Kelpiestuds

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Åsa - 18 maj 2015 08:10

Mig. Så klart.


Nej, jag tror inte att jag är universums medelpunkt...;) Jag har bara haft ett sådant där upplyftande/nedslående träningspass som så tydligt visar att det är just jag som är den svaga länken i vårt tävlingsteam.


Full av funderingar efter gårdagen tävling grabbade jag tag i min träningskompis och passade på att utnyttja all den där energin till något bra. Tog med Valle som backup-hund, Prinsessan hade ju trots allt tävlat och kanske skulle vara lite matt, men framför allt var planen att träna MIG. Mitt kroppsspråk. Min utstrålning. Vad är det som ställer till det - vilken detalj krånglar? (Prinsessan var förresten lika på som vanligt!)


Jag har trixat lite med mitt eget rörelsemönster i fria följet, med Prinsessan som guide, för att hitta ett sätt som passar oss båda - och jag tror vi har hittat rätt. Mina fokuspunkter är:

* Peka med vänsterfoten

* Tyngd på hälarna

* Rör på armarna

* Blicken framåt

Inte för att jag gjorde så under tävlingen...alls...men jag SKA göra så! Jag ska bara programmera om min autopilot först.


Så det var vad jag pysslade med igår.

1. Är det hunden som krånglar? Testade ett ganska långt fotgående - hon var på sin plats.

2. Kommendering? Vi körde kommendering utan hund. Sedan med Valle som hund, min tanke var att ENBART fokusera på mig själv - strunta i vad han gjorde (han har ett ganske luset fotgående). Det tog två svängar och en halt, sedan var han som klistrad (för att vara honom)! MYCKET intressant!

3. Bryr sig Prinsessan om kommendering? Gjorde samma upplägg med henne, nu började kroppen röra sig lite mer automatiskt. Hon var PÅ! Studsade vid min sida, gnällde, hade sig...egentligen poängmässigt lika illa som att hon släpper fokus och blir efter, men mycket roligare att jobba med :) En gång till - ett av våra bästa fotgåenden ever. Inte ett släpp. Något litet gnäll, något litet studs - men en fantastisk känsla av "vi två"!


Alltså: det är jag. Inte hon. Inte störningar runtomkring (enbart).

Det är tävlingssituationen som sådan som påverkar mig.

Det är min felprogrammerade autopilot som gör fel saker i fel ögonblick.


Så då får jag väl programmera om mig! Svårare än så är det inte. Inte lättare heller... och det är det som är charmen med att tävla!


 

Vi skakar av oss dåliga känslor, ersätter med bra tankar, och tränar vidare!

ANNONS
Av Åsa - 17 maj 2015 12:45

Vår åttonde tävling i Lk1 avklarad! Vi fixade personbästa på 143 poäng :)

Visst känns det trögt - åtta tävlingar och har liksom inte fått till det när det gäller en enda gång. Samtidigt så blir vi bättre och bättre för varje tävling! Eller, Prinsessan blir. Idag var det faktiskt en hel del "good dog, shame about the handler"...Tävlingsledaren (tillika en god vän) kommenterade att hon fått bita sig i tungan för att inte sparka mig i baken och skrika "Visa lite pondus!"...Hon frågade också "Är det du eller hunden som är osäker - egentligen?" Det är ju jag, så klart. Prinsessan är cool!


Att det ska vara så vårt! Sträcka på sig, tyngden på hälarna, röra på armarna - äga världen! Gör jag så så hänger hon på, det vet jag ju. När jag blir spänd och hopsjunken så tappar hon starter och svängar, och jag blir ännu mer spänd och försiktig eftersom hon inte är med mig, och så är den dåliga spiralen i fotgåendet igång. Den smittar sedan ner alla transporter, och öppnar upp för ofokus och intresse utåt från hennes sida. Och då tappar vi stadgan också...


På plus-sidan: det är bara att träna! Hon bevisar gång på gång att hon har både uthållighet, glädje på plan, vilja att göra rätt (när jag håller min del av reglerna), och fin precision när hon är i uppgiften. Väldigt många fina egenskaper! Idag drog hon dessutom in på planen, och ville inte riktigt lämna den - det känns som ett bra betyg på rätt känsla!


För att kunna gå tillbaka senare så kommer här en snabbgenomgång:

Plats: 10. Mycket nöjd med henne. Vi har många bra platsliggningar i bagaget nu :)

Tandvisning: 10. Domaren testade enbart tillgänglighet, och tillgänglig är hon!

