Efter en något traumatiskt upplevelse på en bensinstation nära Vallda, Göteborg, där jag i panik insåg att väskan med kamera, videokamera, och
PLÅNBOK låg hemma i hallen ( jag har aldrig varit gladare att se Lena än när hon dök upp med pengar som jag kunde tanka för) så kom jag fram till sista träffen på årets elitsatsning. Sorgligt...jag kommer att sakna mina nya vänner!

I brist på foton och film kan jag sammanfatta Valles insats med ordet ojämn. Stundtals briljant, för att i nästa
ögonblick helt lägga av. Och så efter en paus var han på G igen...en stund. Två saker vet jag stör ut honom rejält : bilar, och om det kommer fler människor och hundar in i "flocken" under hans träningspass. Måste hitta en bra träningsplan för båda sakerna!

Pass ett körde vi apportering, visade lite hur vi tränat, och han gjorde flera bra gripanden och avlämningar med sitt tygben. Det går sakta - men åt rätt håll!
Andra passet ville jag titta på rutan, speciellt stoppen som han gärna blir lite vid i. Han börjar stanna på mitt kommando, men kroppen liksom fortsätter några meter till...skickade rakt igenom rutan ett par gånger, skrattade åt hans glada hopp, och avslutade rutan efter hans bästa skick och stopp någonsin! Vi gick över till att
träna "runt" med ställanden på utvägen istället, som en övning för att bara träna själva stoppet. Valle blev lite förvirrad med jämna mellanrum, men jobbade på fint och underhöll publiken med sina luftskutt ( som jag har bestämt mig för att acceptera bara han håller tempot).
Sista passet gjorde vi en superfin ingång på plan, och körde först frivilliga skiften sitt ligg, sedan på kommando med några sekunders väntan, och till slut en hel fjärr på två meter med super fokus och bra rörelser. Duktig hund!

Ett par gånger blev han helt utstörd av olika saker (bil, rörelse, etc) och en gång verkade han få smärtkänning. Jag hade bestämt mig för att testa och se om jag kunde jobba med honom i den sinnesstämningen (körde hans favorit, hoppstå), men blev inte helt nöjd så när det hände igen valde jag att bryta och ta paus och låta honom få lite tråkigt. Jag vill INTE träna honom när han fastnar i fel känsla - det blir vara skit.

I stort sett är jag nöjd. Naturligtvis vill jag att han ska vara på topp jämt, men nu är han inte sådan. På plussidan - de moment som sitter utför han med glädje och entusiasm! Det som " brinner inne" är framför allt kampleken,
och då har jag boll och godis kvar att belöna med, plus hela den sociala biten. Och han kom tillbaka fint ned bollen, och jobbade bra för att få den!

Jag har en del idéer att bygga vidare på imorgon, men idag är jag vid gott hopp. Imorgon vill jag titta på fria följet, vårt näst svagaste moment efter apportering, så risken finns att jag blir rejält nedslagen igen...men man måste exponera svagheterna för att få tips om hur man jobbar vidare!

Over and out.

Någonstans i bakhuvudet finns tanken på en start i Lk2 innan årets slut. Inte med sikte på ett förstapris, mer för att känna på momenten i tävlingsmässig situatuation: var är hålen? Men än så länge räcker det bra att plocka fram videokameran och filma alla momenten för att tydligt se svagheter och styrkor. En inventering:

Så här ser det alltså ut, hemma i trädgården. Varken ovanligt bra eller ovanligt dåligt, ganska exakt var vi står just nu.

Helhet: Jag är nöjd! Han ser glad och engagerad ut, leker bra, de momenten han kan väl utför han väl. Transporterna måste vässas ännu mer, och han måste bli uthålligare.

FF: Har verkligen gått framåt! Notera att jag har leksak i högerhanden, inte i hans synfält men ändå en krycka som ska bort. Bra fokus, fina halter, OK position, tränger lite och hoppar i språng marsch. Jämfört med bara ett par månader sedan: ENORM förbättring!

Läggande: Syns tydligt att vi måste träna position i starten - jag måste veta när han sitter med vikten helt rakt för att kunna få bort den lilla "loven" som han gör. Läggandet behöver vässas lite, återgången har gått tillbaka till "vända bort huvudet". Annars kan han ju momentet som sådant.

Inkallning: Mer fart, mindre skutt! Mycket nöjd med att ingången fortfarande är helt utan bodyslam. Ibland fungerar en enkel lösning! (Jag håller mina händer lite längre bak).

