydda.
Vi möttes av en sköterska och fick direkt träffa veterinär, suverän service. Undersökning av svalg och matstrupe, inga skador. Röntgen av magen för att vara på den säkra sidan avslöjade en uppäten sten, men inga mer snören. Tack och lov! Snören i tarmarna är livsfarligt.

På en timme från att jag åkte tills att jag kom tillbaka (snabbaste veterinörbesöket ever) fick jag på nytt insikt om hur triviala träningsproblem är jämfört med det som verkligen betyder något, hundens välmående och hälsa! Nyttigt att tänka på ibland, och vara tacksam över att ens hund är frisk och glad! Resten är ju faktiskt bara glasyr på kakan...

ANNONS
Av Åsa - 20 oktober 2013 09:01

Efter att ha kampanjat fasaner några dagar blev det snabbt skillnad! Redan för en vecka sedan märkte jag att "fasan" började få betydelsen" håll kontakt, det lönar sig", och ett par dagar till så verkade hon inte ens höra dem längre. Jag har jobbat huvudsakligen på två sätt:

1. Ren motbetingning, så fort en fasan har ljudit har x antal godisbitar hamnat på marken framför Prinsessan.

2. Sedan har jag direkt gått in i en titta-lek. Ögonblicket hon lyft nosen från godisbitarna har jag klickat, gett godis från mig, och bett henne titta mot fasanen. Klick igen INNAN hon börjar skälla, ny godisbit, nytt "titta". Upprepa tills hon intye längre är intresserad av att titta, utan bara vill jobba vidare (har tagit max fem reps).


Titta-leken har fungerat suveränt på alla mina hundar, på allt de har reagerat på från "otäcka" hundar till skuggor på väggen till läskiga hästar. Två saker som jag tror är nyckeln: att jag säger "titta" INNAN hunden hunnit titta på egen hand (den "smiter" inte, utan jag ber den att göra det) och att jag klickar INNAN den hunnit skälla. Jag jobbar med motbetingning: att titta på det läskiga leder till godis, Premack: kontakt med matte ger tillgång till att göra det man helst vill - titta på det läskiga, och operant inlärning: tyst tittande ger klick. Om jag timar fel och hunden hinner skälla så kallar och lockar jag den mot mig, ökar gärna avståndet till det läskiga lite, men klickar inte.


Jag tror också helt och fullt att det är lättare att stämma i bäcken än att försöka dämma upp en hel fors - problembeteenden brukar inte försvinna av sig själva. Ta tag i dem på en gång!


Och när vi pratar om strömmande vatten - vi har på sistone börjat binda ihop alla de smådelar som vi har tränat till lite längre kedjor. Dels för nyttan i att börja lägga ihop saker (göra fler saker innan belöning) dels för att börja träna baklängeskedjning (viktigt koncept i min träning när det gäller momenten), men framför allt för att jag blir så glad när det fungerar! Kanske sträcker jag gummibandet liiiite långt när jag bara måste testa ett komplett ställande eller läggande under gång - men det sitter! Hon fattar! Det är långt ifrån perfekt (och därför behöver jag hålla huvudet kallt och faktiskt göra saker ordentligt, krypa innan vi börjar springa 100 meter liksom), men det känns fantastiskt att våra grunder och småbitar håller för att meckas lite med. Många bäckar små blir en hel tävlingshund till slut!


Tävlingsmässig status:

Platsliggning: börjar få förståelse för stadgan. Kör 10-30 sekunder, varierar plats, med och utan utlagd belöning, olika störningar från mig, max fem meter ifrån henne. Grupp med stora hundarna.

Tandvisning: inte påbörjat...

Linförighet: Start och stopp helt OK, bra fokus och hyfsat uthållighet rakt fram. Börjat träna svängar separat, börjat sätta ihop. Fokus på korrekt position och högt huvud i svängarna.

Läggande: Behöver lägga lite krut på signalkontroll stå/ligg, för att få till snabba lägganden varje gång. Behöver träna på blött gräs. Bra stadga, bra uppsitt!

Inkallning: Bra stadga, bra fart! Inte börjat sätta ihop med ingångar, vill ha ännu bättre tryck hela vägen fram til mig först.

Ställande: Blir lång i kroppen, men snabbt och bra stadga. Ska jag våga plocka upp hoppstå som hon gör typ jämt utan att jag klickat det en enda gång, eller riskerar jag att skapa ett hopp-monster? Jobba med target istället? Måste fundera.

Apportering: Blir alldeles varm och glad...ettans klar, har bra delar till tvåan.

