...gick till Lund. Härlig sommarkväll, man känner för en glass, kombineras med lite miljöträning för Väldigt Liten Valp.
I sällskap med husse känner man sig alltid lite tryggare, och när världen känns stor så är det toppen att betrakta den från en trygg famn. Hussetaxi ftw!
Sitta på torget och titta, lyssna, och lukta. Och smaka - hon är en tjuv av rang och mat får hållas långt utom räckhåll! Men hon fick sistan, så klart!

Jag känner mig som en nördig mamma..."jag måste ta en bild på hennes första glass!"

Sedan en (mycket) liten promenad på egna tassar. Tio meter har nog aldrig tagit så lång tid...så mycket att uppleva! Förutseende hade jag laxtuben i fickan, och kunde belöna alla fina val hon gjorde att stanna hos mig, följa med, närma sig den läskiga fontänen, lyssna på sitt namn.
Och så klart blev vi närmade av ett trevligt par som ville hälsa på den söta valpen. Hon gillar folk, det är skönt! Glad och trevlig, hälsade artigt, och kom sedan tillbaka till mig. Perfekt!

Sedan var det somna i bilen, övertrött framför TV:n (damphund!), och till slut slappnade hon av med lite hjälp och somnade pang.

I morse vaknade hon halv fem och höll mig vaken till sex. I natt misstänker jag att det kommer att sovas utan avbrott...

Varning för skrytigt, subjektivt, totalt förälskat inlägg om Lilla Prinsessan:

Redan dag 2 började hon känna sig hemma. Efter en natt på soffan (sovit hela natten vid mina fötter, med två turer upp till mitt ansikte för att säga hej) var hon redo för action. På tio minuter stiftade hon bekantskap med små bitar leversnitt, klicker, och lärde sig en solid handtarget på båda handflatorna.

Dag ett ägnades också åt leksakstest - hon kampar järnet med ALLT inklusive strumpor som sitter på foten, fingrar, och byxben. Släppa - not so much, men om jag släpper så är det intressantare att hoppa upp i miyy knä än att ha sin leksak. INGET ägande!

Hon har hittills sagt till nästan varje gång som hon har behövt gå ut - en enda olycka på snart en hel vecka! Sommarvalp är så mycket enklare än vintervalp, och altandörr hjälper ju till.

Redan från början har Valle varit nyfiken och vänligt inställd. Han fattar inte riktigt hur man hanterar en valp, men alleftersom hon börjar tuffa till sig och han lugnar ner sig hittar de sätt att leka på. Bäst tycker hon om när hon lyckas smyga upp intill när de stora hundarna snarkar, och får lägga sig nära, nära.

Mårran började som Häxan Surtant, men har senaste dagarna börjat tina mer och mer. Nu går hon emellan när hon tycker att Valle är oförsiktig, och i morse gav hon Miri en leksak - något som Mårran själv är helt ointresserad av, men har lärt sig att andra hundar uppskattar.

Söndag började vi med att kunna byta leksak - dead and alive-leken - och kunna släppa när jag blir passiv för att leken ska återupptas. Hela tiden försöker jag växla mellan olika rum och utomhus, och de andra hundarna är med och skäller och springer runt, och stjäl leksaker (valle). Åtta veckors valp har betydligt bättre koncentrationsförmåga än Valle, 2,5 år!

Eftermiddag introducerade jag filten, som sedan ska bli station och avslappningsplats, och efter några minuter hade jag helt plötsligt en valp som gick till filten, la sig på den, väntade på den TROTS att jag tränade Valle (varje klick betyder godis till båda), och lämnade den på frisignal till handtarget. Vi la på lite omvänt lockande, och på några reps fattade hon den leken också med härlig attityd. All frustration hanteras både tyst och målmedvetet - hon SKA lyckas och ger inte upp!

Hon fick också följa med på sin första koppelpromenad, varvat med "hussetaxi" när valpbenen blir lite trötta.

Hon ÄLSKAR husse. Och det är ömsesidigt, trots att han egentligen bestämt sig för att inte engagera sig i en tredje hund...Husse är trygghet, husse är kel och mys, husse följer man som en...hund...