Rutan: Tja...han tycker ju att det är ROLIGT iaf! En klar förståelse för att han ska lämna mig och ställa sig...någonstans :) Nu blir det hårdträning på att flytta rutan, skicka från olika vinklar, och fortfarande mycket "springa rakt igenom" för att få honom flackare. Samtidigt måste jag träna stoppet, han kan lätt ta ett tremeterssprång i själva ställandet och placera fyra tassar förbi rutan. Hmmm...fundera...

Apportering: Jag är fruktansvärt nöjd med hur långt vi har kommit! Detta är INTE ett självklart moment någonstans. Än så länge är det fortfarande ett tygben som apporteras, men bra fart ut, bättre fart in, fångar upp direkt om han råkar tappa (händer väldigt sällan), säker ingång med DK från mig som så klart ska bort, bra hållande. Det går framåt!

Hoppet: Tack och lov ett säkert och omtyckt moment - vi tränar det sällan pga hans höfter. Jag behöver hitta rätt avstånd till hindret, träna på fullhöjd någon gång, men det sitter.

Fjärren: OK, jag chansade en del. Första gången jag kör fjärren i någon sorts kedja, och första gången jag kör helt moment. Han gör det OK, DK på första sittet, men det märks att han inte alls är färdig för denna nivån på detta momentet. Notera hur han följer lövet som faller bakom honom...jag skojar inte när jag säger att han är störningskänslig! Mer grundträning med störning, mer kedjeträning, och punktmarkera första uppsittet på upp till 10 meter. Och lägg till TL bakom. Med tanke på vlka oväntade problem vi haft med momentet är det ändå helt OK!

Som sagt - en hel del att jobba med innan det är i närheten av startklart, men det känns ändå som att vi går stadigt åt rätt håll!

Dagens lektion när det gäller tävlande: visa inga missar, fejka självförtroende, och ge aldrig upp!

Idag var vår andra start i rallylydnad, och jag hoppades naturligtvis på en glad hund, bra samarbete, och inte minst en godkänd runda. Trots mina försök att fokusera på uppgiftsmål så VILLE jag verkligen ta ett steg "upp" i vår tävlingskarriär!
Vi var på plats en knapp timme innan banvandring, tog en promenad i lugn och ro, Valle var glad och leksugen. Goa vovven! Äntligen börjar han kunna gå vettigt i koppel och halsband, och han kryssade snyggt mellan hundar, människor, och utställartält. Utan att bråka, eller svara när andra bråkar, utan bara lugn och cool. STOR vinst :-)

Vi hämtade buren, och han låg och slappade under banvandringen. Hyfsat enkel bana. Värmde lite, kändes bra. Startnummer tre. Gick fram till startlinjen och kopplade på.

Lite ofokuserad, men de tre första skyltarna gick hyfsat. Tappade fokus helt på väg mot 270 höger, missförstod mitt handtecken, och gick runt skylten. På vägen lyckades han dessutom trampa en tass utanför banan...OK, där gick rundan åt skogen tänkte jag, men eftersom jag vill bygga glädje och självförtroende på banan fortsatte jag glatt som om inget hänt. Vänster slalom, och han går på fel sida konen. Skit i det, fortsätt med glad attityd! Kom för långt framför mig i sitt- stå, men fixade det ändå. Bröt position i ligg kvar, vet inte varför, han flög upp så jag funderar över om jag råkade slå till honom med kopplet. Några bra högersnurrar, och sedan en rejäl nos i en front (tur att man har en bra handtarget för att få tillbaka hunden). Inte vår bästa runda!

Så tog väntan vid...vi tittade på en kompis som ställde ut och blev bäst för dagen ( kan inte titlarna. BIS?). Vi trakasserade kökspersonalen lite. Hittade en kompis och Valle lekte med en japansk spets. Alltid ett nöje att se honom "prata" med andra hundar! Till slut fick han hoppa in i bilen och slappna av ordentligt.

Prisutdelning, jag visste ju att jag inte var godkänd och ville bara ha mitt papper. Delad första plats på 94 poäng till två välförtjänta ekipage, det såg verkligen trevligt ut! Delad tredjeplats 87 poäng, en av mina vänner, grattis! Delad femteplats Åsa Jakobsson...Vad sa du??? 86 poäng??? "Han var aldrig utanför, och domaren är enhällig". Wow! Fördömd har jag blivit ett par gånger, nerdömd likaså, men uppdömd? Det är MYCKET roligare! Den rundade skylten kostade 3 poäng. Konen 3 poäng. Det brutna liggandet 10 poäng. Och det var allt.