Hopp: Inkallning över hinder...få springa OCH hoppa! Hur svårt kan det vara ;)



Just nu tänker jag mycket stadga i träningen, och jobbar med att få lugn och bra position i fria följet (hon hamnar lätt långt fram). Och det börjar bli dags att träna lite uthållighet - tidtagaruret fram!


Det är ROLIGT att träna hund!






Av Åsa - 11 oktober 2013 06:38

Det jag egentligen menar är att det känns lite irriterande att associationsonlärning/klassisk betingning (som symboliseras av Pavlov i min värld) kan ställa till det.


Midori är rädd för fasaner. Rättare sagt: Midori är rädd för fasaners läte. Själva fågeln verkar hon inte bry sig om, men låter det en fasan utanför så ska det varnas med full styrka. Varför? Vem vet...

Den rädslan har vi jobbat med sedan den observerades, motbetingning har gjort utbrotten kortare och verkar ge effekt - men motbetingning tar lite tid. Plus att eftersom fasaner är utsända för att tortera mig så låter de när jag inte är beredd, när jag står i duschen, pratar i telefon, eller kl 2 på natten. Midan har ett rörligt intellekt och börjar få stenkoll på att hålla isär "fasan när matte är beredd = trevligt" och "fasan kl 2 på natten = hot mot hela hundligheten!". Nåväl, vi är på rätt väg gällande fasanerna.


Igår märkte jag att Midan reagerade på en helt annan fågel, som kanske lät lite som en fasan. Hon har också reagerat på distade röster på TV eller radio, och viss musik. Jag vet naturligtvis inte om det är fasan-rädslan som smittat, eller om det är en viss frekvens som hon reagerar på oavsett var den dyker upp, eller om jag själv blivit mer uppmärksam när jag hör ett ljud som JAG kopplar till fasaner. Det är ingen stor reaktion, hon stormskäller inte, men hon stelnar till och släpper fokus från det hon gör för att kunna följa "faran" med öronen (det är som sagt ljud det gäller. Hittills.)


Detta hände under ett träningspass, och nu kommer jag till den EGENTLIGA tanken med detta blogginlägget: att ha sin prio-lista i huvudet hela tiden när man tränar hund!

Prio ett är att hålla hunden GLAD, TRYGG och i träningsläge. Den behöver det för att den andra biten - att lära sig saker - ska fungera ultimat. Plus att den behöver det för att ha ett trevligt hundliv, som det är min skyldighet att ge den.

Jag VET detta. Jag står för det 100%. Om det händer något under träningen som ger min hund negativa känslor så behöver jag jobba med det INNAN jag jobbar med min "egentliga" momentträning. Det är dessutom hyfsat enkelt ifall jag bara gör det i tid, jag och mina hundar kör en stund "titta där" och så är problemet löst (ÄLSKAR den leken!) och vi kan gå tillbaka till att träna det jag tänkte mig. Med Valle har jag verkligen fått jobba med den biten, med betydligt fler lekar än "titta där" eftersom han liksom stänger av när han inte är i rätt modus.


Så vad gjorde jag igår, när Midan för första gången (mig veterligt) reagerade på en "ny" fågel? Blev irriterad. Blev irriterad på fågeln, situationen, och framför allt hunden. Framhärdade att hon skulle fortsätta träna med mig och inte bry sig om fågelelendet. Tjatade. Och helt plötsligt hade en liten obehagskänsla hos henne vuxit till en STOR obehagskänsla...inte nog med att där var en läskig fågel, den hade dessutom förmågan att göra matte knäpp!


Jag glömde min priolista. Jag blev fokuserad på vad JAG ville träna, och glömde att anpassa mig till vad HON behövde träna. Så dumt. Så onödigt. Så det kommer aldrig att hända igen! (Nu ljuger jag...det är klart att det kommer, jag är inte fullkomlig...men min AMBITION är "aldrig"!)


Anyway...här är träningspasset i komprimerad form, incidenten hände efter apporteringen och hela den sekvensen har jag redigerat bort. Jag behöver inte påminna mig själv om vad jag gjorde fel, jag behöver påminna mig själv om att jag kan göra annorlunda nästa gång. Efter att fågeln försvunnit fortsatte vi träna svängar, och var tillbaka på banan.Hon är cool min lilla hund!

Där ser ni också hur jag hanterar nosande eller annat oengagemang på Midan: då får Valle hennes godis...samtidigt som jag verkligen vill respektera att det är en signal om att hon behöver en mental paus, så jag nöjer mig med en rep till och lägger en mental notering om att hålla nästa pass kortare.


Av Åsa - 9 oktober 2013 07:08

Sista träffen mad Maria var förra veckan, och jag kommer att sakna "gänget"! Mycket intryck som vanligt, jag var glad att filmkameran var med så att jag kan dubbelkolla i efterhand vad vi egentligen gjorde.