Mycket bra ingång på planen och uppställning!

Fotgående: 6. Tappade mig i halter och svängar.

Läggande: 8. Satte sig när jag kom tillbaka, annars väldigt nöjd med momentet.

Inkallning: 8. La sig, annars bra fart och fin ingång.

Ställande: 6. Måååånga steg...men i övrigt bra stadga och fin i återgången!

Apport: stod över.

Hopp: 6. Reste sig, jag satte om, studs i ingången (återkommande problem!)

Helhet: 7. Okoncentrerad. Jag håller helt med, och tar på mig 80% av skulden! Övriga 20 är också jag, men har mer med träning än mitt kroppspråk att göra :)


Nu blir det fokus på rally några veckor, och sedan påt igen. Några poäng i taget - snart är vi i hamn!

ANNONS
Av Åsa - 12 maj 2015 13:43

Som hundlärare får man en del lite udda uppdrag för att göravreklam för skolan (Realgymnasiet i Lund btw, om någon har missat). I lördags hade vi Real VIP-kväll! Show, modevisning, tilltugg - och så en presentation av vad vi pysslar med på hundlinjen som pausunderhållning!


Hur får man folks uppmärksamhet i tio minuter? Man utnyttjar världens snällaste, sötaste, coolaste, charmigaste, bästa MIDORI på scenen!

Kelpan har alltså gjort scendebut. Inför 130 pers, i strålkastare, med min röst i mikrofon, har hon visat upp sitt charmigaste jag ihop med mina elever. Hon skötte sig fantastiskt! Visade bakdelskontroll, slalom mellan benen, snurr och spinn som om hon aldrig gjort annat (med tre olika elever dessutom). Kryddade det hela med lite "Midori specials" och fick folk att skratta och applådera.

Det enda som jag missade var att miljön var lite för svår för en vittringssortering - hon gjorde sitt bästa men valde fel pinne. Det gav mig en perfekt chans att understryka att det är levande varelser och inte robotar, samt att man måste vara tillåten att göra fel för att våga testa sig fram till rätt!


Jag känner mig så stolt över min lilla hund! Hon sattes i en svår miljö och bara levererade, med glädje och förväntan. Bästa Prinsessan!


 

Av Åsa - 11 maj 2015 12:44

I väntan på äkta uppflytt har jag och Prinsessan passat på att träningstävla i Lk2.

Mitt fokus var på att passa på att träna vissa delar, säkra vissa delar, och skapa en genomgående bra känsla på planen för oss båda två. Jag är i stort sett nöjd med hur jag skötte mina uppgifter, och väldigt nöjd med hur hon skötte sina!


Andra gången vi körde tvåan som en "one by one"-kedja, och jag fick ett tydligt kvitto på var vi står, vad som fungerar och vad som inte fungerar. Midori blev också mycket glatt överraskad av sin första belöning - hon var verkligen övertygad om att det var "riktig tävling"!


Styrkor:

Fria följet, hon hänger med bra och håller position och fokus för det mesta. Med några överraskningsbelöningar hoppas jag på att målbilden blir ännu starkare!

Läggandet - satt som en smäck! Äntligen!

Fart ut i apporteringen

Stadga genomgående (vilken förändring! Det var vårt absolut svagaste för bara fyra månader sedan!)

Siktar in sig på rutan

Hoppet - helt perfekt!

Fina rörelser i fjärren

Fin uthållighet!


Att träna på:

Fart i inkallningen

Att plocka upp apporten trots att den har främmande slem och komma in med den, istället för att ställa sig vid den och se ut som att den är en kon :D

Springa genom rutan tills jag säger stopp istället för att stanna "för säkerhets skull"

Bakåttänk i fjärren


Kanske viktigast är att jag lyckades ganska bra med hur jag vill känna efter en tävling: nöjd med det vi har gjort, njuter av allt det som gått bra och som vi har klarat, och stannar kvar i den goa känslan - samtidigt som jag planerar för att bli ännu bättre. Vara nöjd, men inte nöja mig!


 


Av Åsa - 6 april 2015 18:34

Det känns som att detta börjar bli en ren tävlingsblogg, men det är väl det jag behöver den till i nuläget antar jag. Få rätt på insidan av skallen alltså.