Sensmoral: domare är också människor. Visa inte dina misstag genom att agera efter dem. Och ge inte
upp! Det hade varit så lätt att bli helsänkt efter första missen, men jag tror verkligen att genom att agera som om det var världens bästa bana så ger man ett bättre intryck - och poängen blir bättre. Och naturligtvis är den största anledningen att HUNDEN får en bra bana med en glad ägare i minnesbanken! "Innanför bandet blir bara allting rätt! Suveränt att vara där!" - SÅ vill jag att min hund ska tänka.

Som vanligt går mitt liv ganska fort, olika projekt, nya utmaningar. That´s the way - aha, aha - I like it (för att citera 70-tal och hamburgare).

Jag börjar bland annat en helt ny karriär nu i höst, som lärare. Hundkunskap så klart...

Men det är inte huvudfunderingen på sistone (även om det känns ganska förvirrande stundtals). I samband med introduktionsdagarna för nya lärare fick jag i uppgift att läsa en kort bok: Vem snodde osten? av Spencer Johnson. Flera av er vet säkert vilken bok det är, men för mig var den ny. I korthet är det en berättelse om hur vi hanterar förändringar.
Osten brukade vara på ett ställe, man vet var den finns, man är trygg i det, man bygger sitt liv runt faktumet att Osten alltid kommer att finnas, och helt plötsligt - borta! Två möss och två pysslingar reagerar på olika sätt när de ställs inför förändrade förhållanden. En riktig thriller...;)

Det som har följt mig mest var en enda rad, som en av figurerna frågar sig om och om igen när han äntligen vågar sig ut på jakt efter ny Ost: Vad hade jag gjort om jag inte var rädd?

Jag ser inte mig själv som en ovanligt rädd person. Tvärt om, faktiskt. Men fortfarande finns den där, i små beslut och stora. Ibland maskerar den sig till "försiktighet" (överdriven) eller så intalar jag mig att bären säkert ändå är sura. Jag är rädd! För att inte räcka till, för att misslyckas, för att himlen ska ramla ner...Det är normalt, naturligt, och livsnödvändigt att vara rädd ibland. Det är när rädslan hämmar och hindrar mig som jag behöver fråga mig själv, igen, VAD HADE JAG GJORT OM JAG INTE VAR RÄDD?

Sedan måste jag naturligtvis någonstans fundera över VAD jag är rädd för, är rädslan berättigad, är potentiell vinst större än rädslan, etc. Men ärligt talat, för det allra mesta blir mina rädslor liksom mindre när jag tittar på dem. Hjärnspökena försvinner när de kommer upp i ljuset. Ett tag - sedan kommer de tillbaka och jag måste dra ut dem igen, men för varje gång känner jag igen dem lite lättare.

Jag tror att de allra flesta av oss är rädda då och då, för verkliga saker eller påhittade. Tricket är att skratta åt sin rädsla och sig själv när man inser att den inte står i proportion till verkligheten, och köra på ändå! För DET är vad jag hade gjort om jag inte var rädd!

Jag har haft fullt upp på sistone och hade nog behövt skriva ganska många blogginlägg om tankar som snurrar, men just idag handlar det om att vi tävlat vår första tävling i rallylydnad.

Jag gillar rallylydnad. Det bygger engagemang och samarbete, samtidigt som det är mindre "allvarligt" än tävlingslydnaden. Nybörjarklassens moment är relativt enkla. Jag kan helt fokusera på att hitta känslan och träna på att tävla helt enkelt, med allt vad det innebär av miljö, uppvärmning, nerver, etc. Mitt i allt detta är det meningen att vi ska kunna prestera något tillsammans! Det tar lite "trial and error" att hitta rätt rutiner, och enda sättet (tror jag) är att just tävla.

Så jag valde Hundens Dag på Ribersborg, mitt under Hästsportveckan, som en lämplig debuttävling. Ska det vara så ska det vara liksom! Lite exempel på vad som hände runtomkring oss:

Mängder av tält och besökare, utställningsringar runtomkring, hundar i burar.

Karusell med skrikande och då och då gråtande barn.