Det som slog mig mest med denna träffen var känslan...


Att träna Valle har varit lite schizofrent - ibland är han så fantastisk att jag blir alldeles matt av lycka, för att i nästa sekund tvärvända och inte vilja någonting. Jag blir mer och mer klar över vilka triggers han har, vad jag ska undvika att göra (för att det triggar någon konstig koppling i hans hjärna), och hur jag kan låsa upp honom när han låser sig och hitta "glad-Valle" igen. Det är JOBBIGT att träna en hund som kräver "millimeterprecision" i både beteenden och ffa känsloläge för att fungera. Samtidigt är det ROLIGT och STIMULERANDE - han är bättre än den bästa instruktör på omedelbar feedback! Gör jag rätt (i hans värld) så funkar han. Gör jag minsta misstag så funkar han INTE.

Detta i kombination med att han snabbt blir mentalt trött - han verkar "ta in" mycket mer av världen än de flesta andra hundar jag träffat - och att jag älsar att träna och har dålig disciplin på att sluta i tid, har gjort träningen...lite mindre rolig än den kunde varit. Berg och dalbana i känslolandet är liksom inte min grej.


Enter Midori. Hon vill ALLTID träna, helst 24 timmar om dygnet. Hon fungerar som ett skolboksexempel för hundträning. Hon struntar totalt i miljön runtomkring, tränar vi så TRÄNAR VI! Alltså...hon är alla bra sidor hos min JRT Popsy (en av de roligaste hundar jag någonsin tränat) kombinerat med alla bra sidor hos Valle!

Redan förra träffen kommenterade en vän att jag såg så mycket gladare och mer avslappnad ut när jag tränar Midan, än när jag tränar Valle. Det stämmer! Jag är inte rädd för vad som ska hända om jag tar ett felsteg, jag får bättre självförtroende, och inte minst så har jag faktiskt lärt mig en del om vikten av att träna känsla och inte bara beteende under åren med Valle (tur att man utvecklas)...


Och det bästa är: den positiva känslan smittar!

Jag tror att eftersom jag inte längre har bara EN hund (förutom Mårran, som är lite halvpensionerad) att träna, så tar det bort press från träningen. Lämnar Valle träningspasset så har jag en hund till! Valle kan få korta, glada pass för att HAN VILL, inte för att jag kämpar med att få honom att vilja.


Resultat:

Jag vet - detaljerna är LÅNGT ifrån perfekta. Men detta är fortfarande den allra bästa träningstävling vi någonsin gjort! Han är GLAD och ENGAGERAD rakt igenom. Känslan för mig var odelat positiv, som det ska vara när man tränar! Att detaljer brister är inget som gör mig besviken - sådant pysslar vi med efterhand, de "felen" är en del i informationsflödet om var vi behöver lägga extra träning.


Sporrad av framgångarna vågade jag mig på vårt mest ångestladdade moment - apporteringhen - nästa dag. Ni kan se vid ett par tillfällen att han "stämplar ut", (han blir låg, ledsen, vill inte ta leksak), och jag har tackochlov lärt mig dels att BRYTA i det läget, och dels att STARTA OM honom. Detta är första gången jag får till en riktigt bra känsla och vettigt tempo i apporteringen när vi är i grupp!

Ni kan se honom dissa leksaken ett par gånger, jag får honom att göra en nosfrys i handen, och sedan tar han leksaken utan problem. Det är EN viktig nyckel som vi har hittat.


Midan då? Hon var bara bäst, som vanligt...:)



Av Åsa - 30 september 2013 15:21

Efter tre hektiska veckor med läger för först treorna, sedan tvåorna, och sist ettorna - kombinerat med kursverksamhet på helgerna - som avslutades med BPH för Realgymnasiets tvåor och treor, så har jag nu börjat landa lite. Det har varit hysteriskt, men ROLIGT! Mina elever är bäst :)


De två stora hundarna har alltså genomfört BPH! Mycket väl arrangerat på Bjuvs Brukshundklubb, komplett med solsken och allt.


Mårran:

Lätt att hantera, inte överdrivet social, trygg.

Inget leksaksintresse. Alls. Hon sprang iväg och hämtade leksaken på kommando - det var allt.

Stooort matintresse! Slutade bara försöka öppna sista burken när hon bestämde sig för att kissa på den istället...

Ingen reaktion på överraskningen, lite nyfiken men det var allt.

Lite reaktion på skramlet - hon är ganska ljudkänslig. Kom fram fint och undersökte, bra avreaktion.

