Kelpiestuds

Senaste inläggen

Av Åsa - 9 juni 2015 06:49

Canicross, eller "springa-med-hund-runt-midjan", är något som jag gjorde lite grann med Valle tills han blev avrådd att dra pga sina D-höfter, och som jag nu återupptagit med Midori.


Det är jobbigt. Min kondition är, utan att överdriva, ganska obefintlig. Vi pratar 2,5 km på 25 minuter när vi startade, och det var med Prinsessan runt midjan. Att springa är jobbigt, smärtsamt, och lite långtråkigt! Och så ska man hitta tid. Och så blir man svettig. För att inte tala om träningsvärken...


Men på plus-sidan, om vi tar bort alla ursäkter, så är det faktiskt ganska välfyllt...

  • Jag behöver motionera. Jag är 39 (39! Hur gick det till?), och "tantakilona" smyger sig så sakta på. Efter att hela mitt liv räknats som smal eller normalviktig så är jag nu enligt BMI överviktig.
  • Det finns en ekonomisk aspekt: enligt mina kläder är jag helt klart fyllig på fel ställen dessutom - det som passade för två år sedan går inte över ändan idag. Jag älskar att shoppa, men jag köper ofta kvalitetskläder som jag verkligen gillar och det är deprimerande att inte kunna ha dem längre.
  • Min kondis är under all kritik...visst, jag promenerar någon timme om dagen med dogsen i lite kuperad terräng, men ska jag springa till bussen får jag hjärtstillestånd...känns det som. Det hade varit trevligt att slippa.
  • Och så den där sista saken, som faktiskt fått mig att lyfta på ändan: Prinsessan behöver bättre uthållighet, och eftersom jag tror på en holistisk hundträning är jag övertygad om att en bättre kondition ger en uthålligare skalle och en mindre värmepåverkad hund. Plus att hon älskar det!

En ny gren ger mig möjlighet att vara total nybörjare igen - en inte helt välkommen känsla...Massor av frågor och alldeles för få svar!


Vilken utrustning ska jag ha? (Kul att handla nya löparkläder! Det är uppenbarligen en jätteindustri!) Konstaterande att vanligt koppel runt midjan gör ont - midjebälte med expander tog hand om det problemet. Och skor? Hur många varianter som helst! Ett par illgröna som ska passa för asfalt såväl som skog är införskaffade. Och så musik i öronen, och runkeeper på telefonen. Sådärja, check på mig.


Vilken utrustning ska HUNDEN ha? Sele - finns tusen olika sorter...och alla jag frågar säger olika. Konstaterade snabbt att lilla ångloket behöver en riktig dragsele, för när hon drar så DRAR hon. Hon gillar att ta i. Hur ska selen sitta? Vilken sort är bäst? Vi har testat oss fram, konstaterat att Prinsessan nog inte är "standard" i kroppen (vilken hund är det - egentligen?), och jag har också förstått att hon är typ pytteliten...Minsta storleken överlag.

Vi har testat Björkis (kasserad pga fel passform), Baggen (sitter bra tror jag men verkar hindra henne rörelser i skulderbladen), och senaste är zero DZ faster som hon gillar bäst.

 

Baggens helt ställbara nomesele, inspänd till max i minsta sorleken. Upplever att den hamnar snett på henne smala skuldror. Men den är snygg!

 

 

DZ-selen har öppen rygg och ligger bättre - glider snett ibland men hon verkar trivas i den!


Och hur ska selen sitta? Tajt har jag förstått, fria bogrörelser, inte skava i ljumsken, och inte ligga på bakre revbenen. Med noll erfarenhet är det svårt att veta om den sitter rätt, men jag tänker att om jag tittar på Prinsessans rörelser och lyssnar på vad hon säger så borde det bli bra. Kombinerat med koll hos fysioterapeut då och då.