Vi har varit ute och tävlat igen, och allt var annorlunda (utom möjlightvis poängen...tyvärr...)! Jag känner mig otroligt nöjd med våra 129 poäng, eller rättare sagt så känner jag mig otroligt nöjd med BÅDAS prestation idag! Jag har varit en bra tävlingskompis. Prinsessan har varit sitt vanliga Prinsessiga jag - också inne på banan :)

Det som ställde till det idag var störningar i samband med tävling = medtävlande och publik. Och nej, INGEN har uppfört sig illa eller varit ovanligt störiga, det blev bara tydligt var de sista procenten sitter. Yes! Nu VET jag vad som kommer att lösa upp det sista (tror jag)!


Vi var i god tid, och med lottningen rejält försenad så var vi i VÄLDIGT god tid. Startnummer 16...genast börjar tankarna gå - hur ska jag lägga upp detta optimalt, så att hon är precis lagom uppvärmd? Svaret är att jag har ingen aning. Vi har tävlat för lite helt enkelt. Jag visste inte ens om den förberedelse jag gjort i veckan med ganska mycket kedjor och ett ganska långt pass igår skulle vara bra eller dåligt. Men man får ju gissa!

Jag valde att ta en promenad innan platsen (vi var i tredje gruppen) och värma upp med några kontaktövningar och lägganden, samt lite fokus-övningar. In på platsen, lät henne gå lite avslappnat, nosa lite på sin punkt, och satte henne fot. Själva läggandet blev hon lite överraskad av allas kommendering, och jag fick ge dk (annars bra läggande!). Själva liggandet var lugnt och fint. Lite tittande, la ner huvudet ett par gånger, fin fokus framåt i stort sett hela tiden. Nöjd! 9.

Tandvisning på vägen ut. Domaren var en stor karl, stora händer med handskar...Prinsessan satt, men flyttade sig lite bakåt. 9. Behöver definitivt träna tandvisning med stora män!


Sedan valde jag att sätta henne i bilen, hon trivs i bilen och hon kändes lite trött och jag ville inte "slita" på henne. Hon är väldigt lugn i bilen (läs sover), och när jag plockade ut henne efter någon timme sträckte hon lättjefullt på sig och var fräsch i huvudet igen!


Vi kan ha gjort vår snyggaste träning någonsinn under uppvärmningen. Fokus, följsamhet, snabba rörelser, stadga...hon kunde allt! Riktigt, riktigt go känsla att kunna plocka fram hennes bästa jag på tävlingsdagen!


Ny paus i bilen, tog ut henne när det var två starter kvar och körde aktiva belöningar med favvo-leksaken. Sedan var det vår tur.


Jättefin känsla i ingång på plan. Vi hittade vår startpunkt, jag blev förmanad om min högerhand för att slippa dk (så att jag inte skulle lyfta den med kopplet), och vi var iväg. Starten på fotgåendet var...perfekt. Vänster om halt, helt om slickad vid min sida, språng marsch med alla tassarna där de skulle, höger om halt - och så fick hon syn på någon i publiken som gjorde något intressant...Seeeg start med flera dk och koppelkontakt, en kass vänstersväng där jag gick på henne, sedan var hon tillbaka igen vid min sida och avslutade fint. 7. (Domaren kommenterade efteråt att han varit beredd på dagens enda 10, så bra var det tills hon blev störd!)


Hon var tyst och fin och jag släppte upp lite extra aktiva tävlingsbelöningar mellan momenten - ett vågspel som kan leda till ljud och dålig position, men det kändes helt rätt (och var helt rätt).


Läggandet. Bra framföring (är jag faktiskt i stort sett alltid bortskämd med), bra läggande, låg som en sfinx och såg ut att vara VÄLDIGT nöjd med sig själv. Stilla i återgången. Tappade fokus en sekund (tittade på publiken), och tappade bort vad hon gjorde...och ställde sig blixtsnabbt upp när jag var en meter ifrån. Jag kommenderade ligg lika snabbt, men skadan var redan skedd. 5. Supernöjd med hennes säkerhet i starten på återgången - som vi har jobbat med det! Hade jag hunnit med ett dk när hon tittade bort hade jag antagligen räddat momentet - note to self!


Inkallning. Hon satt stadigt, sprang bra, och efter halva sträckan såg jag att hon började sikta på en "target", ett målat vitt x. Snabbt dk "fot" och lite vift med fingrarna räddade momentet, men gav dk. 9. Mycket nöjd med att hon satt kvar, och med mitt eget agerande!


Ställande. Återigen fin framföring, men sedan blev hon osäker på momentet och kom sakta efter mig...händer aldrig på träning, men nu är det andra gången på tävling. Måste analysera ordentligt! Jag stoppade henne när jag vände upp, och hon stog stadigt i återgången och satte sig fint - mycket nöjd med det (har också varit ett hästjobb!). 0.


