Det är inte BARA Prinsessan som tränar, även om mycket av bloggen handlar om just henne. Valle gick Lk2 i fredags och både han och Mårran debuterade rally fortsättning i lördags.

Fokus har för Valles del legat på platsliggning, rutan, och mellan momenten, samt kedjat en hel del från moment till moment. Senaste veckan har gåt s-k-i-t...han har varit oengagerad eller övertaggad, ingen uthållighet, inget intresse. Total träningsstopp onsdag och torsdag för att försöka få till baka lite sug hos honom, men jag lyckades inte hitta rätt ställe mentalt och funderade över att stryka mig ändra fram tills jag packade in honom och Midori i bilen och bara åkte.

Väl framme känns det alltid lite bättre. Goda vänner på plats, visa upp valpen, andas, slappna av. Men mindre nervös blev jag inte - jag vill så gärna någon gång få visa upp vad han faktiskt kan! Att han ÄR en Fin och Vältränad Hund. Prestationsångesten hade slagit i klorna rejält, och jag kom inte loss...

Så vi tog en promenad, bort från allt, och jag bestämde mig för att "räkna mina välsignelser" med min älskade VillerValle.

1. Tyst och snäll i bilen

2. Lättbelönad med godis

3. Går fint förbi andra hundar

4. Drog inte i kopplet

5. Kan vara lös i stort sett var som helst och hur som helst

6. Har väldigt mjuka öron och är extremkelig

Helt plötsligt kändes allt lite lättare.

Gick tillbaka till bilen, testade lite med leksak - jodå, han var på G. Han fick bjuda lite ingångar, lite starter, lite halter. Vänster om halt har börjat strula på sistone - han flyter ut totalt och tappar mig - men resten fungerade bra.

Lägga plats eller inte? Jag testade att lägga honom på parkeringen, med all störning från andra tränande. Kändes stabil.

Lottning - fick nummer 2. Tid att bestämma sig! Vill jag avstå platsen ska det meddelas nu. Nej...VI KÖR!

Kort uppvärmning, klappade och kelade. Ingång på planen i kort, kort koppel - någon kontakt var det inte tal om, men kontroll kan jag iaf ha. Ställde upp. Klappade, smekte, berättade hur fin han är. Andades. Räknade hjärtslag - maxpuls. Höll nere illamåendet med ren vilja. Funderade över varför i h-e jag pysslar med detta...

"Lägg hundarna". Jepp, fint läggande. Fokuserade neråt vid "stanna", ett bra tecken. Såg till att jag var sist att lämna hunden, gick med bestämda steg som om jag visste att det skulle gå bra. Vände upp - YES, han ligger! Andades ut - långsamt. Började räkna sekunderna och andas i takt.

Han låg. Inte stensäkert, tittade lite omkring sig, men kändes tung och trygg och la ner huvudet med jämna mellanrum. Ingen tendens att sätta sig när jag kom in, väntade på signal. Och ganska ointresserad av pusskalas utanför planen när jag fått min 10:a, uppförde sig som att platsliggning är det mest naturliga i hela världen. WIN!!!

Kort uppvärmning, jag i extatisk lycka. VI HAR BESEGRAT PLATSDEMONERNA! Både de äkta som dök upp efter Malmö Int, och de som bor i mitt huvud. Jag har tränat RÄTT, jag har tränat BRA, min hund är TRYGG och GLAD!

In på planen igen, jag bestämde mig för att satsa och köra alla moment - även de som är låååångt ifrån tävlingsklara (apport och fjärr).

Fritt följ: en bil körde förbi på vägen, och Valle tappade all koncentration på mig. Vi hade INGA sättanden. Bokstavligt talat - han satte sig i första och sista halten, det var allt. FRUKTANSVÄRD position, och han nästan lämnade mig när han tittade efter bilen i helt om marsch. Jag lyckades rädda en femma.

Läggande: åtta. Jag vet inte varför, det kändes bra. Måste få någon som kollar våra läggande, det händer något som jag inte vet.