Så vi har kört sex pass nu, tillsammans. Vi orkar ungefär lika mycket, vår runda är uppe i fyra km blandad gång och jogg. Sedan är vi trötta båda två...Prinsessan verkar njuta av att få ta i ordentligt, och har med sin nya sele och ett lite högre temo från mig börjat räta ut kroppen. Det är en ganska cool känsla, att se den smidiga och starka hunden framför sig och känna kraften i henne 16 kilo runt midjan! Vissa kommandon börjar fungera hyfsat: fram, sakta, höger, vänster. Hon är klok, min Prinsessa!


Vi siktar mot hundlöpet i augusti, till att börja med, och ser hur pass mottagliga vi är för träningen. Det innebär att vi ska kunna springa ihop med andra hundar - men det ska nog gå bra det med.


Och om något år är jag förhoppningsvis inte total nybörjare längre utan börjar få en pytteliten hum om vad jag pysslar med :) Utveckling är roligt!


ANNONS
Av Åsa - 6 juni 2015 18:17

Prinsessan och jag har uppnått ett av årets delmål idag - vi tog vårt tredje godkända resultat i rallylydnad fortsättning, och går med spänd förväntan upp i avancerad klass om tre veckor.

På sex tävlingar har inget resultat varit under 80 poäng, de två senaste som vi gjort detta året (idag och förra veckan) har hon satt 95 poäng båda gångerna. Jag är sjukt stolt! Både över henne och över mig själv :)


Lite i taget börjar jag få koll på vilka rutiner som passar oss. Hur vi laddar på bästa sätt, för att sätta dagens formtopp rätt. Hur vi hanterar nya platser (jag gillar att kunna träna på plats åtminstone en gång innan, men har börjat utmana mig själv att medvetet inte göra det), värme (som idag, 25 grader och strålande sol), plötsliga regnskurar (förra veckan, drabbade inte mig men däremot min träningskompis).

Jag har också börjat sålla ut vilka rutiner jag vill ha och vilka som kan bli farliga att bli "beroende" av (att ha tränat på planen innan, träningsväst/andra kläder, annat som inte alltid kan uppfyllas), samt vilka som bara blivit slentrian och ska omarbetas eller kastas (att träna för mycket innan start, bara för att jag är nervös).


Rutiner som jag gillar:

* På plats går vi alltid en "avslappningspromenad" först. Försöker hitta en lugn plats, och kopplar av - bara hon och jag. Oftast går vi och tittar på banområdet, så nära som man får. Helt kravlöst. Vill hon träna något litet så gör vi det, annars inte. Hon får titta och nosa och känna in sig. Jag likaså.

* Vi slår läger. Ibland är det bilen som passar bäst (hon gillar bilen). Ibland, som idag, var det varmt så jag slog läger med hennes filt, vattenskål och träningsväska i skuggan.

 

Från lägret, eller "stationen", gör vi sedan små träningspass - ett par minuter, ett par övningar. Sedan tillbaka till station. Jag gillar att snabbt kolla av dagens skyltar, för att friska upp vårt minne lite. Eller som idag, snabblära in en skylt som jag missat (sitt - sidosteg vänster - sitt).

* Jag tar banvandringen på allvar. Jag lär mig banan utantill, visualiserar den flera gånger, och lägger in små påminnelser till mig själv där jag vet att det behövs (fötterna stilla, halvhalt, kom ihåg att springa, etc). När jag väl går banan så är mitt huvud tomt och bara jag och hunden och där och då existerar, då vill det till att resten går på autopilot. Jag planerar att faktiskt göra likadant inför nästa lydnadstävling - en fysisk banvandring av speciellt linförigheten (utan hund).

* Jag fokuserar på det jag kan påverka. Det är liksom inte lönt att fastna i att det är varmt, min hund är väldigt värmepåverkad, och vi har ett sent startnummer: blueprint for disaster! Istället tänker jag direkt HUR kan jag underlätta för min hund? Station i skuggan, mycket kort uppvärmning så jag kunde göra det fartfyllt utan att hon bränner energi. Eller om det regnar: se till att hon verkligen blir blöt innan start (hon funkar bättre då än om regnet kommer på torr päls), superbelöna lägganden i blött gräs, njut av utmaningen i att tävla i regn (jag avskyr regn så jag tränar aldrig i regn - perfekt tillfälle att göra det nu!).

