Alla mina hundar - och jag själv - verkar trivas bra med goda rutiner. Rutiner både för promenader, mattider, och annat som händer under dagen. Träningsrutiner i form av station, transporter, höja/sänka aktivitetsnivå, belöningsritualer, hur jag startar upp, rör fötterna i fria följet, momentrutiner. Jag vet att vissa hundar bygger upp altför höga förväntningar av tydliga rutiner, men ingen av mina har haft problem med det - tvärt om verkar de hitta en trygghet i att veta och kunna förutse vad som väntas av dem. Och JAG är trygg i att ha fasta rutiner, det är säkert en stor bidragande orsak!

Däremot får rutiner aldrig bli slentrian! Slentrian är rutiner som börjat mögla. Enligt det allvetande internet: "slentrian = mekanisk vana, gamla hjulspår, själlös rutin". Rutiner som inte tänks igenom, "bara blir", och leder till stagnation - inte till utveckling!

De senaste veckorna har jag och Valle fastnat lite i slentrian i en del av vår träning. Under ett par veckor har vi haft fokus på följande:

Fotgåendet (eftersom vi är med på Klickerkloks heelwork month). Mycket givande att träna, filma, se filmen, och få kommentarer från skickliga instruktörer. Ingen slentrian där inte!

Rutan. Vi har haft tre olika delar: fart, hitta rutan, och själva ställandet. Slentrianvarning - börjar fastna i "säkerhetstänk" istället för att utmana och komma vidare när det gäller fart och hitta rätt (som han faktiskt gör bra). Ställandet punkttränas i en runt-övning, som också tränar fart och att springa "platt" (utan höga skutt). Mer ställande, mer utmaningar!

Apportering. Här har vi fastnat rejält! I måndags - fantastiskt. Tisdag, onsdag, torsdag - fruktansvärt! Jag måste verkligen utvärdera mina olika övningar för att komma vidare. Inte slentrianmässigt köra SAMMA övningar i SAMMA ordning. Träningsuppehåll en vecka!

Fjärren. Har blivit någon sorts obsession - jag bara MÅSTE träna fjärren varje pass, trots att jag vet att det är ett moment som bör tränas sällan. Inte får jag någon progression heller, vi är fast i samma hjulspår. Träningsuppehåll tills vidare.

Och lite långa inkallningar. De fungerar bra, fin fart, bra ingångar (utan bodytarget!). Behöver inte tränas mer på ett tag.

Kanske inte så konstigt att träningen börjar kännas lite statisk och tråkig...Samma typ fyra saker, om och om igen, med ytterst små variationer.

Dags att bryta sig loss, tänka nytt, och göra nya saker! Nya projekt:

1. Miljöträning. Nya miljöer = leka, äta godis, grundfärdigheter.

2. Vittringen. Påbörjad, dags att lägga lite tid!

3. Hitta fler lek-apporterings-övningar (har ett par i bakfickan redan).

4. Grundövningar för engagemang, följa, och lämna leksak. Lekfullt, kravlöst.

5. Och jag vill sätta ihop ett freestyle-program och träna in det. Bara för att :)

Och eftersom jag känner att jag övertränar Valle (jag vill helt enkelt träna mer än han vill) behöver jag ett veckostrategi:

Måndag: Fartövningar

Tisdag: Trix/uthållighet/kedjor

Onsdag: Miljöträning, engagemang

Torsdag: Fysträning, extralång promenad, huvudet vilar

Fredag: Koncentration/diskrimination

Lördag: Tävlingsträning

Söndag: Vila

Så känns det som att jag brutit mig ut ur de gamla hjulspåren, och hittat en ny och roligare väg!

Avslutar med lite fotgående: det blir bättre och bättre!

Hela oktober har jag specialprojekt forgående, med hjälp av en onlinekurs på Klickerklok. Jag filmar, lägger upp med mina funderingar, och får feedback och hemläxa. Perfekt!

Hittills denna veckan har jag jobbat med baklänges march (kriterie glad hund), funderat på övergången till framlänges marsch, tränat på jobbet med störning (för svårt!!!), tränat svängar på stället utan sitt, starter med fokus från första steget, och igår plockade jag in svängarna i själva fotgåendet.