Inkallning: Han satt kvar, med fint fokus! Prisa agilityträning...Dåligt tempo och dåligt avslut gav 7,5. Dags att släppa kvarsittandet och titta på själva inkallningen - känns bra att kunna ta det steget!

Ruta: Kom ihåg min rutin, och det fungerade! 10! Själv tyckte jag att tempot var lite lågt, och han siktade lite långt till höger, men ett STORT steg framåt.

Apportering: Lyckades få in hund OCH apport till vänster sida, efter x antal dk. Väntat. Femma, och nöjd med att ha fått betyg öht.

Hopp: Missförstånd. Hindret blev högre än han är van vid, vilket gav tvekan vid återhoppet och skall på detsamma. 5. Synd - det brukar vara 10-mässigt!

Fjärr: Två DK behövdes, men bra rörelser och framför allt FOKUS på mig HELA TIDEN! 7.

Helhet: 8, "Något okoncentrerad". Kan bara hålla med - mellan momenten var kommando "fot" som bortblåst. Han skulle INTE sitta vid sidan, utan stå och spana ut över fälten...och han gjorde en liten abrovink bort till hindret innan momenten börjat, bara för att liksom. Innan fjärren satte han sig inte alls, utan jag la honom från stående och rättade mig efter honom.

Däremot fick jag inga reaktioner på TL, tack och lov! Och inga osäkerhetsnosningar. Det går framåt!

Poängmässigt räckte det till 150 poäng, vilket gav en låg placering men en själaglad matte! Och han har så mycket mer att ge...:)

Lördagen var det varmt, varmare, varmast...Midori placerades hos en hundvakt och jag kunde värma mina hundar i lugn och ro.

Valle kändes lite off (inte så konstigt), men efter en riktigt dålig start på banan tog han sig efterhand och avslutade med att totalt ignorera frestelserna i åttan. Alla halterna och sättandena fungerade, skönt. 85 poäng, med 5 poängs avdrag för islag i hindret, godkänd debut!

Mårran var ännu värre...med startnummer 25 dröjde det två timmar innan det var hennes tur. Plus att det sköts i närheten. Jag försökte hålla henne sval med vatten och skugga, och jobba upp engagemanget för kycklinglevern som hon brukar gå genom eld för, men det ville sig inte. Jag kände inte igen henne alls - hon ville helt enkelt inte vara där. Nosig, spanig, inga sättanden, ingen kontakt, och ville stjäla godisburkarna i åttan. Jag jobbade som en idiot med varenda trick i boken - RIKTIG fulhandling...massor av tjat och hjälper, och till och med ett skarpt "HIT!" när hon gav sig av till godisburkarna. Känns tråkigt...80 poäng var SNÄLLT dömt, och jag är glad över ett godkänt resultat, men vi har en del att reparera efter fulrundan och jag behöver fundera över träningsstrategi till nästa tävling - något har blivit helfel. Eller inte, ibland har man en rejält dålig dag utan anledning...Extra tråkigt eftersom hon har varit fantastisk i sex månader, och fungerat klockrent! Får klura på det där.

Och Midori har skött sig fantastiskt, som vanligt. Glad, tillgänglig, trygg, full av självförtroende, träningsvillig, och enkel att lämna till vem som helst.

En sak till: TACK till alla mina vänner, som gör tävlingarna trevliga och tvingar mig att uppföra mig som en "normal" människa trots att jag är nervös! Och extra tack till er som kommit fram och hälsat, känt igen mig och Midori från radion, följer min blogg, eller har träffat mig i något annat sammanhang. Jag är fruktansvärd på ansikten, därför känner jag aldrig igen folk, men det gör inte att jag uppskattar er mindre! Jag blir jätteglad varje gång någon kommer fram och snackar skit en stund :)

Midori alltså, jag intog en mer blygsam roll som "Midoris matte" ;)

Vi har varit med på radio! P4, radio Kristianstad, närmare bestämt. Jag har pratat valp, och Midori har...Midorat...dvs varit sitt vanliga bedårande jag. "Studio? Coolt! Vad kan man leka med här?"