* Jag håller fast vid de bra bitarna. Min hund gör sitt bästa. Punkt. Det är inte alltid JAG uppfattar det så, men jag är ju inte heller i hundens tassar. Visst är det irriterande om hunden väljer att nosa runt hela banan, eller skälla, eller bara verkar helt förvirrad - men det finns ALLTID någon detalj som faktiskt var bra. Den ska jag upprepa, bygga vidare på. Den behöver jag tänka på ofta (det man tänker på växer!). Det som inte fungerar ska jag ändra på, varför dröja vid de detaljerna och riskera att jag gör samma fel nästa gång bara för att jag tänkt på det så ofta? Ersätt istället med tankar på hur det ska se ut istället, när det är perfekt!

* Jag säger bra saker om min hund. Vad jag säger (tänker), känner, och gör påverkar vartannat. Om jag säger saker som "skithund som inte ens kan klara snurren") så påverkar det mina känslor (jag blir besviken och kanske arg på min "dumma" hund) vilket påverkar mitt agerande (jag kanske blir spänd eller arg vid nästa snurr vilket i sin tur påverkar min hund negativt). Försök har visat att när vi strävar mot ett mål i samarbete med någon och upplever att de inte "gör sitt" så blir vi irriterade på den personen. Jag har INGEN RÄTT att bli irriterad på min hund om den inte presterar på tävling! Det är JAG som har valt att tävla - det är MIN SKYLDIGHET att göra det trevligt för min hund. Den kanske inte förstår orden, men jag är helt övertygad om att hundar vet när vi säger nedsättande eller taskiga saker om dem, och att de påverkas negativt av vår besvikelse och irritation. Och hur blir då nästa tävling? Om någon frågar mig hur det har gått svarar jag med något som har gått bra! Även om impulsen är att direkt berätta att "jo, det gick väl bra, men snurren fungerade inte" så stoppar jag mig, och väljer att säga "hon var med mig helt fantastiskt, fixade energin trots att det är varmt, alla frontskyltarna fungerade, och hon stod blick stilla i ställandet!".

* Jag håller min belöningsrutin. Mi får verbalt beröm, godis eller leksak utanför plan, och sedan hoppa upp i min famn - som hon älskar. Sedan går vi en promenad innan hon får vila i bilen. Därefter kan jag prata med folk.

* Jag säger något trevligt till någon som förtjänar det. Oftast en medtävlare, ibland funktionär, men alltid minst en person. Helst fler. Pay it forward :)


Och så tänker jag att det finns en massa fasta saker som ALLTID händer: de sista minuterna innan vi ska in. Ta av kopplet. Gå över (eller under) ringband. Startpunkten. Etc. Allt sådant försöker jag skapa bra kopplingar runt, att de blir signaler till "samla dig, håll kontakt och position, nu kör vi!" - dvs att allt som säger "tävling" ska också säga "nu är det KUL på gång"!


Sist men inte minst - jag firar! Jag gör upp mål innan start, och jag firar när jag uppnår dem. Med glass på kvällen, en fin tröja, ett par nya gröna gympaskor (som var min present till mig själv nu i veckan bara för att jag är å-some!)...Det ÄR en prestation. Det ÄR något att vara stolt över och njuta av.

F**k you Jante, VI ÄR BRA OCH VI VET OM DET!

 


ANNONS
Av Åsa - 19 maj 2015 10:30

För att bli bättre på något så behöver man träna. Det är sant oavsett vad det gäller, från köra bil till få bättre minne.

Effektiv träning bygger upp svårigheterna efterhand, fokuserar på en del i taget, och lägger på störningar först när grunden sitter. På tvåbeningar såväl som på fyrbeningar.


Hur ofta tränar du på att tävla på det sättet? Handen på hjärtat: hur ofta tränar du på att tävla alls?

