Kelpiestuds

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Åsa - 4 juni 2014 15:52

Efter en veckas ögondroppar har Mi varit på återbesök hos veterinären, nu hos en ögonspecialist. Blodbristningarna är borta, pigg och glad har hon varit hela tiden, en massa undersökningar blev det, återigen fick hon massor av beröm för hur lätthanterad och glad hon är, och ögonspecialisten pratade med henne på mjuuk danska och konstaterade irriterat att hon inte har något svar. Där finns inget fel på hunden.


Jag är nöjd - allt är kollat, allt är tiptop. Antagligen får jag aldrig reda på orsaken till hennes prickiga öga, för antagligen händer det aldrig igen.

Älskade Prinsessan är också nöjd - jag tog med mig fyra av mina elever som ett studiebesök (det är svåååårt att få till studiebesök på djursjukhusen!), och det råkar vara fyra av hennes favoritmänniskor. Hon har mest kelat och busat...


På vägen hem inhandlade jag utrustning för att börja förverkliga projekt "Lazy Ass Dogtraining", vi får se vart det leder! Kul har vi på vägen iallafall :)

 

Värsta agenthunden..."My name is Dori. Mi Dori!"


ANNONS

ABC

Av Åsa - 2 juni 2014 20:22

Jag har precis anmält till fyra dagars föreläsning för Susan Friedman i september. Ämne: beteendevetenskap.

På anmälningsformuläret finns denna bilden som har satt igång mina små grå idag:

 


Jag blir mer och mer medveten om vikten av A:et i ABC. Gör rätt beteende enkelt att välja för hunden!

För mig betyder det att jag måste tänka igenom lite olika saker innan jag börjar träna (och under tiden):

* Vad är rätt beteende?

* Hur kan jag styra miljön för att göra det enkelt för hunden att välja just det beteendet?

* Hur kan jag hålla fokus på hunden från start till slut - en ren loop?

* I vilka situationer kan jag fånga beteendet spontant?

* Vilken ska signalen vara?

* Hur ska jag belöna för att främja rätt beteende och aktivitetsnivå?

* Behöver jag hjälpa min hund, hur gör jag det på ett effektivt sätt, och har jag en plan om jag vill ta bort hjälpen efterhand?

* Vad gör jag om det blir fel?

Och så den punkt som blir tydligare och tydligare för mig hur viktig den är:

 

* När bör jag träna?

Det känns som något så självklart att jag känner mig lite korkad som inte har verkligen funderat över det innan. Naturligtvis bör jag träna när min hund också vill träna! Finessen är ju att vi ska vilja samma sak, inte att min hund gör något för att den "måste". Alltså: hur kan jag göra det enkelt för min hund att vilja välja träning när jag vill träna?

 

Jag kan:

* Välja att träna när hon är pigg/uttråkad/hungrig (i soffan framför TV:n är ett bra träningstillfälle!)

* Acceptera att hon är värmepåverkad och träna tidig morgon eller på kvällen

* Låta henne ta initiativet till träning

* Bygga in att min tävlingshållning = STOR chans till belöning = signal för att träna

* Tänka genom min träning INNAN jag startar, så jag vet vad vi ska göra

* Ha hennes fokus INNAN vi startar, och stoppa INNAN hon tappar

* Bjuda på pauser med jämna mellanrum - "vill du gå och nosa? Varsågod!"

* Och LÅTA BLI att träna om inte hon också vill. Visst kan jag peppa och få henne att lyda min vilja - men det vill jag helst undvika. Som sagt - båda ska vilja samma sak!

 

Sedan är naturligtvis C - vilka konsekvenser rätt beteende leder till - det som upprätthåller och ökar beteendet. Skapar bra känsla, rätt förväntan, en tydlig målbild, etc. Dessutom är ju C för ett beteende A för nästa...

 

Hundträning är komplext och spännande! Eller rättare sagt: INLÄRNING är komplext och spännande! Att jag sedan använder det för att träna mina hundar är bara för att det är det (just nu) roligaste användningsområdet. :)

ANNONS
Av Åsa - 2 juni 2014 14:49

Den frågan får jag lite då och då. Både av de som tycker att min egen Prinsessa verkar trevlig, de som funderar på ras till nästa hund, de som bara tycker att det är en "cool ras" rent utseendemässigt, och de som vill få konstaterat att en sådan där energiboll ska jag nog ändå inte ha...