Wivans hår, kanske?

Hon ville gärna lära sig allt om att sända radio!

Jepp, jag är redo! Ava låten så kör vi!

Och så den obligatoriska kändis-fotograferingen så klart!

Jag blir bäst på close-close-ups!

Lyssna på mig och Midori (och Wivan och Matilda) HÄR!

Den Väldigt Lilla Valpen och jag har inte världens mest välorganiserade träning...det blir lite då och då, när båda har lust liksom. Man råkar gå förbi en leksak i trädgården och kör lite. För det mesta för länge, så att hon hinner bli trött och därmed förlorar fokus - men det är ju mitt fel...

I lördags blev det lite mer organiserat. Jag hade fotokurs (med hundtema, så klart) och prinsessan hängde med till Rövarekulan och visade upp sin nästa sida.
Att kunna undervisa kräver ibland att man INTE har en valp i snöret, så Liten fick helt enkelt lära sig att vara uppbunden. Lite pip, men snabbt accepterade hon livet. Jag var ju max tio meter ifrån henne dessutom.
Hon hälsade på samtliga hundar, och med sitt mjuka sätt fick hon också de lite grinigare på gott humör.
Och så var det mötet med vattnet dessutom...häftigt!

Först lekte vi med boll i strandkanten (som hon kom tillbaka med varje gång! Otroligt!).

Och sedan vågade hon sig helt plötsligt ut. Att det var "hitt i hittan" hjälpte till så klart!

Och idag har hon varit med på klubben, och sett agilityhundar och framåtsändande och hört hundar som skäller, gnäller och ylar (Mårran var värst. Hennes separationsångest verkar ha ökat i takt med att hennes träningslust gjort detsamma)
Efter en liten stund bestämde hon sig för att livet nog var ganska OK här med, och vi kunde leka med leksak, börja lära in "Tack" (det tog ca två reps), göra en massa följa John, och en liten enkel inkallning till handtarget med sitt kvar. Och fin självkontroll vid leksak!
Det känns så fascinerande att Fröken tio-och-en-halv-veckor klarar av störningar betydligt bättre än Valle, som kämpade hårt i den (enligt honom) stökiga miljön. Det är inte lätt att hålla koll på fyra delar av planen och matte samtidigt! Och dessutom lyssna på kommandon och göra moment! Det är tur att han är söt...

Det börjar bli dags att utöka vår lilla repertoar av övningar. Och sätta på lite signaler!
Prinsessan vill göra nya och roliga grejer säger hon! Jag hör och lyder :-)

Så har Hennes Nåd bott hos mig i två veckor. Jag börjar kunna kartlägga hennes personlighet en smula, och hon har också bestämda uppfattningar om vad jag får eller inte får göra (enligt henne).

Midoris topp fem priolista gällande belöningar

1. Ett platsbyte! Efter att ha varit ohotade på förstaplatsen hela första veckan så har nu (efter en hel del jobb) Skosnören & Byxben flyttat ner några snäpp, och ersatts av Kampleksak I Fluffigt Fårskinn! Mycket enklare att jobba med...

2. Händer. Bita i, hålla i, tugga på, jaga, och bli klappad av.

3. Hår & Ansikte på delad tredjeplats, att bita i, dra i, och slicka på. Speciellt nattetid.

4. På väg upp: Lek med Valle! Misstänker att detta blir en raket på listan.

5. En bubblare, ny för dagen: slita sönder ett kraftigt ritblock i mikroskopiska bitar.

Först längre ner hittar vi mer lätthanterade grejer som godis och övriga leksaker. Projekt: att åtminstone tre av fem ska vara saker som jag enkelt kan kontrollera. Projekt: sätt ord på "attackera händer" och "slicka ansikte" och använd det.

Det är fascinerande att se hur hennes relation till övriga hundar utvecklas mer och mer. Respekten för Valle (i leken) är snart icke-existerande, och han blir bättre och bättre på att balansera sig till hennes nivå. Han må se "arg" ut, men det är ren show...I ett skarpt läge räcker det med en liten lyftning av läppen så backar hon fem meter.