Ny dag, ny träning. För små valpar är inkallningen superviktig - vi började inne med att sätta ihop inkallningsordet med handtarget och belöning. Helt plötsligt hade vi en hel kedja - spontant sitt, hon sitter kvar medans jag backar, galopp på inkallning, handtarget, belöning. Flera gånger. Med testafas (vad händer om jag kommer direkt? Ok, göra om, jag fattar).

Nästa hallelujah-moment kom när jag peppade mig själv att våga utmana i leken - släppa leksaken och backa ifrån och se vad som hände. Minihunden siktade mot mig i full fart och kastade sig i min famn - med fast grepp om leksaken! En liten sak för henne - en STOR sak för mig!

En egen koppelpromenad stod också på agendan. "Lämna hemmet? Är du säker? OK..." En liten kortis på ca femtio meter känns låååångt när man är liten...

Trädgården bjuder på många sysselsättningar. Plocka smultron. Kriga mot tomatplantan. Eller plocka blommor - gärna i full språng marsch. Hon är VÄLDIGT kreativ!

Och igår ville jag väga upp med lite mer fart och övningar ut från mig - påbörjat runda föremål (matskål). Detta är den första övningen som hon inte förstått på en gång, så jag bestämde mig för att istället grunda med lite tasstarget, en lite bok blir perfekt att sedan använda som kloss. Jodå, nu var hon på banan igen! En ny leksak - fårskinn är BÄST.

Under tiden har hon dessutom följt med ut till fåren och grisarna två gånger om dagen, helt orädd kastar hon sig in i fårflocken om jag låter henne, eller försöker stoppa den största tackan med sin "killerblick". Hon är övertygad om att hon klarar allt! Underbart grundtrygg med gott självförtroende.

Och som om det inte vore nog så söker hon sig till min vänstra sida, är underbart följsam och intresserad av allt jag gör, och vill ALLTID hitta på något.

Visst, någonstans inser jag att någon annan kanske tycker att hon är överenergisk, bitig, krävande, gnällig när hon inte får som hon vill, och alldeles för påhittig, men för MIG är hon PERFEKT!

Idag ska vi ut och åka bil - vår första utflykt. Jag ser fram emot hennes "men jag vill vara med du kan inte stänga in mig i buren för där är TRÅKIGT" - gnäll, det är enklare att sätta i hörlurar än att engagera en ointresserad hund! Och jag har gott hopp om att hon snart förstår att gnäll inte fungerar - tyst hund får uppmärksamhet :)

Jag är fortfarande hög på valplycka, och kan inte formulera något om Midori som inte är fullt av superlativ...så för att ni ska slippa "föräldraskrytet" blir det bara lite bilder!

Så var det äntligen dags att hämta hem min prinsessa!

Med ett stopp på bottleshop (leka med koppel är kul) och ett stopp hos syrran (där hon direkt kände igen Emelie och klättrade upp i hennes famn) kom vi hem.

Jag valde att låte de andra hundarna gå ut i hagen med husse, så fick Midori kollat av sitt hem i lugn och ro. In i valphagen, och dags att träffa sin nya familj (galler emellan känns tryggt för matte)!

Valle visste inte riktigt vad han skulle göra, och Mårran tog fram sin bästa Häxan Surtant, men det var en start!

Tryggheten är hos husse, visade sig snabbt. Dit springer man när något är läskigt, i hans famn eller vid hans fötter händer inget otäckt.

Efterhand vande sig hundarna mer och mer vid varandra, Valle försöker vara värsta lekfarbror på sitt lite för häftiga vis (Midori blir lite rädd när en kelpierumpa helt plötsligt uppenbarar sig två millimeter från hennes nos) och skyddar henne från eventuella faror (fåren fick sig en rejäl överraskning när han bestämt vallade bort dem från en själaglad valp som slängde sig rakt in i flocken för att komma till husse). Mårran tar det i etapper...nu är de båda på "nosarbasis" och jag tror att om några dagar har Mårran adopterat henne fullt ut.