Så jag och Prinsessan har satt ihop en liten film. En dag i Midoris liv - filmat i mars 2014 (när vi fortfarande sov på soffan):


Så kan du själv bilda dig en uppfattning! Mig passar det perfekt :)

Av Åsa - 28 maj 2014 17:33

Jag är en hönsmatte. Jag oroar mig, tolkar in, och överreagerar när det gäller mina ”fyrbenta barn”. Jag vet att det är så.

Men som jag ser det:  åker jag till veterinären i onödan kostar det mig bara tid och pengar. Om jag däremot INTE åker när jag borde åkt, om jag tänker ”jag ger det några dagar”, eller ”men det fixar sig nog” – då kan det kosta mig min bästa vän!


Därför har jag åkt med tre hundar som delat på en burk Rimadyl, kräkt alla tre, och låtit alla tre stanna över natten på dropp. De mådde finfint dagen efter. Jag har åkt klockan två på natten, alldeles för fort, med en Mårran som sakta höll på att förblöda efter sin ”planerade” kastrering i bilburen och ett nytaget blodprov i handen för att det inte skulle behöva slösas någon tid på sådant. Hon överlevde – men det var nära! Jag har åkt med en terrier i knät, för att med ena handen kunna hålla ihop ett sår i hennes hals där blodet pilserade ut. Hon klarade sig. Och jag har åkt sent en söndag kväll med en vinglig häst i transporten, trots två veterinärbesök under dagen. Den gången var det för sent, han överlevde inte natten.


Och därför sitter jag just nu i väntsalen i Helsingborgs djursjukhus med Midori, och väntar på att någon ska få tid att kontrollera varför hon har fått små blödningar i ena ögat. Små, röda fläckar mitt i det guldfärgade. Verkar inte göra ont, Hon ser bra. Pupillen fungerar. Pigg och fräsch – eller? Är hon kanske lite matt? Svårt att säga vad som är verklighet och vad som är hönsmattes uppfattning om verkligheten. Vi har redan varit hos en veterinär, som kollat efter sår på hornhinnan och andra uppenbara anledningar, men inte hittat något. Hon råkade andas att det KANSKE kan vara ett tidigt symptom på förgiftning, eller bero på för stort tryck antingen i ögat eller i kroppen, och därför åker jag utan att tveka 45 extra minuter till ett djursjukhus som kan ta de prover och ge den vård som hon i allra värsta fall kommer att behöva. Något annat är otänkbart.


Jag hoppas, hoppas, hoppas, att veterinären inte hittar något fel och att jag får betala en massa pengar ”i onödan”. Jag hoppas, hoppas, hoppas, att jag kunde stannat hemma, gått på den planerade AW:n med kollegorna, haft en trevlig eftermiddag, istället för att sitta med oro bubblande i magen.


Tur att Midori tar saken med ro, hon gillar veterinärer och är oerhört lätthanterad oavsett om det är öron, ögon, tassar, eller mage som det kläms och känns på. Hon softar i vänthallen. Hon tittar nyfiket på andra djur som kommer och går, nöjd med att ligga kvar i lugn och ro.

Själv köper jag en choklad i automaten, väntar på vår tur, känner mig pyttelite hönsmatte-dum, undviker astt tänka på hur mycket det kommer att kosta (trots försäkring), funderar över om kollegorna har det trevligt, och känner trots allt att jag är på helt rätt plats. Så länge det finns skuggan av en risk, så länge magkänslan säger minsta lilla, så länge är det min SKYLDIGHET att kolla upp att min hund – min älskling, min kompis – mår så absolut bra hon kan.

 

Vem ska annars göra det?

Av Åsa - 17 maj 2014 14:47

Lilla Mi har fyllt ett helt år! Å ena sidan känns det som att tiden bara flyger iväg, å andra sidan som att hon "alltid" har funnits hos mig. Konstigt hur tidsuppfattningen fungerar!

 

10 veckor gammal

 


Vi firade hennes födelsedag med extra tuggisar igår, och med att ta vår tredje godkända runda i rally nybörjarklass idag. Första målet uppnått för året - uppflytt till fortsättningsklass!