Vi har hunnit med fem korta filmer på fyra dagar:

Jag har en hatkärlek till att se min träning på film...hatar att jag gör så mycket idiotiska grejer, men älskar att jag blir uppmärksam på vad jag gör och kan bli bättre. Jag försöker tänka TAG och fokusera på EN sak i taget (belöningsplacering, belöningsförvaring, kroppsposition, etc), och det hjälper.

Akut att ta tag i: Längden på mina steg, det ser väldigt oflytigt ut (jag går ju så här, men det ska ändras iallafall i fotgåendet!), och specialträna att han håller uppmärksamheten efter belöning. Och så ska lilla hunden komma lite närmare (för en månad sedan trängde han något grymt...Lagom, tack!)

Efter oktober kommer vi att vara kick-ass i fotgåendet...hoppas jag...;)

Med kamplek struken från listan jobbar min fantasi på högvarv för att hitta andra heta belöningar.

En som hittills faktiskt har varit värd både att göra en full apportering med RIKTIG apport (förutom mitt dk "fot" hävdar jag dessutom att den var åtminstone 9-mässig) och en hel fjärrdirigering (som tränas så sällan att varje skifte måste vara träningsmässigt genomtänkt) är en rugbyboll med pip av märket Kong som externbelöning. Valle ÄLSKAR den!

Han vill också gärna byta den mot en köttbulle efter ett tag (han får ha den och pipa med den några minuter, det ingår i belöningen). Tur att min kamera är stöttålig, när han helt plötsligt resolut gör en touchdown i mitt ansikte... Komma tillbaka med grejer-träningen har gett resultat!

De senaste åren har jag bit för bit snöat in på målsättningar. Hur man sätter dem på bästa sätt för att de ska vara HJÄLP och inte ÅNGEST, att vara "sin egen lyckas smed" på så vis att mina mål ska vara just MINA mål, att hålla målen realistiska på samma gång som man faktiskt vågar tillåta sig själv att drömma och satsa. Och ganska nyligen vikten av att kunna ÄNDRA sina mål när de inte längre fungerar ihop med resten av livet.

I lördags fick jag ytterligare en viktig pusselbit att fundera över: hur viktiga är mina mål för mig? VARFÖR är vissa mål väldigt viktiga? (Läs: varför blir jag totaldeprimerad när omständigheter jag inte råder över sätter käppar i hjulet?)

Den första frågan har att göra med prioriteringar: you can talk the talk but can you walk the walk? Det gick en dokumentar i somras om hur våra toppatleter på OS tränar, och vad de offrar för att nå absoluta toppen. Tunga dagar. Missmod. Smärta! Och en okuvlig vilja - det är VIKTIGT för dem! Så viktigt att det överskuggar allt, har högsta prioritet. Det är enkelt att säga sig ha höga mål, men är man verkligen villig att lägga ner det som krävs? Är det SÅ VIKTIGT?

Nästa fråga är egentligen mer intressant, eftersom jag inte har svaret än. VARFÖR är det viktigt? Vad ligger bakom att en idrottsprestation, en hobby, något som man gör för att det är roligt (iallafall var det så det började), blir så viktig att man bygger hela sitt liv runt jakten på bästa resultat? Jag har precis börjat spåna lite över mitt eget svar på den frågan, återkommer när jag är äldre och klokare.

Ibland när man funderar över något ser man det runt omkring sig, överallt.

En vän och tillika duktig tränare och tänkare, Jenny Wibäck, har skrivit på temat HÄR (passa på att läsa lite av I-ors blogginlägg när du ändå är på G.)

Jag kommer till R+ hundskola och pratar om just målsättningar 15/10.

Min vän Wivan lyfte frågan i lördags, under vår gemensamma dag om mental träning för hundförare.

Och sedan får jag dessutom lite tankar genom skolvärlden, där nuförtiden "personlig utveckling" ingår i läroplanen!

Och jag funderar vidare över livets stora frågor...Omformulering: jag funderar vidare över frågor som är stora i MITT liv ;)

En ovanligt stressig period är över, och jag andas ut och tittar på "Sand Shark" (Nu simmar de i sanden - du är inte säker någonstans!) och kopplar bort hjärnan helt. B-filmer är bästa avkopplingen!

Valle går på smärtstillande och är pigg och glad. Lugna promenader (så lugna de kan bli), massage på kvällen, hjärngymnastik med shejping (ligga på sidan, snurra, ligga på andra sidan) signalkontroll (höger/vänster på enbart ord), och lite rallylydnad (ingångar på höger sida, fotgående höger sida...typ ALLT på höger sida) gör honom nöjd till kropp och sinne.

