Jag har varit sugen på att träna Heelwork to Music ett bra tag nu, och att en ung kelpie (Iver) gör stora framsteg i den sporten gör ju inte suget mindre...Jag tänker dessutom på både lydnad och rallylydnad, där jag ibland får lite slut på fantasi just när det gäller fotgåendet. HtM-hundar har ett supersnyggt fotgående på längden och tvären som jag vill åt!

Så nu har jag gjort slag i saken, och tar ner en av mina favoritinstruktörer: Anna Larsson kommer till Eslöv och håller kurs i just HtM 1-2 maj! Vi är redan ett litet gäng - men det finns plats för ett par till.

Visst verkar det roligt! Musik, kreativitet, nya utmaningar och nya tankar!

Vill du hänga på? Anmäl HÄR!

Vet du inte riktigt vad HtM är? Titta på filmen från Annas senaste tävling och bli lika inspirerad och taggad som jag är!

Slarvig som jag är ibland så har jag fått in vissa oönskade beteenden hos Midan som jag gärna vill ändra på, bland annat att hon hoppar på mig i ingångarna. Två tassar på mattes ben är en effektiv (och rolig!) bromskloss.

Nu har vi (äntligen) börjat jobba med det på allvar, och jag har funderat en del över hur komplext det egentligen är att byta ut en liten detalj som är väl inarbetad i ett beteendemönster.

Just hoppandet är ett bra exempel, eftersom det inte bara är EN orsak, eller EN förstärkare, utan det sitter ihop med en massa annat!

1. Hoppandet är ROLIGT! Det är självbelönande.

2. Hoppandet återkommer i en mängd olika situationer i vardagen. Jag tänker inte jobba med alla, men jag tror absolut att ju mer jag kan minimera det i en träningssituation, ju mindre kommer det att förstärkas i en träningssituation. Exempel: helt plötsligt upptäcker jag att när jag gett min belöningssignasl och sätter handen i fickan så finns där två framtassar och en glad nos precis vid fickan...Det har jag inte ens tänkt på innan, jag har ju gett min belöningssignal för en stilla hund med alla tassar på backen. Superenkelt att träna, och ytterligare en situation där numera "tassar på backen" lönar sig.

3. Tänk så mycket enklare det hade varit att lära henne göra rätt från början...ta tag i problemet när det är LITET istället för att låta henne upprepa det typ 500 gånger...Just en dålig ingång har jag en tendens att dels "slaskträna" och dels släppa igenom eftersom jag är så nöjd med inkallningen/apporteringen/hoppet i övrigt. Och då bygger hon ett felaktigt rörelsemönster. Så klart.

4. Sedan är det det här med att bestämma sig och vara konsekvent...Jag tänker så här: det beteende som HON har valt är som en upptrampad stig i ett buskage fram till belöningen. Hon har gått stigen många gånger - den är enkel att gå. Det beteende som JAG vill ha är en ny stig, till samma mål, som går lite bredvid den gamla. Där måste jag envisas med att hon ska gå genom buskarna, och röja en ny stig lite i taget, trots att den gamla finns precis bredvid! Alltså måste jag samtidigt hindra henne att gå på den gamla stigen, så att den gamla stigen kan börja växa igen och bli jobbig att gå på. Efterhand kommer den nya stigen att bi enklare och enklare, och den gamla mer och mer igenvuxen.

På ren svenska: jag måste se till att hon under en period framöver ALLTID utför ingången korrekt, och om hon INTE gör det så får inte det utförandet leda till "målet", det måste förstärkas så absolut lite som möjligt (helt är omöjligt, det är KUL att hoppa).

Det jag har märkt nu är att den "felaktiga" stigen har börjat växa igen, sakta men säkert, samtidigt som den "rätta" stigen inte är färdigröjd. Hon är alltså lite förvirrad...Om någon månad bör "röjningsarbetet" vara klart (förutsatt att jag tränar genomtänkt), och då sitter ingången exakt som jag vill ha den!