Skällde på regnrockspersonen, men med glad svans och gällt skall. Tappade intresset när hon såg att det var en person, interagerade men inte överdrivet.

Inga problem med underlag.

Stod över skott.


Valle:

Mattegris! Gillar folk, men lägger sig gärna på rygg och vill kela. Sjunker ihop i en liten hög när man håller honom i halsbandet, det hjälper ju inte direkt till...

Stort lekintresse. Kastade sig över båda leksakerna, dödade dem, kastade runt dem, och -till slut - kom in med dem till mig! Kampade bra.

Stort matintresse.

Var lite orolig på överraskningen eftersom jag fick en så stor reaktion på overallen på hans MH, men knappt något alls! Mycket nyfiken däremot. Glad!

Lite reaktion på ljudet, men kom fram fint. Inget kvarstående intresse.

Lite skall på regnrockspersonen, la sig sedan ner framför mig. Hälsade och förlorade intresset.

Inga problem på underlag (ville gärna fortsätta några gånger till).

Stod över skott.


Intressant att jämföra MH och BPH på Valle! Jag gillar definitivt BPH bättre, just för att retningen är "snällare" och det är lite mer inriktat på vardag. Han blir osäker när jag inte får "reda upp situationen" åt honom som jag vanligtvis gör, och det kändes skönt att det var retningar som han hade en chans att klura ut på egen hand utan att behöva ta fram några bastoner. Det ska bli kul att testa Midan nästa år!


Midan ja...seriöst - den hunden sover aldrig! Jo, det är klart hon gör, men hennes energinivå är helt otrolig. HELT FANTASTISK att träna - men ganska jobbig vardag just nu. Jag sover fortfarande på soffan, Hennes Nåds nattvanor lämpar sig inte för resten av flocken. Jag kan leva med att få en leksak i ansiktet kl 4 på morgonen, just för att träningen med henne är värd allt...

Vi följer Silivia Trkmans valpkurs, och har nu avancerat lite med backande och bakbenstarget. Vi har också börjat träna "SLAM" som går ut på att stänga ett skåp med framtassarna. Framkalla ljud och rörelse på egen hand - perfekt inför gungan! Inte för att vi ska träna agility. Men ändå.


Av Åsa - 14 september 2013 15:01

Morgonpromenader är balsam för själen...

 

Ibland är det just de bitarna som jag uppskattar mest med att ha hund: att bara hänga tillsammans, till ömsesidig glädje. De "hundar" sig på sitt håll, jag går i mina tankar trygg i vetskapen om att de har koll på mig och helst vill vara hos mig - men just nu på lite avstånd. Stresshantering!

Prinsessan tränar inkallning, både enkla och svåra. Hon har HÖG belöningsförväntan = hon kommer som en blixt :)

 

Och oavsett vad som händer vet hon att hon har sitt "crew" som alltid ställer upp på henne. Valle och Mårran tar hand om sin lilla kompis!

 

Och hjälper mig med aktiveringen. Tack och lov - den här typen av fysisk aktivitet fungerar bara i glada hundars lag!

 

 

 


Men det räcker INTE med några softa promenixer för att få någon lugn stund hemmavid! Prinsessan klagar högljutt "jag har trååååkigt" när de stora hundarna sover middag. Matte lyder snällt - jag är överlycklig över att ha en liten skugga som vill träna lika mycket som jag vill! På agendan för valpkursen står just nu:

* Att kunna cirkla runt en kloss, hela varvet, i höger och vänstervarv.

* Backa framför föraren.

* Lekutveckling.

* Sätta tassen mot en tasstarget som jag håller - lära sig korsa frambenen och sitta vackert.

* 2på2av (kontaktfält)

Och själv lägger jag till:

* Springa runt ett föremål, börja lägga på signal

* Signalkontroll på ligg

* sitt - stanna, ligg - stanna, stå - stanna

* Komma i fotposition, starter och halter

* Lära in externbelöning


Cirkla runt klossen var relativt enkelt att få fram, och med lite träning kan hon nu båda hållen - behövs bara lite mer flyt:

Backandet visade sig vara ett problem! Jag tänkte fånga det i vardagen, men konstaterade efter två dagar att hon inte backar naturligt - hon skuttar och hoppar. Så det blev shaping! Så här långt har vi kommit:

Och här fick jag med lite 2på2av också! Jag har inga planer på agility, men vem vet?