Igår var Mårran med i soff-leken för första gången! Mycket försiktig, inbjudande, och vänlig var det precis som att hon ville agera buffert mellan Valle och Midori. Hon "tog smällen" från Valles lite vildare lek, och placerade sig hela tiden mittemellan och uppmuntrade Midori på ett (i mina ögon) omhändertagande sätt.

Hennes Nåd fortsätter följa med på utflykter och träffa hundar. Nu är hon tyst i bilen, både under färd och när hon får vänta en stund, och tycker att bilbur betyder grisöron. SÅ SKÖNT! Jag var rädd att pipandet skulle hålla i sig mycket längre, och att hon skulle bli orolig när hon lämnades. Hon är trygg i sig själv helt enkelt!

Nelly var liten, men stentuff, och försökte få igång Midori i jaktlek genom att sparka på henne med bakbenen. Det fungerade dåligt...

Colin däremot - en Prins i hennes tycke! Lugn, trevlig, lät henne ta initiativet.

Hon har ett starkt föremålsintresse och god kamplust. Jag har lagd sammanlagt noll komma noll sekunder på att lära henne "loss", utan monterar bara loss hunden från leksaken när jag vill ha den, eller snor den om hon släpper. Däremot har vi kört en del att när leksaken blir helt stilla så är det dags att antingen släppa för att få den att leva igen, eller se sig om efter en ny. Resultatet har blivit att hon griper rejält och håller fast! Kanske hade hon gjort det ändå - man får ju aldrig facit.

Vad som däremot står på agendan är att lära henne spotta på tack. Saker som hon har i munnen (som vi inte leker med) har jag hittills bara tagit ur hennes mun vid behov. Resultat? Viss misstänksamhet från hennes sida, och en klar tendens att springa och svälja...Inte bra! Slarvig matte - jag vet ju detta egentligen!

Bollen är en present från Colins matte, och fullt tillåten! Här ska vi börja - kunna släppa bollar mot en godisbit. Det blir dessutom träning i att komma tillbaka till mig med grejer. Och så småningom i att HÅLLA FAST grejer tills jag säger Tack.

Varje dag har det blivit minst en utflykt till nytt ställe: hos svärföräldrarna för att plocka vinbär - där träffade vi Mårrans kullsyster Vilma, och ett par lite blöta och halvskumma typer:

Inte en tendens till att reagera på vare sig vatten eller cyklop. Tuff-tösen hånglar glatt med alla! Slampa...

Och igår var det en tur till Eslövs station, kombinerat med middag på hamburgerstället. Tåg betyder pommes. Att människor går förbi betyder pommes. Stationer är trevliga ställen att vara på! Perfekt att sitta en stund på bänken och äta, precis lagom länge för att hon skulle välja att lägga sig vid mina fötter och koppla av. Passivitetsträning rockar!

Det är definitivt en tuff, självsäker och självständig tös, med en stor portion "jag fixar detta på egen tass!". Följsamhet lös och inkallning måste läggas fokus på under hennes uppväxt - jag har numera alltid med mig godis på våra promenader och belönar allt kontakttagande och köär många enkla inkallningar. Det resulterar i två stora hundar som kämpar om vem som ska gå fot, och en liten som nästlar sig in emellan till de storas förtret. Godis till alla. Jag tränar in kaos. Bättre kaos nära mig än hundar som säger "bye bye matte"!

Lite mer Prinsess-träning:

Det där frustrationsgnället som jag märkte redan tidigt, det finns i träningen. Jag låtsas som att det regnar och låter henne jobba vidare. Det försvinner när hon fattar vad hon ska göra. Jag tänker gå på den strategin, och jag försöker också verkligen få in "fortsätt testa" som default. SVÅRT! Jag vill så gärna gå in och hjälpa och tillrättalägga, men jag vill ÄNNU HELLRE ha en hund som spottar i tassarna om det blir svårt. Däremot är jag snabb med att sänka mina kriterier - om det är så att hon tex jobbar med klossen och helt plötsligt testar att istället lägga sig och bli passiv (i det läget som jag så gärna vill hjälpa hunden upp genom tex en handtarget) så väntar jag ut henne - och minsta försök hon gör att göra något aktivt blir belönat (liten belöning). SEDAN gör vi paus och omstart, och när hon "träffar rätt" så blir det stor belöning. Engagemang, fortsatt aktivitet, och vilja att försöka, är i nuläget viktigare än att leva upp till rätt kriterie för varje belöning. Sedan är det upp till mig att anpassa träningen så att hon faktiskt "hittar rätt" så gott som alltid!