Bild: Mette Björne

Tiden går fort...Prinsessan har blivit 10 månader - tävlingsmyndig! Så jag tyckte att det passade bra att filma hennes tävlingsmoment och se hur det ser ut just nu:

Helhetsmässigt är jag MYCKET nöjd! Hon håller ihop hela moment, gör fina transporter, och struntar i tävlingsledaren (förutom tandvisningen). Bra signalkontroll, bra stadga (hurra!). Följsam.

Detaljnivå:

Tandvisning: Det är ju en fördel om hon sitter vid min sida, trots allt.

Linförighet: Fila på position - hamnar långt fram ibland. Lite studs här och var. Men bra fokus och hyfsad uthållighet! Jämför ofrivilligt med Valle som klarade max tre steg i samma ålder, och känner mig fantastiskt nöjd helt plötsligt!

Läggande: Nos är en svaghet...men hon la sig fint trots att hennes fokus var på gräset, och trots att det regnade.

Inkallning: Jag fegade lite och gick bara 10 meter - har haft problem med stadgan. Nu verkar det ha slagit över åt andra hållet med dåligt tempo istället. Ingångarna har vi hårdtränat att få bort att hon använder mig som bromskloss, vilket tydligen resulterat i osäkerhet. Blir ingångskampanj i veckan!

Ställande: skaket kom ju olämpligt, men nöjd med ställandet och stadgan. Andra ställandet kändes toppenbra!

Apportering: Har tränat en del tvåans apportering, bara själva ut - grip - in, och det har straffat sig...Tillbaka till gripa, stadga, och håll fast! Och en MASSA olika föremål! Och med hjälp av tipset från träningskompisen att ta emot apporten med vänster hand (tydlig visuell signal om vad som är på G) och gripa den om mitten (min doft på apporten plus att den blir lite varmare, inbillar mig att det är trevligare att ta i munnen) kommer apporteringen snart att bli super!

Hopp: Vi har hittat rätt avstånd, stadgan är bra, ingångsproblemet följer med hit också. Helt klart måste ett nytt rörelseschema nötas in, som inte innefatar tassar på mig och blir automatiserat för henne.

MYCKET nöjd med att det vi har hårdtränat, dvs stadgan (alla moment) som var helt obefintlig för tre veckor sedan, verkar sitta perfekt. Duktig Prinsessa!

Start blir det inte än på några månader - men vi är på rätt väg!

Jag har utmanat mig själv idag och åkt på träningstävling med båda kelparna. Rally och lydnad (liksom lika bra att köra på).

Utmaning, eftersom Prinsessan är lååångt ifrån tävlingsklar och dessutom kan bli osäker i stökiga miljöer. Utmaning, eftersom jag jobbar hårt för att hitta balans och glädje i Valles träning. Utmaning, eftersom jag med jämna mellanrum lider av prestationsångest, är rädd för att andra ska nedvärdera det jag vet att vi verkligen kämpat för i vissa fall (och undviker därför att visa upp det), och
till varje pris vill undvika minsta risk att jag känner mig besviken på mina älskade kelpar.
Det har blivit en ond spiral, som jag misstänker bara kan brytas genom att jag utmanar mig själv att komma vidare, utmanar mina tankar (och byter ut bandet i huvudet till något som hjälper och inte stjälper). Så - idag var första steget.

Midori tyckte som väntat att det var mycket folk och många stora hundar...och om hon inte får tillfälle att betyga sin vördnad ålandes på rygg så håller hon sig hellre på sin kant. Men efterhand slappnade hon av, och konstaterade att köttbullar och ny leksak var mer värt än att nosa i backen!
Rallybanan skötte hon med den äran! Ett litet undersökande nos på en intressant bild på mattan, en miss i kommunikationen på sitt-stå, resulterade i 97 fina poäng på en helt tävlingsmässig runda! Det känns fantastiskt.
Jag hade planen att ALLT skulle vara kul under lydnadsdebuten, och också att förenkla momenten så mycket att jag skulle vara säker på att hon klarade det. Svår miljö = enkla uppgifter. Jag lyckades med första målet, men blev sedan lite för medveten om (inbillade) förväntningar och placerade henne i lite för svåra situationer. Note to self: om ett moment precis har börjat fungera i trygg hemmailjö så är det INTE färdigt för svår tävlingsmiljö!