Jag har funderat rejält över vad jag vill och vad som känns viktigt, kombinerat med vad som är rimligt och juste mot min hund. Resultatet är att jag har strukit höstens tävlingar i rallylydnad (det känns inte OK när han inte mår 100) och lagt lydnadsträningen helt på hyllan för några månader framåt.

Istället vill jag gå tillbaka till "experimentell hundträning", dvs lägga mitt fokus på att utvecklas som hundtränare genom att experimentera lite i träningen. Ni vet, mekaniska färdigheter, kriteriesättning, hålla en ren loop, etc...

Fördel 1: INGA av målsättningarna som det tankesättet innehåller innebär att VALLE behöver prestera något. Jag tänker ENBART fokusera på MINA färdigheter. Allt kan anpassas efter hans dagsform.

Fördel 2: Jag blir en bättre tränare! Vilket naturligtvis hjälper när jag återupptar tävlingslydnaden igen. Effektivare träning = mindre träningstid krävs i "svåra" moment = sliter mindre på min hund.

Fördel 3: Jag tycker att det är roligt, stimulerande, utmanande. Trots att jag inte kan tävla.

Jag vill fokusera på shejping och tricksträning, och jag vill på allvar ta tag i ett av våra genomgående grundproblem: fokus och engagemang (vilket verkligen blir en utmaning utan kampen till hjälp!). För hjälp och inspiration har jag anmält till Klickerkloks onlinekurs i shejping, så filmer kommer!

Kurslös kan jag ju inte vara  - det är alldeles för kul att lära sig nya saker - så förutom shejpingkursen blir det också tävlingsmentalitet för Niina Svartberg, och TAGteach för Eva Bertilsson och Emelie Johnson-Vegh.

Så till våren hoppas jag ha en hel hund, bättre hundtränarfärdigheter, grunder i högerhandling, en väl engagerad och fokuserad hund, samt ett starkare psyke...Låter väl bra!

Och förresten...vill du också bli en bättre hundtränare? En bra start är föreläsningen "från belöning till belöning" med Eva och Emelie 16/11. Smit in på www.canis.se/skane och läs mer!

Jag pratar mycket om målsättningar, och lever efter att nå de mål som är viktiga för mig. Att ta kontroll över vad jag vill, och aktivt jobba för att få det. Ibland går det fort, ibland går det saaaaakta, och ibland måste målen göras om helt och hållet - så fort ett mål upphör att vara en hjälp och en inspiration så vet jag att jag måste tänka i en annan riktning. Mitt absolut övergripande mål är alltid att leva mitt liv så att jag är så lycklig som möjligt, och det försöker jag verkligen att hålla i huvudet.

Ett mål som jag har haft väldigt tydligt formulerat i nästan två år är att tävla lydnad på elitnivå. Jag valde hund med den tanken, jag har den med mig när jag prioriterar olika saker i mitt liv (min hundträning har tagit stor plats), och det har verkligen känts som ett ROLIGT mål! Ett UPPNÅELIGT mål! Ja, trots ett antal humörsdippar på vägen, så har jag sällan tvivlat på att jag och Valle ska ta oss hela vägen fram.

Det känns extra tråkigt att just detta är ett mål som behöver ändras, på grund av omständigheter som jag inte råder över. Valle har ont. Senaste två veckorna har han haft mer ont, och besök hos fysioterapeuten igår visade tydligt att just nu är det dags för hans kropp att ta det lugnt ett tag. Ingen kamplek - jag har misstänkt att den gör ont sedan sista Maria-träffen och nu är det konstaterat att ena hasen smärtar. Inga explosiva rörelser förren inflammationen i höfterna ger med sig. Smärtstillande. Värme.

Det finns gott hopp om att han blir bättre, och ett "vanligt hundliv" bör inte vara några problem. I ett vanligt hundliv ingår en massa kul grejer som viltspår (måste motbevisa att kelpisar inte viltspårar), freestyle, och så klart rallylydnad - där finns ju också ett SM att sikta på.

Jag kämpar hårt för att övertyga mig själv om att följande är sant:

* Han kommer att stabiliseras och vara smärtfri

* Rallylydnad är lika roligt som tävlingslydnad

* Allt hopp är inte borta - jag kan hitta nya vägar, jag kan anpassa mig

Just nu går det inget vidare...fråga mig igen om en vecka.