Trots att det var varmt, lång väntetid, och att vi fick starta fyra startnummer innan jag trodde att det var vår tur = typ ingen uppvärmning, så levererade min Prinsessa en fin runda med många trevliga delar. Visst visar hon att hon är ung och oerfaren, och ibland missförstår vi varandra lite, men hennes glädje inne på banan går inte att ta fel på. Flaggan (svansen) är i topp!


Väl hemma funderade jag över dagen, vad hon egentligen har gjort idag, och hur många olika fina egenskaper hon har.

*Vi började med att komma till en tävlingsplats, där jag skickade iväg min mamma att promenera med henne medans jag gick banvandring. Mi är cool med andra hundar och människor, cool med nya platser, och accepterar villigt (om än inte överförtjust) att gå med någon annan en sväng.

*Hon fick vänta i bilen en stund. Det gör hon tyst och lugnt, och hon sover gärna i sin bilbur.

*Hon låg på sin filt och väntade i lugn och ro på att det skulle bli vår tur. Jag gick olika ärenden, hon stannade nöjt med min mamma. Glad, uppmärksam, totalcool.

*Vi hade två minuters förberedelse innan start - hon kopplar PÅ!

*Hon genomför hela banan med bara min uppmuntrande röst som belöning. Utan att tröttna. Med koncentration näääästan hela tiden ;)

*På vägen hem stannade jag till hos min syster och hennes två barn. Mi hälsar glatt och leker med tösen i trädgården ("klia-mig-på-magen-leken" uppskattades av båda). Hon ignorerar totalt grannens storskällande hund. Hon hälsar lugnt och försiktigt på grabben, som är lite hundrädd blandat med mycket nyfiken och växlar mellan att locka på henne och skrika i låtsad panik och springa. Hon verkar säga "skumt...jag låter honom komma till mig, och ignorerar allt annat han gör". Hon sitter med på picknickfilten utan att försöka stjäla några kakor, som ligger mitt framför nosen. Hon låter sig kramas, klappas våldsamt, klias, klämmas på, och bäras, allt med vad jag bara kan tolka som viss förtjusning. Ja, jag var med hela tiden, beredd att rädda henne om det skulle behövas :)


Jag är så oerhört glad över min "perfekta hund" som har alla de egenskaper jag verkligen värdesätter! Hon är helt enkelt en självsäker och cool Prinsessa, väl medveten om att hon är universums medelpunkt, som anpassar sig efter situationen och tar sig an allt med samma okuvliga glädje!


GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN, RLDN TARRAWANGAS BASHA!


 

Snabb som blixten, försitter aldrig en lek-chans!

 



Av Åsa - 11 maj 2014 21:50

Jag har en känsla av att vi glömmer att stanna upp och njuta av de mål vi faktiskt uppnår i vår hundträning. Många jag pratar med (konversationerna med mig själv som äger rum inuti mitt huvud är också medräknade) är nästan inne på NÄSTA mål i samma ögonblick som det förra är uppnått.
Inget fel i att ständigt vara på väg framåt - ögonblicket jag slutar försöka bli bättre så blir jag sämre - MEN! Ser jag till mig själv händer det då och då att jag liksom glömmer att njuta av nuet. Att jag är så fokuserad framåt att jag glömmer vilket jobb som tagit mig dit jag är här och nu. Och eftersom jag inte smickrar mig själv med att tro att jag är helt unik misstänker jag att andra kanske känner igen sig också.

Mitt enda nyårslöfte de senaste två åren har just varit att stanna upp i ögonblicket och känslan, och tillåta mig själv att vara glad och stolt när jag uppnått något. FÖRST fira. SEDAN ta tag i nästa mål. Och det verkar otroligt nog som att man blir bättre när man tränar :)

Med andra ord: jag har firat Mis första lydnadsstart hela kvällen igår och hela dagen idag. Jag har varit (och är fortfarande) väldigt glad och stolt, sådär så det bubblar i magen och man berättar för ALLA vilken fantastisk hund man har. Oavsett om de är intresserade eller inte.
Jag har firat det jobbet vi har lagt på att få henne (nästan) tävlingsklar.
Jag har firat min seger över nervositeten och prestationsångesten - inne på banan kunde jag bara känna att jag ville att alla skulle se min duktiga hund!
Jag har firat varenda momentdel som vi har haft problem med och som nu fungerade.
Jag har firat den fantastiska känslan av att vi båda två hade lika roligt nästan hela tiden.
Och jag har firat att de sekunder som Mi inte var på topp utan tyckte att det blev svårt så fanns jag där som stöd och hjälp, och gav henne tillbaka sin obändiga tro på att hon äger hela världen.
Jag är stolt över min hund, och jag är stolt över mig själv!