Alltså:
Platsliggning gjorde vi vid sidan av, på 50cm håll, men massor av belöningar. Nöjd med mitt agerande, och nöjd med hennes lugna liggande.
Hon skyggade lite på tandvisningen, kloka tävlingsledaren kelade med henne istället och hon fick en bra upplevelse.
Linförigheten är jag jättenöjd med! Hon höll ett helt följ utan att tappa engagemang, att sättandena blev sneda och vi fick skutt under språng marsch bekymrar mig inte.
Läggandet var bra, tyvärr flög hon upp som ett popcorn när jag började gå mot henne. Jag borde gått på min plan och brutit innan återgången.
Inkallningen hade jag planerat hållhjälp. Bad jag om det? Icke...Och naturligtvis följde hon mig. Jag satte om och backade ifrån istället, hon satt stadigt, sprang FORT, och använde mig som bromskloss. Just det ja, jag hade planerat att ha en target till ingången...
Ställandet var skitsnyggt men inte så långvarigt. Återigen, jag hade ju planerat att vända upp direkt...varför gjorde jag inte det?
Bra apportering! Lite tvekan på ny och okänd apport, men inte mycket.
På hoppet använde jag synlig leksak för stadgan, och det fungerade. Helhetsmässigt är jag mycket nöjd! Hon är övertygad om att hon gjorde allt perfekt, hon höll fint fokus och följde mig bra i transporterna. Nya planer för stadga finns redan i tankarna...
Fruktansvärt nöjd med min lilla kelpa!

Valle i sin tur gjorde en halvbra rallybana (avancerad klass) med mycket smygande och låsningar, och in i det sista funderade jag på att skippa hans start och åka hem istället. Men jag lyckades hålla fast i mitt beslut att konfrontera mina demoner och det är jag sååå glad över!

Plats: jag stannade på 15 meter, och berättade för honom hur duktig han var med jämna mellanrum. Han var lite osäker, eller bara obekväm, och bytte ställning flera gånger. Ingen tendens att resa sig dock!
Skippade fria följet, och fick ett riktigt bra läggnade med fin framföring. Snacka om att han blev överraskad och glad när leksaken kom fram!
En tjuvstart på inkallningen (domaren råkade vifta med handen och det räckte som "ursäkt"...) men bra tempo och ingång. Nöjd!
Underbar ruta med stoooort hopp över första bandet...poängavdraget bryr jag mig inte om när jag gapskrattar!
Acceptabel apportering, jag lämnade (återigen) min plan och ville ta emot med leksak. "Helt fel" sa Valle och dissade leksaken totalt (samma leksak som varit fantastisk en minut innan, och blev fantastisk igen en minut efter).
Perfekt hopp. Helt perfekt.
Valde att göra fjärren på tre meter, mycket nöjd med skiftena trots att han blev störd av att tl stod bakom honom.
Helhet så var han glad, engagerad, och VILLE genom hela programmet! Underbart!

Väldigt nöjd med oss alla tre faktiskt. 2014 tävlingssäsong är igång!

En av mina styrkor som hundtränare är detaljer. Jag GILLAR millimeterpill! Det är KUL att träna på små, små bitar, med hög belöningsfrekvens och tydliga kriterier, enkelt att hålla hög lyckandeprocent och väldigt konkret att jobba med. Kul säger jag, kul säger Prinsessan.

En av mina svagheter som hundtränare är detaljer. Jag FASTNAR i millimeterpill! Eftersom det är belönande för mig att ha en hund som gör mycket rätt och lyckas ofta, och det för mig är så mycket ENKLARE att lägga upp träningen för detaljer, så är det just det jag gör. Och när jag vill sätta ihop något som inte är en "ren" baklängeskedja blir det SVÅRT! Svårt säger jag, svårt säger Prinsessan. Fast hon tycker nog att det är enklare än jag gör...