Lekutvecklingen jobbar vi med hela tiden. Jag försöker få fram lek överallt, med bra grepp. För det mesta släpper hon på "tack", men jag prioriterar intensitet framför självkontroll och ser det snarast som lite bra när hon vill fortsätta en stund till! Jag tänker också på att köra pass med ENBART lek för att stärka upp de sämre delarna, och byta leksak OFTA. Hon har sina favvisar och jag vill utöka antalet! Samtidigt tänker jag också på att träna full fart mot mig så fort hon fått ett föremål, och prioriterar att hon kommer in framför att föremålet kommer in (och kommer båda är det julafton). Jag lär mig av mina misstag! :)


 

Av Åsa - 2 september 2013 18:25

En liten valp utvecklas i racertempo!

Midan har blivit treochenhalvmånad, och det märks att en liten individ börjar ta form. Hon har upptäckt att hon har en röst, och eftersom mina två andra är ganska vaktiga och skälliga så är det hög tid att lägga en drive på ombetingning. Hundskall ger en bonusgodis oavsett när de kommer, att de andra springer till dörren eller grinden betyder godisregn hos mig, och nu ikväll upptäckte jag ett STORT behov av skvallerträning på fasanskrik. Inte åsynen, bara ljudet.


Annars är hon oerhört enkel att ha att göra med. Hon hänger med på utflykter med klassen, på hundmässa, och agerar kurshund på föreläsningar med härlig koncentrationsförmåga. Dessutom är hon söt som en sockerbit...överallt kommer folk fram till mig och vill hälsa (till Midans stora glädje) och prata. Snacka om Hundtricket! Hon ÄLSKAR människor (note to self - lägga på signal för när man får hälsa), men är något mer reserverad för hundar hon inte känner. Helt OK för mig, och något att ha i bakhuvudet och se om jag behöver jobba med. I nuläget inga problem, men jag vill att det ska utvecklas mot större självförtroende och säkerhet runt andra hundar.


Tänderna kliar, och hon har ett antal tillåtna saker att tugga på (inklusive kökspallen och skrivbordet). Det verkar räcka för att kunna ha henne i möblerade rum när vi är hemifrån. än så länge är inget söndertuggat som inte är tillåtet.

Jag misstänker att tandömhet också är en anledning till lite mesig kamplek, hon griper inte riktigt så distinkt som jag skulle vilja, och leker inte med alla leksaker - bara sina favoriter. Jag har bestämt mig stenhårt för att INTE göra samma misstag som med Valle och förstöra en del av lekglädjen med för mycket press (jag kan se en tendens att hon hanterar press dåligt, dvs med att bli ledsen och passiv, ge upp och lägga av). Dissar hon leksaken försöker jag en liten stund att iaf få henne att jaga den, lägger sedan undan den, tar en paus, och byter leksak. Det är en balansgång...å ena sidan vill jag bygga driv i leken med ALLA leksaker. Å andra sidan vill jag hålla leken belönande. Lösningen för mig är att specialjobba med leken som hon har svårare för i egna pass, och faktiskt se det som träning = börja enkelt och bygga successivt.


Vi sover fortfarande på soffan, hon vaknar fortfarande vid fem varannan dag ungefär. På plussidan behöver hon inte längre gå ut på natten, och varannan natt sover hon tills jag går upp kl sex. Det tar sig!


Vi har gått en valpkurs live (Rplus hundskola med Rasmus i Malmö, rekommenderas varmt!) där hon har fått glänsa lite i "vanliga valpfärdigheter", och i tillägg går vi Susan Garretts "Puppy Peaks" och Silvia Trkmans "puppy tricks class" online. Ger motivation, struktur, och nya idéer!

De första utmaningarna handlar om inkallning (som naturligtvis tränas dagligen), tasstarget (vi börjar få ut lite avstånd, och hon har härligt tempo), självkontroll (omvänt lockande sitter, externbelöning är påbörjat), och 4 tassar i en matskål (för ökad självkontroll och shapingklokhet). Hon är aktiv, kreativ, med bra balans. Lite frustrationsgnäll när jag "spänner gummibandet" för mycket (vilket jag gör med flit då och då, jag tror på att lära henne handskas med frustration tidigt), men annars jobbar hon tyst, koncentrerat, och mycket medvetet.

Det känns som att vi har en hel del fina grunder klara, vad vi INTE har är några signaler. Projekt signalkontroll kommer att pågå ett par månader, och går helt enkelt ut på att lära henne en ny signal - vilken som helst på vilket beteende som helst - i veckan. Få se vad vi får till!

Jag är övertygad om att ju tidigare i valpens liv man börjar med svårare koncept som signaler, shaping, kedjor, uthållighet, och störningsträning, på en ENKEL nivå, ju enklare är det för hunden att förstå senare i livet när det blir mer avancerat.


Vi har spännande månader framför oss! Mycket rolig träning blir det! :)

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se