Tack till fotografen Mia Oskarsson, nu har jag kvar känslan läääänge...

Det känns jättetråkigt att elitsatsningen för Maria har tagit slut. Tack och lov kommer hon till Skåne 2013 och håller fyra träffar till (fulltecknat med hund, men observatörsplatser finns för den som vill), men jag kommer att sakna mina vänner! Jag får ge mig tusan på att detta INTE ska bli en sådan där "vi måste ses igen" som bara rinner ut i sanden. Vi MÅSTE ha återträffar!

Vi fick en idealisk sista dag med sol och bra träning utomhus i skogen.

Valle började med fritt följ - vårt skräckmoment. Jag ville börja med uthållighet när han var pigg och fräsch, och blev dirigerad genom motsvarande Lk1. Han klarade sig utmärkt - fram till sista svängen, då han hittade en kvarglömd hög med godis på marken...Nåväl, fram tills dess hade han bra engageman och en viftande svans! Det är typ det ENDA kriteriet jag har haft, så det kändes bra att kunna börja tänka på lite "mindre viktiga" saker som position. Maria pinpointade snabbt svängarna som hans största svaghet för tillfället (jag kan bara nicka och hålla med) så vi punkttränade lite svängar och jag fick mina kriterier helt klara för mig. Ögonkontakt, huvudet på rätt plats, nära benet, och små flytande steg ska det vara. Sådant pill som rorar oss båda!

Redan under gårdagen bestämde jag mig för att enbart belöna med boll och godis eftersom han inte bara valde bort kampen utan också verkade bli låg av den (jag önskar verkligen att jag visste varför!), och det var ett lyckat koncept. Han kom dessutom tillbaka med bollen samtliga gånger! OCH vi kunde göra ett kort pass "byta bollar"! Dessutom hittade han ett par kvarglömda vittringspinnar som han resolut hämtade och tryckte i min hand...YES! Något har börjat falla på plats :)

Andra passet ville jag starta upp inkallning med ställande. Vi har grundat lite hemma genom att skicka på bakombelöning mitt i inkallningen för att få upp snabbhet i reaktionen, och det behöver vi lägga in mer i långa inkallningar. Varva med snabbhet in! Vi diskuterade i gruppen vilken tanke vi vuill ha i hunden - HUR snabbt ska den springa? Vi kom fram till att en bra galopp, men fortfarande med en tanke på att ett kommando kan komma, är den bästa kombon. Snygga skiften före supertempo liksom.

Vi avslutade med att testa hans stoppteknik, jag kallade in och visade upp bollen samtidigt som jag sa Stanna, och han stoppade snyggt med låsta framben och vikten bak - men ändå stående. Och så en lång rak inkallning som lyfte fram ett nytt problem - ingången har försämrats igen. Bodyslammen är borta, men nu har han blivit lite avvaktande istället. Fixa på ett ställe, tappa på ett annat...

Nu var Valle trött, och sov på sin filt tills jag väckte honom för det sista passet. Som de flesta killar (förlåt, den är billig...) har han svårt att göra två saker samtidigt, så jag ville träna bakdelskontroll med något i munnen. Vittringspinnen ville han ju gärna hålla, så den blev perfekt (han håller bra utan att tugga, annars hade jag valt något annat). Plattform, eftersom han överroterar på klossen, och så några enkla ingångar med vittringspinne i munnen. Sedan lite stegförflyttningar och vändningar på stället. Allt i slow motion...men med rätt arbetstanke! Vi avslutade med att bara köra några ligg - sitt - stå under balänges marsch, men nu hade hjärnan stämplat ut helt. "Sitt? Nej, det har jag nog aldrig gjort..." Lite frivilliga GF, lite kort på signal, men i detta läget kändes det som om han skulle somna gående. Men FORTFARANDE med rätt arbetstanke!

Jag är väldigt nöjd, och stolt över min hund! Han har verkligen kämpat den här träffen, och vi är definitivt på rätt väg. Lite i taget lär jag mig hur han fungerar som bäst! Nu har vi vintern på oss att köra detaljer (och vittring!), sedan blir det start i tvåan och trean under nästa år är tanken. Det känns faktiskt, just nu, inte alls omöjligt!