Så jag har satt ihop en utmaning för mig själv: att hitta övningar som gör att jag tycker det är kul att träna helhet och längre sekvenser. Att hitta övningar där jag kan acceptera att "allt" inte är så bra som det skulle kunna vara - och det är både OK och i sin ordning. För det blir ju så - när sekvensen blir längre är det fler detaljer som ska utföras efter varandra, utan direkt belöning. Det är framför allt fria följet som jag koncentrerar mig på, det är det momentet som jag har allra svårast att sträcka ut, men också andra sekvenser för att träna uthållighet.

1. Som "gammal" hästmänniska har jag dammat av några dressyrprogram, satt upp ett fyrkantsspår, och går "dressyr-frittfölj". Fördelar: omväxlande, med mjuka svängar och mycket halter och tempoväxlingar. Övningarna ska utföras vid speciella ställen på banan, vilket betyder att jag måste tänka på vart jag går och inte kan välja "bästa möjliga tillfälle" att tex göra en halt. Istället måste jag planera så att bästa möjliga tillfälle inträffar vid rätt ställe! Eftersom programmet inte liknar ett "vanligt" frittföljprogram känner jag mig dessutom lite "friare" och lite mer lekfull. Prinsessan älskar det!

2. Timer. Hur ska jag göra för att Prinsessan ska klara 30 sekunder utan blicksläpp eller "riktig" belöning? 45 sekunder? 60? Spännande utmaning, som gör mig kreativ! Jag låter dessutom belöningen bli längre/bätte ju längre tid vi kör, och hoppas på att "bygga in" i Prinsessan att ju längre belöningen dröjer ju mer är den värd att jobba för. Prinsessan älskar det!

Tack till Petra Nilsson på DogPromotion för den!

3. Rallylydnad - enbart svängar, koner, och halter. Återigen - övningar ska utföras på speciella platser. Det är enkelt att sträcka längden på sekvensen innan belöning helt enkelt genom att belöna varje skylt - varannan - var tredje - i en transport - etc. Nackdelar (för tävlingslydnad) att jag faller in i rallylydnad med en massa dk så fort jag är på skyltad bana. Men det är ju mitt problem ;) Prinsessan älskar det!

4. Cirkuslydnad. Variant på timer, men med alla möjliga kombinationer av oväntade övningar. Baklänges marsch - läggande - tvåans fjärr - agilityhopp? Tränar signalkontroll, uppmärksamhet, och motverkar tjuvstarter på olika sätt. Prinsessan älskar det!

Tack till Jenny Wibäck på lyckagård för den!

5. Springsomenidiot. Kort sagt - spring som en idiot, försök villa bort hunden med konstiga svängar, halter, vändningar, tokbelöna när den ändå hittar vänstersidan. Jobbigt, men roligt. Ger en HÖG aktivitetsnivå och förväntan, och hjälper mig att verkligen strunta i hennes missar (jag anstränger mig ju för att hon ska missa) och istället bara belöna upp när hon hittar rätt. Prinsessan älskar det!

Tack till Kati Mäkilainen för den!

6. Spotify. Min spellista räddar hela min träning! Att träna till musik gör mig glad, lugn, och lättsam. Det hjälper mig att hitta takt och flyt. Och jag lovar att Prinsessan älskar det med!

När jag tänker efter...det är nog BARA jag av oss två som tycker att helhet är svårt och jobbigt. Prinsessan är liksom ALLTID på, och tycker att ALLT är skitkul!

Har jag nämnt att hon är världens bästa, roligaste, smartaste, gladaste och sötaste Kelpa?

Jobbar du matte? Men du har ju en hand ledig...leka!!!!