Fyra stycken är väl en träff? Absolut!

Jag, Valle och Miri mötte upp med Jenny, Ruffe och I-or (och Pingu, fast hon är BC så hon fick en hedersplats på kelpieträffen) och tränade hund och snackade skit i några timmar igårkväll. Fortfarande väljer jag Miris nya bekantskaper med omsorg - denna gången med tanke på att lite av Jennys hundars goda sidor skulle smitta av på henne. Det var hennes första längre åktur i bilen, och lite orolig var jag över att hon skulle yl-gnälla HELA vägen...men icke! Hon somnade i buren, och fortsatte sedan sova ensam i bilen medans jag tränade Valle. Och hela vägen hem. Stjärnan!

Jag kunde mycket nöjd konstatera att det faktiskt HAR hänt saker med Valle sedan sist vi träffade Jenny. Vi är på rätt väg! Nytt ställe, en TL som han verkligen gillar, och han höll (för att vara honom) riktigt fint fokus och höll energinivån näääästan hela vägen trots värmen!

Jag hade med hans bur, och en målsättning var att verkligen GÅ TILLBAKA OCH STARTA OM ifall han tappade bort mig helt. Det höll jag, och behövde bara utnyttja det en gång (ett rutskick som han uppenbarligen tyckte var svårt och vindade bort sig i). Och det betyder att han jobbade på bra, och höll "sin" del av passet - engagemang i mig!

Vi startade med ett av våra svåra moment - fjärren. Jag vet ärligt talat faktiskt inte varför det skiter sig...senaste veckorna har ägnats åt spontana skiften med belöning på varje, på fullt avstånd, där jag sedan har satt på signal och handtecken på nytt. Samma strategi idag, mycket nöjd! Han höll fint fokus och hade utmärkta rörelser med bra tryck trots att Jenny stod bakom och viftade. Återigen: back to basics, dvs frivilliga grundfärdigheter och flyt!

Fria följet ger mig inte ångest längre, utan jag känner mig nästan lite stolt - det är låååångt ifrån perfekt, men vi har kämpat så mycket och kommit så långt! Han höll ihop ett helt program, och sedan körde vi lite detaljträning på positionen i halterna och att hålla fokus i helt om.

Jag har försökt hjärntvätta mig själv att göra transporten till ny plats INNAN jag belönar, med min lilla transportrutin, och det har gett bra resultat - inte en enda gång la han ner i transporterna. Jag har äntligen fattat att han trivs bäst med ett rejält BRA och en liten applåd, och sedan får han söka upp min sida. Inte mer än så - ingen press på honom att interagera med mig. Känns ju trist, jag vill så gärna klappa om rejält, men han bestämmer!

Läggandet var perfekt. Snabbt, bra framförande, och superfokus på mig hela vägen in. Jag ser fram emot att få visa upp det på tävling.

Kort vila, sedan lite fartmoment. På sistone har jag fått startskall i fartmomenten, det verkar hänga ihop med att han har den energinivån jag vill ha, och tills jag har funderat ut hur jag ska hantera på bästa sätt så är planen att INTE få startskall - därav la jag fartmomenten sent i passet. Hindret var korrekt men lite segt, rutan en katastrof! Första gången drog han till vänster, fick vind på något, och vägrade kallas in. Transport till buren, pepp, omstart lite närmare, nytt skick. Miss igen! I frustration snodde han nu en av konerna och apporterade i full fart till mig...jag slets mellan att INTE vilja besfästa "apportera kon" och belöna ett apporterande i galopp - och valde det senare. Storskrattande bytte jag kon mot köttbulle, och gjorde en mental notering: TRÄNA NYA RUTOR PÅ NYA STÄLLEN! Ny transport till buren, ny omstart, nu med leksak utlagd. Yes - korrekt (så klart). Sedan ett sista skick, korrekt! STOR belöning.