Hästtävlingar, ekipagen värmde upp bredvid vår plan. Valle var mycket fascinerad.

Capoeira fick jag veta att detta kallas...Valle Polis blev lite orolig när de skrek och sparkade!

Mitt i allt detta hittade vi en skuggig plats till bur och prylar. Efter lite kort kontroll av humör (han var glad och pigg) såg jag att vi var iakttagna - tre ungdomar kom fram och beundrade honom och tyckte att han var BÅDE söt och lydig och lagom stor och med fin päls. Det var extra roligt att kunna bryta ner lite murar och ta bort lite hundrädsla!

Efter väntan, banvandring, och ännu mer väntan, så var det vår tur. Valle hade gått från extremt tittig till överladdad (hopp i allt från ligg till fot) till...helt slut. Han orkade inte ens ta sin leksak. De sista två minuterna fick han ligga i skuggan, sedan var det vi!

Jag la in extraväxeln, och lyckades peppa upp honom rejält. Lite miss vid första skylten...och sedan flöt det på! Småmissar här och där, någon större miss, jag kände att han blev tröttare och tröttare, fyra skyltar kvar, han stoppades av kopplet från att hälsa på domaren och kom direkt tillbaka, hitta kontakten, och MÅL! Direkt vi passerat målskylten släppte jag ut all stolthet och glädje över hur fint han plockat ihop sig, hur duktigt han fokuserat, och hur glad han varit. Det hördes nog bort till Turning Torso...."BÄÄÄSTA HUNDEN!!!!FANTASTISK!!!MATTES STJÄRNA!!!". Och så toklek på det.

Sedan var det väntans tider igen. Jag visste att vi inte skulle nå placering, hoppades på godkänt resultat, men i ärlighetens namn brydde jag mig inte mycket om poängen - VI HADE KLARAT DET! Min målsättning var uppnådd: vi hade haft kul på plan!

Resultatet då? Inte så tokigt...86 poäng hade räckt till en delad tredjeplats. Om det inte varit den där lilla detaljen att föraren börjat busa och berömma innan ekipaget lämnat banområdet. Oooops...Men av alla anledningar att bli underkänd är det min favorit ;)

Valle fick några enpoängare för bristande samarbete och en nos, jag fick några trepoängare för förarfel (i skarpt läge fick jag tillbaka mina otillåtna och onödiga hjälpsateg i frontskyltarna), och det var allt! Slutkommentar: "Mycket bra handling, men läs på reglerna!" Eh...jepp...

"Men vad irriterande att bli underkänd på ett sådant förarfel..." Ja, så klart, men samtidigt nej. Min målsättning hade inget med resultat att göra - jag ville ge Valle en bra upplevelse på sin första rallytävling. Och det gjorde jag! Jag är oerhört stolt över min underbara hund, men faktiskt ganska stolt över mig själv med. Det är MYCKET enklare att ändra på små detaljer i mitt eget uppförande, än att kompensera en tävling som inte känts bra!

Avslutar med en video av Gnucci: 360 Donna. I en intervju med artisten förklarade hon att "some people have your back, I have you 360!" Så försöker jag tänka att jag ska vara som hundförare, jag ska stötta honom 360 grader, 24/7/365!

Rävskabben besegras sakta, nu är bara några exem kvar som lika gärna kan vara vanliga fuktexem efter ofrivilligt bad i sjön (ramlade från en sten) och två "rullat sig i något äckligt"-bad. Tack och lov!

De senaste dagarna har ägnats åt två moment (förutom apporteringen som är allstädes närvarande i olika lekformer):

Fjärrdirigeringen trodde jag skulle vara klar vid detta laget, men vi stötte på patrull. Tråkiga problem, därför att jag kunde se att de berodde på smärta...trots bästa belöningen (kastad boll) ville Valle inte göra fler en två, max tre skiften, sedan blev han ledsen. Fruktansvärt svårt att träna då!

Så jag gnuggade mina små grå...VAD är EGENTLIGEN problemet? Är det rörelsen i skiftena (värsta scenariot)? Eller kan det vara rörelsen i belöningen? Eller något helt annat?

Jag har delat upp momentet för att försöka få ut så mycket information som möjligt, det första jag ville veta var om själva rörelsen gör ont, och om jag i så fall kunde hjälpa honom hitta ett nytt rörelseschema. Lösning: Frivilliga skiften ligg-sitt-ligg-sitt. Belöning i munnen, nära avstånd. Inga problem, kan gör hur ånga skiften som helst - det är alltså inte där problemet sitter (tack och lov).