Apporteringen. Här brast jag som förare - jag hade bestämt att jag skulle avstå. Men testade ändå. Vilket gick åt skogen...så klart...Dålig förare! 0.


Och så hoppet. Hon satt stadigt och fint (återigen något vi har jobbat med!), hoppade bra, studsade lite på mitt ben (rest efter osäkerheten i apporteringen?) och gjorde en fin ingång. 9.


En rejäl glädjedans, koppel på, och bort till domaren för snabbgenomgång. Hon satt lugnt och fint vid min sida när vi pratade och verkade väldigt nöjd med sig själv och situationen, och vi fick beröm, framtidstro ("Det kommer att bli RIKTIGT bra när det blir klart!") och en 10 i helhet.


All in all är jag supernöjd. Vi har ny information om hur träningen ska gå vidare, kvitto på att uppvärmningen fungerade och att hon fixar en lång tävlingsdag, kvitto på att mitt upplägg med mycket kedjor två veckor innan tävling är rätt, och jag känner att det är helt OK att ha "månadstävlingar" som koll på var träningen är just nu.


Tids nog kommer poängen ifatt känslan, tills dess tänker jag bara njuta av att skaffa mig mer och mer erfarenhet av att tävla Världens Bästa Prinsessa!


 


Av Åsa - 27 mars 2015 20:51

Jag tycker fjärren är ett svårt moment. Prinsessan också. Hmmm, det kanske hänger ihop...

Anyway, jag bestämde mig förra året när vi började träna skiftena för låsta baktassar. Hon är smidig i kroppen och hade säkert fixat låsta framtassar, men jag ville utnyttja hennes fina lägganden och uppsitt.

Det har varit svårt att få henne att förstå att tvåan fjärr ska utföras på avstånd från mig. Nu sitter det fint, vi har testat på 15 meter utan problem. Rörelserna är peppiga och fina, hon känns stadig.
Som många hundar har hon störst problem med skiftena från stå, både sitt och ligg. Vi har tragglat med target, plattform, shejpat, följt godisbit...det kan funka 20 ggr på raken, så backar jag ett steg och det är bortblåst. Hon är inte heller riktigt säker på signalerna, vilket gör att rörelserna blir lite tveksamma och hon ibland väljer fel eller inte flyttar sig alls.
Ett par gånger har jag tänkt att jag ska byta till framtassar istället, men då kraschar det i både hennes och mitt huvud.

Det är frustrerande att liksom inte komma närmare målet! Skiftena blir varken bättre eller säkrare, och inte kommer jag längre ifrån henne heller...

Vad gör man då? Man funderar på om det finns en annan anfallsvinkel!

Så jag har tänkt om. Jag tänker ändra min prioritering. Släppa tanken på helt låsta baktassar, för nu. Istället vänja henne vid att fjärr är ett moment som utförs på (ganska långt) avstånd, göra henne säker på signalerna, och låta henne hitta sina egna rörelser. Skit i precisionen, fixa en helhet som andas glädje, självförtroende, och energi! Förhoppningsvis får hon istället extra charmpoäng när vi kommer så högt i klasserna :-)

Jag tror att det kan vara lite typiskt mig - får jag inte detaljerna att funka har jag svårt att gå vidare och träna in en helhet. Och då slutar det ju med att jag inte har någotdera, inte ens ett fungerande moment...

Det ska bli spännande att testa något nytt, och lite läskigt att liksom lämna över lite kontroll till henne (vadå kontrollfreak), men framför allt roligt och utmanande! Oavsett om det blir som jag har tänkt mig eller inte så kommer jag att ha lärt mig något :-)

Av Åsa - 25 mars 2015 06:32

Inför förra tävlingen körde vi ganska mycket detaljer, tog det lite lugnare sista veckan, och testade ny plats dagen innan. Resultat: inte ultimat (sedan om det berodde på det eller något annat vet jag inte).


Så då testar vi något annat inför nästa tävling: massor av kedjor! Prinsessan och jag har kört igenom det där Lk1 programmet ett tiotal gånger nu. Hon känns säker. Jag känns säker. Uthållighetsmässigt fixar hon dubbla program, jag ska inte säga att det är självklart - hon visar tydligt var belöningen finns och att det faktiskt snart börjar bli väldigt dags för den - men hon är koncentrerad, tyst, och korrekt.