Till sist lite inkallning med fokus på stadga i sitt (agilitystarter har hjälpt fantastiskt bra!), och en platsliggning ihop med Farbror I-or (som gillar gruppmomenten så mycket att han håller egna clinics i dem, och lägger ut sin egen externbelöning och tränar själv om ingen människa vill hänga på). Inga problem - trygg och lugn låg han med bra fokus på mig i fyra minuter. Kändes suveränt!

Till slut fick Hennes Nåd komma ut. Leka lite, lite target, lite följa, lite tasstarget, lite avslappning. "Vadå ny plats? Det gör väl ingen skillnad? Ro hit min belöning!" Testade lite läggande från sitt, bara för att kolla hennes rörelser, och snabba lägganden blir inga problem! Kastade sig ner med fin stadga i höfterna :) Uppsitten behöver tränas lite däremot, där fallerar kroppskontrollen något...Styrketräning för valp liksom!
Härligt att se hur hon konstaterar att saker händer runt henne, men liksom inte bryr sig - det är helt enkelt inte viktigt. Leksaker och köttbullar är viktiga. Och att kela och mysa. Och att få springa och hälsa på träningskompis (mänsklig sådan). Hon påminner om Fröken Terrier att träna, det är liksom så okomplicerat!

All in all en härlig kväll, med många nya bra tankar och mycket bekräftelse av att vi är rätt på det. Äntligen!

Det är spännande att börja träna en ny individ! Vad kommer hon att ha lätt för? Svårare för? Vilka belöningar kommer att fungera bäst? Hur hanterar hon störningar och frustration?

Mycket av det jag gör i nuläget går ut på att kartlägga lite vilken individ jag jobbar med. Jag vill ha en hund som är hyfsat balanserad när det gäller följande:

Exlposivitet - stadga

Frivillighet - lyssna efter signal

Jobba mot mig - jobba från mig

Detaljarbete - helhet

Nyfikenhet - självkontroll

Interagera med föremål - testa olika rörelser på "fri tass"

Jag tror inte att det finns en enda hund som är "perfekt balanserad"! Mitt jobb som tränare är att stärka hundens svagheter i den riktningen som jag vill, och utveckla styrkorna.

Dessutom vill jag utveckla mina belöningskategorier: mat, lek, mys, miljö. Väldigt mycket av "träningen" som vi gör handlar om just belöningsutveckling - just nu ligger fokus på olika lekövningar, dvs olika sätt att "tigga tillbaka" leksaken, eller få igång leken. Här kan jag, mer eller mindre omärkligt för hunden, träna att ignorera störningar, snabba reaktioner, självkontroll, följa matte, komma med föremål, hålla fint, och alltihop bygger dessutom kontakt och värde för mig och zonen runt mig.

Förutom detta så har vi också lite renare "träningspass", där vi jobbar med grundfärdigheter och koncept som jag tycker är viktiga. Klickerklok - repetitionsklok - mappklok. Växla mellan olika belöningar i samma pass. Träningsstruktur. Att växla aktivitetsnivå. Viktiga grejer, enligt mig!

Det första jag börjar med, förutom lekövningarna, är oftast handtarget. Jag tycker att det är en perfekt övning för förståelsen för klicket, och att det är HON som får mig att klicka! Dessutom använder jag senare handtargeten i inkallningen, och när jag vill flytta runt henne.

Midori är en rörlig Prinsessa! Jag vill tidigt balansera upp med stationsträning, som tränar stadga, frisignal, och ger hunden en plats som är kopplad till avslappning. Mina hundar väntar dessutom på sin tur att träna liggandes på station - mycket praktiskt! I samtliga köksfilmer ligger Valle på bänken precis utanför bild till vänster, och Mårran sitter på stolen längre in i rummet. Så småningom ska den gröna filten bli Midoris station.