Och nu då?
Nu laddar vi om för rally nästa helg. Fram i augusti tror jag att nästa lydnadsstart känns lagom, och då satsar vi på att sätta samtliga moment och få uppflytt. Debut i htm i september. Och hinner vi med en start i lk2 innan året är slut, och en uppflytt till avancerad klass i rallyn, då är jag mer än nöjd!
För första gången på länge vågar jag formulera resultatmål...SÅ BRA känns det just nu! Det säger en hel del...:D

Av Åsa - 9 maj 2014 10:10

Imorgon är första officiella lydnadstävlingen med Mi, och fjärilarna har tredje världskriget i min mage. Så jag gör som jag brukar - sätter mina tankar på pränt, delar med världen, och mår lite bättre när jag har fått ordning och reda i skallen igen :)


Samtidigt som jag är nervös är jag också lite fascinerad - VARFÖR är jag nervös? Det är en tävling som jag redan på förhand bestämt att ta som en ren träning. Jag står över mitt panikmoment (platsliggningen). Det är hemmabana, med känd tävlingsledare och trevlig domare. Mi är bättre genomtränad än någon annan hund jag debuterat med. Allt upplagt för att jag ska vara ganska cool, och ändå...Och det är inte ens vår tävlingsdebut, två banor rally är avklarade UTAN nerver!


Men det är inte bara obehagligt. Mina tävlingsnerver har gjort sig påminda till och från sedan jag började tävla häst när jag var 10 år gammal, och har blivit som kära gamla vänner. Jag har lärt mig att se nervositeten som något bra - den betyder att jag bryr mig, att jag är laddad, att jag verkligen VILL!

Det är ganska mycket förväntan, och den vill jag ha kvar. Det är en liten del rädsla för att misslyckas - den vill jag ha bort. Irriterad om jag inte gjort mitt bästa är helt OK, men rädsla är hämmande. Det är glädje över att vi ska "ta steget", det är funderingar över om vår träning räcker hela vägen, det är förväntan över att få ett "träningskvitto". Det är allt annat än likgiltighet, "det går som det går", eller en fasad om att jag inte bryr mig. Brydde jag mig inte hade jag inte tävlat - då hade det räckt att träna.

Nervositeten kanske är just det, ett tecken på att jag faktiskt bryr mig. Inte om placeringar eller poäng (i nuläget iaf), utan om känslan, glädjen, att kunna prestera när det gäller med de förutsättningar vi får.


Och en liten rädsla för att Mi ska uppleva något obehagligt, att något ska hända, att min "lilla valp" ska råka illa ut. Jag vill ju så klart att hon ska vara glad typ alltid, och EXTRA glad i tävlingssituationer. Tänk om hon inte är det? Tänk om hon "gör en Valle" och markerar att tävling är PEST? Hur tidigare erfarenheter spökar i huvudet och ställer till det...


För det är med största sannolikhet just det det är - hjärnspöken. Imorgon vet jag. Imorgon har jag "facit".


Jag tänker mig att jag ska njuta av min nervositet. Att jag ska gå in på planen med självförtroende och stolt visa upp min hund - både det som går bra och det som fallerar. Detta är vi. Just här och just nu. Så långt som vi kommit.


Som alltid känns det bättre när jag skakat tankarna till rätt plats :) Nu ska jag ägna resten av dagen åt mina nuvarande ledord:


MOD, GLÄDJE, FOKUS, HARMONI


Och så ska jag lyssna på min pepplåt när det gäller att skjuta undan negativa tankar och känslor!





Av Åsa - 8 maj 2014 07:52

Jag och dogsen lägger en ny sport på "listan över hundsporter att tävla i": Heelwork to Music!

Efter två dagars kurs i glada vänners lag för Anna Larsson, känner vi oss rejält pepp alla tre. Valle inkluderad :)


HtM handlar om fotgående i 10 olika positioner (tilltalar lydnadsnörden i mig), där exakthet och självständighet i positionerna premieras tillsammans med samarbete och koreografi. De tre första fixar vi väl, det här med koreografi är lite svårare...men roligt!