Efter en upptäckar-kväll sov vi tillsammans nere på soffan. Enkelt att komma ut vid behov, och inga andra hundar att tänka på. Miri sov vid mina fötter, med två avstickare för att tvätta mitt ansikte, fram till halv sju då Prinsessan började piggna till och massakrera en filt.

Ett par korta lekpass och en inlärd handtarget senare vaknade övriga familjen, konstaterade att hon fortfarande var kvar. "Skumt. Ska hon bo här eller?"

Efter en dags bekantskap kan jag konstatera att hon är MYCKET sällskaplig, intresserad av allt, godisglad, har stor leklust, älskar att kela, tuff och orädd, en viss koncentrationsförmåga redan nu, och lär sig supersnabbt (därav att vi redan börjat "träna", all den där kreativiteten kan ju lika bra användas till något jag gillar!). Fantastiskt charmig och söt dessutom...men det är ju alla valpar :)

På minussidan: mycket gnäll, vid alla typer av frustration. Inget som behöver betyda något, hennes värld har precis ställts på huvudet, men jag kommer att ha det i bakhuvudet så att jag håller frustration i träningen på ett minimum tills jag ser hur det utvecklas. Dessutom verkar hon vara självständig, så följa-övningar och inkallningar blir det fokus på redan från början.

Lilla hjärtat...det ska bli spännande att gå tillbaka om några månader och se om jag haft rätt i mitt första intryck!

Jag vet vad jag ska bli när jag blir stor...

Livet är soft! Inga "måsten", inga "borden". Allt sådant får ligga på is ett par veckor till.

Jag väntar spänt på att få hämta Midori (och det blev hon med rosa halsband!), och passar på att träna lite hund samtidigt när andan faller på. Träningen går också på halvfart just nu, det blir mer långpromenader och mindre "tävlingsinriktat". Valle kör freestyle, och programmet börjar bli klart!

Jag har också blivit påmind om en av de få positiva sakerna med hösten - man kan köpa ny hundjacka! Efter att ha konstaterat att INGEN av mina jackor fixar en tävlingsdag i ösregn har jag nu siktat in mig på att kombinera funktionellt med snyggt. Kolla in världens snyggaste oljejackor...och en lite kvinnligare modell... Tips till något som vill ge mig en present!

På arbetarsidan finns det lite nyheter som blivit klart innan semestern slog till: Canis avd Skåne blir Canis avd. Skåne och Blekinge! Jag slår mig ihop med Sara Mäkitalo som kommer att hålla sina Canis-kurser utanför Hässleholm. Sara och jag har några års historik ihop både som kurskompisar och lärarkollegor och jag kan inte tänka mig någon roligare, duktigare, och bättre kollega :)

På egen hand testar jag ny mark med en fotodag med hund i fokus den 27/7. Jag tror att det blir hur kul som helst, Välkommen!

Nu åter till semestern...:)

Jag läste en statusrad igår som fick mig att tänka till lite extra:

(fritt översatt från norska) "Det ska inte falla på viljan! Uppe 4.30 för att hinna träna hundarna innan jobb!"

Jepp, i stort sett alla mina internetvänner är hundidioter och träningsnarkomaner, som jag. Många satsar högt, som jag. De jobbar aktivt för att hitta balans mellan glädje och prestation, som jag. Och de är kick-ass duktiga hundtränare - som jag jobbar för att bli.

Just den här raden fick mig att känna mig lite träffad - gör jag verkligen allt jag kan göra för att nå mina mål? Nej. I över ett år har jag funderat över att Valle behöver bättre grundkondis, han blir helt enkelt fysiskt andfådd lite väl snabbt. Resten känns det som att vi har koll på: styrka, teknik, kedjor, träningskompisar, en efter en har pusselbitarna liksom fallit på plats. Dags att verkligen fixa något som jag VET botrde fixas (och det är inte vidare avancerat heller...)

Man kan alltid ändra sig, och finns inte längre viljan att nå målen eller målen ändras så är det ju ingen big deal. Jag kontrollerar mina mål, och får ändra mig som jag vill, så länge jag är sann mot mig själv.