Vi har också övertränat momenten, jag har tänkt mig att i den bästa av världar ska vi kunna starta en Lk2 innan sommaren - och då måste hon ju vara van vid de momenten. Även i vår etta är alltså platsliggningen 3 minuter på 25 meter, inkallningen 30 meter, och där ingår ruta och fjärr. Sträckan vi går på läggande/ställande är en bra bit längre än jag någonsin råkat ut för på tävling (eftersom det är där hon får problem). Jag går tillbaka, bakom henne, runt henne, etc - tassarna är fastlimmade i marken.

Vi tränar på olika ställen, med olika "naturstörningar" i form av får, hundar, fria vidder, ekorrar, och kaninbajs, och jag känner att nu är det dags att ta sig ut och "träningstävla" på olika platser som utmanar lite mer störningsmässigt - i stan, utanför skolan, i parken, etc. Och naturligtvis ett par studiebesök på klubben som vi ska tävla på! Det är också dags att bli "störda" av kommendering på allvar.

Och jag har gjort ett högst medvetet val att stå över det moment som vi inte får till på tävling: apporteringen. Den är värd max 10 poäng så jag kommer att klara mig bra utan den, och hon har en härlig apportering i tvåan och uppåt. Ettans apportering verkar helt enkelt inte passa oss som träningen ser ut just nu, det momentet stoppar upp vårt (mitt) flow och tar ner vår (min) känsla.


Efter ett besök hos min fantastiska coach Jenny Wibäck har jag lite nya tankar i huvudet (hon är bra på det där med att byta ut ens dåliga tankar mot bra tankar!):

  • Vi ska inte tävla - vi ska gå in och göra en uppvisning i hur Lk1 ser ut.
  • Vi siktar inte bara på uppflytt - vi siktar på 200 poäng.
  • Vi tränar som att det är en självklarhet att vi startar tvåan nästa tävling, och trean nästa igen.

Sikta mot stjärnorna...;)


För jag är absolut, tveklöst, JÄTTENÖJD om vi "bara" går in och gör en bra tävling, med bra känsla, oavsett poäng! Jag tävlar mot mig själv (och ibland mina hjärnspöken), inget annat! Just nu hjälper mig att träna bättre om jag tänker att vi ska träna mot perfektion (eftersom vi faktiskt kommer att behöva det längre fram) istället för "good enough". Även om inget har förändrats med momenten, så har de i mitt huvud blivit mer intressanta och spännande att jobba med igen - och det som känns utmanande känns roligt!


Så får vi se hur kakan blir med det nya receptet! Det går alltid att ändra igen! :)

 

Av Åsa - 7 mars 2015 16:03

...och jag önskar att jag kunde säga att den startade fantastiskt och att jag är glad och att vår träning har gett önskade resultat. Men nu blev det inte så, och jag känner mig för en gångs skull både ledsen, arg och besviken. Inte på min Prinsessa, egentligen inte på mig själv, absolut inte på arrangörerna, utan bara på "allt". Jag ville verkligen sätta det idag. Inga direkta drömmar om superpoäng, men slippa nollorna? Kanske hamna på rätt sida uppflytt? Jag trodde att idag var dagen.


Jag brukar gilla att tävla oavsett resultat, och är lite förvånad över mina egna känslor - så istället för att trycka ner och låtsas som att jag alltid har superpeppattityden så drar jag fram de negativa känslorna i ljuset och petar lite på dem. Det känns inget vidare. Hej prestationsångest. Hej självförminskning. Hej känslan av att det ALDRIG kommer att fungera när det faktiskt räknas.


Tack och lov hälsar också lite andra känslor på, och de blir starkatre ju mer distans jag får: Hej analys, Hej sunt förnuft, och Hej revanchsugenhet! Hej insikt om att det är okej att må dåligt när saker inte går som man vill, så länge man kommer ut starkare på andra sidan!


Jag bryter ihop och kommer igen, tar med mig 8,5 på linförigheten och 10 med fina tröstande kommentarer på helhet (första gången ever som jag får 10 på helhet!). Jag tar med mig att jag gjorde mitt bästa, och Prinsessan gjorde sitt bästa - som hon upplevde situationen. Jag tar också med mig att vissa saker som kändes omöjliga för sex månader sedan satt perfekt idag. Det som gick bra ska vi bygga runt - det som inte fungerade ska vi ändra på.


TACK till mina underbara träningskompisar som alltid stöttar och peppar och redan har idéer på hur vi jobbar vidare!


Nu känns det bättre. :)


 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se