Frisörelev som tränar, hårigare blir det inte :)

Jag har tränat mitt mest ångestfyllda moment idag - apportering med Valle. Det hade så totalt gått troll i det, med en kulmen hos Heidi Billkvam som visade precis hur osäker han blivit på att komma mot mig med apport i munnen, att jag mådde (och till viss del fortfarande mår) fysiskt dåligt av att träna det. Tror ni den sinnesstämningen gör saken bättre? Ond spiral - slår ni upp det på Wikipedia borde där vara en bild på oss!

Men skapt som jag är så ger jag mig ALDRIG! Även om vi inte tittat på en apport på någon månad så har jag så klart funderat lite då och då. Det är som en ond tand som man bara måste peta på med tungan, eller en sårskorpa som man inte kan låta bli. Och så har jag tränat med Midori, vilket har gjort MIN känsla för momentet bättre (hon fungerar ju faktiskt som en "standardhund", gör jag någorlunda rätt så gör hon någorlunda rätt). Plus att det var just valpträningen med Midori som gav den övning som hittills faktiskt fungerat bäst med Valle.

Midori bygger förväntan snabbt, och på vallhundsvis håller hon gärna lite avstånd från mig. Det blev tydligt när vi har jobbat med runda - övningar där jag snabbt upptäckte att utan mitt "ja!" precis när hon rundar så stannade hon eller la sig. Snabbt fixat med lite shaping och mycket noggrannhet med att ALLTID ge belöningssignal när hon redan siktar mot mig. Samma sak när det gäller att komma med leksak - krävdes lite träning att plocka bort belöningssignalen vid gripandet utan att hon kom av sig. Men det löste sig snabbt när jag väl kom på den springande punkten, som var förväntan på en belöningssignal och tveksamhet när den inte kom. Typ väldigt mycket samma som Valle...Men Midan är så mycket mer förlåtande än Valle är, det är enklare att "sudda och göra om".

Så vi har jobbat med apporten inomhus. Gripa, bära, hålla fast, you name it. Apporten är vår vän. Hon kan lämna på handtarget, hon kan springa fort, hon kan gripa bra från marken. Jag ville börja träna ingångar med apport i munnen (jag tycker att många hundar verkar ha svårt att veta hur de ska göra för att inte apporten ska slå i förarens ben), och använde till min hjälp vår älskade plattform. Typ ALLA hundar gillar plattform!

Funkade kanon, plocka apporten, upp på välbekanta plattformen, göra en ingång. Gick vidare till att också starta från plattformen. Bytte plattformen mot en tasstarget. Plötsligt hade vi en full apportering!

Tillbaka till Valle. Han ÄLSKAR sin plattform med en passion. Ett flertal gånger har han sprungit just till plattformen med leksak. Kanske kan det vara den hjälpen han behöver för att "låsa upp" de dålia känslorna förknippade med att komma tillbaka till mig med apporten? En STOR, TYDLIG visuell hjälp som är associerad till tusentals belöningar och bara bra känslor? Och som tillåter mig att vara helt tyst och stilla?

Start i köket. Viss tveksamhet blev mindre för varje repetition. Och mindre. Och mindre! Svansen började lyfta. Öronen kom upp. Inget tempo än (vi pratar två meters apportering) men ärligt talat struntar jag totalt i tempot just nu - jag vill bara att han kommer tillbaka.

Testade på logen idag, och la till en extra touch av konkurrens i form av skrikande valp uppbunden 2 meter från där apporten landade. TEMPO! Och för varje repetition kunde jag se hur spänningar sakta smälte bort och ersattes av förväntan. Han KAN ju alla småbitar, vi får bara inte ihop ett helt moment (och det är delvis det som fått mig att vilja slå huvudet i något hårt av frustration tidigare).

Så just nu har vi tjuvstart, dåligt gripande, en ful min mot Midori på vägen, och dåligt tempo in. Men vi har också, och det är MYCKET viktigare, en vilja att hämta en apport till min sida! En säkerhet i hur det ska utföras! Och en glad-känsla och ökat självförtroende (hos båda)!