Men just nu, liksom de senaste 3 åren, så är jag lika fast besluten vart jag vill. Just idag är jag stark, har självförtroende, och har precis insett att det finns MER jag kan göra för att komma en bit vidare på vägen. Det känns inspirerande - undrar hur det kommer att påverka vår övriga träning när denna biten finns på plats?

Egentligen är det kanske det som allt handlar om? Att lägga pusslet, att hitta bitarna? Fundera över om det jag inser att jag behöver satsa ingår i min definition av "rolig och inspirerande träning"? Och är mitt mål tillräckligt viktigt för mig, är min vilja tillräckligt stark? En pågående resa, en utmaning!

För egen del, just nu, känner jag väldigt starkt: MITT mål ska INTE falla på bristande vilja!

Roadtrip till Danmark för att hälsa på valpkullen!

I sällskap av min mamma och systerdotter styrde vi bilen mot Tarrawangas och och åtta underbara valpar, fem veckor och fem dagar gamla. Jag vet att det blir en röd tik som flyttar hem till mig, dags att bekanta sig med de tre kandidaterna! Jag var fast bestämd att INTE fastna för någon speciell, utan bara observera och lära känna mina tre möjligheter. Det de visar idag är inte signifikant för hur de kommer att utvecklas på något sätt, det är alldeles för tidigt, men det känns änså som att man kan få ett litet hum om vissa personlighetsdrag.

Visst. Det lyckades ju. NOT!

Jag har blivit kär, i valpen med rosa halsband. Det blev pinsamt tydligt när jag började jobba med fotografierna i morse, och 90% är på en och samma valp.

Jag vet att det finns en möjlighet att det blir någon av de andra som flyttar hem till mig, och jag blir absolut inte besviken om det blir "lilla röd" som gjorde kelpierace och snodde leksaker, eller "lilla gul" som visade en härlig framåtanda och tuffade sig mot sina brorsor. Det känns skönt att känna sig förvissad om att vilken det än blir så blir det en härlig individ!

Men...det är klart jag hoppas på Lilla Rosa (eller Midori, som hon ska heta):

De senaste veckorna har flera vänner fått sjuka, skadade, och senast idag tom förlorat sina hundar...Varje gång som jag läser eller hör om att det hänt någon jag känner så blir det som en kalldusch, en omedelbar insikt att det värsta kan hända MIN hund. Varje gång känner jag så starkt med den som är drabbad. Varje gång känner jag också lite tacksamhet, att mina hundar mår bra, och att mina största problem handlar om tävlingsmoment - det MINST viktiga i mitt hundhavande!

För mig är det lätt att jag förlorar mig i triviala saker, som varför min hund nosar mellan momenten, eller bästa sättet att lära att gå fint i kopplet. Jag är oerhört tacksam att jag har lyxen att räkna det som "problem"! Efter att Popsy dog har jag blivit lite nojjig, kollar en extra gång att Mårran andas på kvällen, tänker "tack, han lever!" när jag hör Valle skälla innanför dörren när jag kommer hem. Men jag VET att det är hjärnspöken...

Med insikten om hur ömtåligt livet är kommer också distansen till tränandet och tävlandet. Ytterligare förståelse för hur oviktigt det är, egentligen. Roligt och berikande för både mig och mina hundar, men i grunden betydelselöst.

Jag är oerhört tacksam över en massa saker, sådant som jag har lyxen att se som självklart den mesta av min tid:
Mina hundar är friska
Mina hundar är smärtfria
Vi har en relation där alla parter tycker om varandra och vill vara varandra till lags (jodå, alla tre!)
Mina hundar uppfattar världen som en rolig och spännande plats (den ena mer än den andra) och uppskattar att göra nya saker.
Jag har tid att umgås med mina fyrbeningar, och kunskap att göra deras liv så bra som möjligt.
Jag inser att ovanstående saker inte är självklara, och har vett att vara tacksam och njuta av dem.

Jag känner mig i sanning välsignad...