Det lämnar tre saker: dålig signalkontroll, osäkerhet vid ökat avstånd, eller smärta vid vridning till rivstart för att fånga kastad belöning eller ta belöning bakom. Jag tror att det är belöningsplaceringen som är boven...Fortsatt utvärdering kommer att visa om jag kan ta "tjuvvägen" med belöning bakom hunden (för att få mer bakåttänk), eller om jag helt enkelt får lära honom att TROTS att belöningen kommer framifrån så ska han ÄNDÅ bli på samma plats.

Fria följet har vi typ inte tränat alls senaste månaden, bara i samband med rallylydnad...men med Sivs små filmer kom inspirationen tillbaka! För oss båda två :)

Och sedan har jag snackat ihop mig med den människan som bär mest ansvar för vårt goda resultat tävlingsmässigt hittills i år (bara en tävling, men vilken känsla!), Wivan-Kristina Sandberg, och vi kommer tuillsammans att hålla en heldag om tävlingsmentalitet som vi kallar Våga Vilja Vinna! Vi delar med oss av våra erfarenheter, tankar, och övningar för att hitta Den Där Känslan på tävling - Den Där Känslan som gör att placering och poäng egentligen inte spelar någon roll, utan vår prestation tillsammans blir så rolig och bra som det bara går! Att poängen ökar med prestationen är ju bara en bonus...;)

Och nu mina vänner, nu drar jag till London några dagar och fördjupar mig i dressyr på OS-nivå ihop med min bästa barndomsvän Karin! Inga hundar på flera dagar! Jag har redan abstinens :)

För första gången har jag platser kvar på en Lugn och Fokus helgkurs med bara tre veckor kvar till kurs - passa på att starta upp efter semestern, och grunda inför höstens och vinterns träningar (och tävlingar)! Kanske är det inte en slump att det finns en plats kvar för just dig och din hund?

Semester, ljuva semester. Lata semester. Semester med fantastiskt sommarväder! Jag är slö och lapar sol som en salamander, enbart avbrutet av små äventyr ihop med maken eller dogsen.

Som i söndags, när hundarna släpptes ut som vanligt och hittar traktens RÄV på vår gödselstack...Full fart ut i hagen satte räven, ännu fullare fart satte Valle, kom ikapp den halvvägs och de båda tumlade runt innan den kom loss och drog. Ett sår på halsen blev resultatet för Valle.

Igår hittade vi räven, död, i traktorgaraget. Skabbräven. Igår hittade vi också uppkliade kala fläckar på båda hundarna...Typiskt, där gick gruppträning åt skogen för ett par veckor framåt.

I måndags (när dogsen inte kliade sig ännu och jag trodde att allt var frid och fröjd) tog vi en rejäl vandring runt Finjasjön. Packning och allt! Jag är inte den värsta friluftsmänniskan om man säger så, men det blir nog upprepning på dagstur med fikaväska!

Tisdag lämnades dogsen hemma, och mannen löste ut sin 40-års-present: ett fallskärmshopp!

Seriöst - det hade jag ALDRIG gjort!

Igår fick dogsen också behandling för skabben, och natten till idag var...påfrestande...

Jag tycker väldigt synd om Mårran. Men. Samtidigt MÅSTE hon hindras från att klia sönder sig! Tratt på båda dogsen mao. Valle tog det med ro, men klockan 2 trodde jag helt ärligt att Mårran skulle förlora förståndet. Av med tratten ett litet tag för att kunna klia under övervakning, sedan sov vi nere på soffan (svalare = kliar inte lika mycket).

Idag var jag alltså lite småseg, PERFEKT för att göra någon vi inte gjort på flera år: en tripp till stranden! Dogsen fick stanna hemma, och vi styrde mot Ribban där några sandiga och soliga timmar tillbringades. Sedan något som jag saknar sedan jag bodde i Malmö: fika på gågatan samtidigt som vi livligt (men inte högljutt!) diskuterar förbipasserande. De enkla nöjena är de bästa!

Så nu sitter vi här, jag och skabbhundarna (kliar det inte på mig också förresten? Nu när jag känner efter?), och förbereder för att titta på TV och sedan ta en kort promenad när det svalkat ner lite.

Livet är GOTT!