Ett lite längre pass: nu börjar man kunna se min träningsstruktur med början och slut på station. Är det något jag har lärt mig av Valle så är det vikten av en ren loop från start till slut - så jag försöker bygga in det från början. Tasstarget är den första övningen med arbete ifrån mig, här ser jag också tidigt hur hundens rörelsemönster är (explosivt), information som guidar mig i senare övningar. Jag växlar också mellan godisbitar och leksak. På slutet verkar Valle ha fått nog - jag menar nog egentligen att det är hans tur! Det är värdefullt att få träna :)

Prinsessans miljöträning fortsätter. Eller, träning och träning...hon är helt enkelt så rolig att ha med sig!

Picknick vid Ringsjön:

Att ligga på en filt med husse - det är grejer det!

Husse tycker också att en viktig del av hundens uppfostran är att lära den vad den får och inte får äta. Det är inte alla hundar som självklart delar husses macka - men för Midori kom det naturligt, utan träning!

Playdate med Sammy Terveuren:

En stor fördel med att träffa olika hundar, enligt Miri, är att man får träffa deras ägare! Hon GILLAR mönniskor :)

OK, han är stor. Men verkar snäll.

"Tjena tjena, Midori var namnet, hur är läget med Herrn idag?"

"Javisst, NU är jag liten. Men när jag blir stor, då blir jag SÅ HÄR stor!"

Ett besök av min mamma, syster, och systerbarn har också hunnits med - Prinsessan älskar att stå i centrum nästan mer än Valle gör. Nästan...

Och de andra hundarna får mer och mer tålamod. Valle har setts DELA en leksak med Prinsessan - det är stort för honom! Hon får också klättra på honom och bita i hans öron utan att han blir sur. Mårran sätter gränsen vid för mycket närkontakt, men igår så tog mamma-instinkten över en kort stund och de smutsiga valpöronen fick sig en tvätt. Valpcharmen verkar lite i taget!

Träningen med de stora dogsen flyter på i värmen. Eller flyter bort...Mårran är INGEN sommarhund, jag misstänker att jag kommer att få bära runt henne på nästa rallytävling...

Valle förbereder för ytterligare en Lk2-start, den här gången med betydligt mer träning av fulla moment och kedjor än tidigare. Och plats...jag kommer inte att bestämma förren där och då om jag lägger honom, vissa dagar känns han helt trygg, andra reser han sig när jag går ut. Jag letar förtvivlat efter en gemensam nämnare...Men det blir BÄTTRE! Jag har numera anslutit mig till CTFD-metoden gällande tävlings och träningstänk - utvecklad för föräldrar men fungerar utmärkt för hundägare...I tillägg till fem platsliggningar om dagen, helst på olika platser, kanske vi kan få saker och ting att fungera?

Debut för båda stora dogsen i fortsättningsklass rally känns däremot helt lugnt (förutom värmen då):

Nu när Prinsessan varit hemma en vecka ser jag gärna att hon får träffa och leka med olika hundar. Tack och lov för ett stort umgänge - jag kan välja hundar av olika typ och storlek som jag vet är snälla mot en Väldigt Liten Valp!

Valle var född rasist - alla hundar som skilde sig från en kelpie skulle skällas ut innan de blev "godkända" och vi jobbade en del med detta (helt borta nu!). Midori visar inget sådant - hon har hittills hälsat glatt på samtliga individer hon träffat. Med någons ben som "bas" och trygghet (praktiskt att smita in bakom vid behov) ger hon sig ut på små "lekutflykter". Hon har hälsat lika glatt på alla människor hon mött dessutom - trygg, säker i att alla älskar henne.

Först ut som lektant var Kiwi Kooiker:

Och lekstunden avslutas med att jag kallar in Midori - notera den pavlovska slicken runt munnen när hon hör sin inkallning...ingen tvekan om vad hon tänker på...:)