Kan jag äntligen ha hittat nyckeln till vår apportering? Jag vågar hoppas! :) Och just nu tänker jag bara njuta av att ikväll kändes det inte ångestladdat och frustrerande och hopplöst. Ikväll kändes det GLÄDJEFULLT och FÖRUTSÄGBART och FRAMTIDSTRO! Valle i mitt hjärta - min bästa och hårdaste läromästare!

Jag älskar annteckningsböcker, kalendrar och dagböcker. Helst med pennor till i fina färger. Och eget omslag - så klart. Jag tittar på ny träningsdagbok ingående innan jag väljer - njuter av stunden av möjligheter! Och varje gång tänker jag att denna lilla investeringen kommer att göra mig mer strukturerad och föra min träning framåt. Träningsdagbok...sådant som "riktiga" tränare sysslar med, sådant som jag har så RACKARNS SVÅRT att få till mer än mycket sporadiskt!

MEN!

Jag tror att jag har svaret. För mig, iallafall.

När jag stod i början på november och tittade på ny träningsbok för 2014 funderade jag på allvar över vad jag egentligen har nytta av, vad det är jag behöver hålla koll på, och vad som för mig framåt i träningen. Och då slog det mig (så enkelt!) att jag inte vill ha en träningsdagbok, där jag för journal över vad vi har gjort.

Jag vill ha en TRÄNINGSPLANERINGSBOK!

Efter varje pass vill jag skriva något ord om vad som har gått BÄST (för det ska jag ju upprepa plus att det är bra för mitt självförtroende), och framför allt vill jag tänka igenom vad jag ska göra annorlunda eller träna mer på framöver. Kort. Enkelt. "Stadga i sitt på avstånd" eller "frivilliga lägganden i blött gräs" eller "följa-övningar med svår störning" (från veckans träning).

Istället för att titta för mycket på det som har varit, vill jag lägga min energi på NÄSTA pass - det som jag faktiskt kan påverka!

Sedan vill jag ha med:

• Målsättning för 2014 - hela året. Det blir mina resultatmål (om jag vågar sätta några sådana).
• En månadsplanering som jag fyller i med uppgiftsmål i slutet av månaden innan, och checkar av efterhand - kommer vi framåt? Gör jag mina uppgifter?
• En veckoplanering med ett par fokusmoment för varje vecka - fylls i både långsiktigt med tanke på tävlingar och efterhand som jag hittar "hål" i träningen.
• En tävlingsplanering, så att jag kan göra en veckoplanering för veckorna innan - jag behöver påminnelse om att stärka rätt moment i tid, och att helhet är viktigare än detaljer veckan innan tävling (åtminstone för oss).
• Anteckningsmöjligheter för att kunna sätta mer noggranna kriterieplaner för "äckelmoment" (hostVallesapporteringhost) och följa upp, och skriva i nya tips och tankar. Och jag gillar att stämma av samtliga moment någon gång varannan månad.
• Och till sist: sidor med självpepp och fokus på vad som är viktiga tankar för mig, att titta på innan tävlingar för att få rätt känsla och rätt tankar.

Sådärja, några års samlad vishet som kommer av en STOR mängd kalendrar och anteckningsböcker som kommit och gått. Jag tror att jag har hittat den ultimata kombinationen av att titta bakåt (lite grann) och titta framåt (där lägger jag mitt huvudfokus), och är (återigen) övertygad om att NU, nu blir jag en RIKTIG TRÄNARE! ;)

Snygg är den iaf! Och ny...och full av möjligheter...och jag har en grön glitterpenna att skriva med...

2014 - full fart framåt!

Och till sist, för att pusha mig själv lite, lite grann:

Valles mål för 2014 är att bli uppflyttad till Lk3, och träna in alla Lk3-moment. Samt att bli rallychampinjon.

Mårrans mål för 2014 är att bli rallychampinjon.

Midoris mål för 2014 är att starta Lk1 och nybörjarklass rally, samt träna in alla Lk2-moment.

Så är det skrivet, så ska det bli!