Det ska se "flytigt", glatt och harmoniskt ut, tävlar man är det 75% positioner kryddat med 25% freestyle (dvs allt som INTE är positioner) som gäller. För mig som nybörjare känns det lite mer "inramat" än ren freestyle, men fortfarande med utrymme för att lyfta fram hundens styrkor och personlighet. För det är HUNDEN som ska visas upp! Jag ramar in, hunden är själva målningen.


Efter att ha sett några videos och varit med någon gång i en träningsgrupp insåg jag redan förra året dels att detta skulle vara något för oss, och dels att jag behövde en grundkurs för att komma igång. Tidigare freestylekurs hade avskräckt något - träningstänk alltför långt ifrån mitt eget - så nu letade jag efter en instruktör som skulle kunna tillföra min träning något samtidigt som jag lärde mig om den ny sport. Jag fastnade för Anna Larsson, en Canis-kollega som håller till i Stallarholmen. Hennes träningstänk i kombination med att hon tränar och tävlar typ allt med framgång gjorde att hon bokades in för två dagars intensivkurs.

Helt rätt val! Jag har tillämpat en hel massa på mitt vanliga fotgående - de där små detaljerna som gör så stor skillnad :) Att vi sedan hade supertrevligt också utanför kurstid (och att hon ser Mis allmänna näbbighet och attityd som ett plus) gör ju bara saken bättre.


Vad gjorde vi då?


1. Tränade nya positioner. Vi fokuserade på högerfot och omvänt högerfot, det är två positioner som hon har lite grund till sedan tidigare. Positionerna ska vara tajta (nära) och exakta (se likadana ut oavsett vilken pos hunden är i), och det senare visade sig vara SVÅRT i omvänd fot (dvs att jag backar och hunden går framlänges vid min sida) eftersom det ju inte ska vara ögonkontakt när jag backar. Det ska SE UT likadant som när jag går framlänges. Alltså måste Mi fokusera på min bakficka för att hennes framben ska hamna i linje med mina ben. SVÅRT sa Mi. SVÅRT sa jag.


2. Testade musik. Musik som passar hunden snarare än föraren, musik som kompletterar hundens utstrålning, och som dessutom är lyssnarvänlig och går att bygga upp ett program till. Vi fick testa lite olika låtar i olika takt, och så filmade vi och tittade gemensamt.


3. Sedan var det dags att fundera över program! Vi ritade, funderade, hjälpte varandra, gick runt, och gjorde sedan alltihop till musik dessutom. Utan hundar. Mycket skratt!

Min skiss över Mis program (helt logisk i mitt eget huvud!)

 

Siffrorna anger position. S betyder Start. H betyder Hopp upp i famnen. De röda cirklarna är snurrar. Sicksackstrecket är språng marsch. Jag sa ju det - helt logiskt!


4. Med programmet någorlunda på plats i huvudet delade vi sedan upp det och tränade korta sekvenser. Samtidigt som vi trixade med musiken och försökte få rörelserna att stämma. Spännande! Jag valde att korta in mitt program en smula, för att få plats med hela i en vers + refräng, och förutom en missad snurr ("snurr? I högerhandling? Nej...så gör man väl inte?") är jag ganska nöjd med hur det blev! Snyggare positioner, lite mer säkerhet, och så lite bättre rörelser från den tvåbenta, så har vi ett program!


Efter detta somnade Mi inne i klubbstugan. Djupt. Med snarkningar...

Så jag tog ut Valle istället, och började bygga ett nytt program till honom! Hans musik hade kommit till mig i en uppenbarelse kvällen innan (ni vet när man är precis mellan vaken och sovande - då dyker snilleblixtar upp) - Rosa Pantern! Efter lite funderande och testande landade vi i detta:


5. Men Anna hade ytterligare ett äss i rockärmen...gemensamma program! Vi bildade två grupper med tre ekipage i varje grupp, och satte ihop varsitt program som innefattade alla tre ekipage. Varsin position. Hur kul som helst!


Så här kommer två dagars urkul träning nerkortad till några minuter:


Och vi siktar på att tävlingsdebutera i September. Bara sådär!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se