Nu menar jag inte moment, uthållighet, störningar för hunden, eller andra (mycket viktiga) delar, utan jag menar hur ofta du tränar på själva tävlandet? Har du ens koll på vilka delar som är dina styrkor och dina svagheter?


Vissa människor verkar vara "naturliga tävlare", de presterar som bäst under press. De tränar som de tävlar, och tävlar som de tränar (eller nära nog), och får resultat därefter.

Andra människor - det stora flertalet misstänker jag - har helt enkelt svårt att få till det när det gäller. "Det funkar jättebra på träning!" Känner du igen det? Jag har sagt det - många gånger! Jag har hört det från andra ännu fler gånger.

Många ger upp. Andra, som jag, ger sig sjutton på att man ska LÄRA SIG TÄVLA! För det går! Om man fokuserar på att faktiskt träna rätt saker - träna på att tävla!


Är du en av dem som inte ger upp? En av dem som vill bli bättre i tävlingssituationen, och vill träna på att tävla?

Då har jag träningslägret för dig! Under fem dagar använder vi oss av sporterna Tävlingslydnad, Rallylydnad och HtM för att träna på att just tävla. Du kan testa på alla tre sporterna eller hålla dig till en - övningarna är anpassade till tävlingen och inte specifikt till sporterna.  Vi jobbar i grupp, i par, och enskilt, med både praktiska övningar och tankeövningar. En del tävlingspsykologi utlovas också :)

Vi kommer att vara två instruktörer som turas om, jag och Mathilda Knutsson (också från Glädjeklick), eftersom vi båda vill kunna delta med hund i vissa av övningarna.

Plats: Rolsberga (mitt i Skåne)

Tid: 6-10 juli mellan 9-16

Pris: 5000:- inklusive fika och lunch

ANMÄLAN


Har du frågor? Kontakta mig på info@kelpiestuds.se eller 0706-178369


 

Av Åsa - 18 maj 2015 08:10

Mig. Så klart.


Nej, jag tror inte att jag är universums medelpunkt...;) Jag har bara haft ett sådant där upplyftande/nedslående träningspass som så tydligt visar att det är just jag som är den svaga länken i vårt tävlingsteam.


Full av funderingar efter gårdagen tävling grabbade jag tag i min träningskompis och passade på att utnyttja all den där energin till något bra. Tog med Valle som backup-hund, Prinsessan hade ju trots allt tävlat och kanske skulle vara lite matt, men framför allt var planen att träna MIG. Mitt kroppsspråk. Min utstrålning. Vad är det som ställer till det - vilken detalj krånglar? (Prinsessan var förresten lika på som vanligt!)


Jag har trixat lite med mitt eget rörelsemönster i fria följet, med Prinsessan som guide, för att hitta ett sätt som passar oss båda - och jag tror vi har hittat rätt. Mina fokuspunkter är:

* Peka med vänsterfoten

* Tyngd på hälarna

* Rör på armarna

* Blicken framåt

Inte för att jag gjorde så under tävlingen...alls...men jag SKA göra så! Jag ska bara programmera om min autopilot först.


Så det var vad jag pysslade med igår.

1. Är det hunden som krånglar? Testade ett ganska långt fotgående - hon var på sin plats.

2. Kommendering? Vi körde kommendering utan hund. Sedan med Valle som hund, min tanke var att ENBART fokusera på mig själv - strunta i vad han gjorde (han har ett ganske luset fotgående). Det tog två svängar och en halt, sedan var han som klistrad (för att vara honom)! MYCKET intressant!

3. Bryr sig Prinsessan om kommendering? Gjorde samma upplägg med henne, nu började kroppen röra sig lite mer automatiskt. Hon var PÅ! Studsade vid min sida, gnällde, hade sig...egentligen poängmässigt lika illa som att hon släpper fokus och blir efter, men mycket roligare att jobba med :) En gång till - ett av våra bästa fotgåenden ever. Inte ett släpp. Något litet gnäll, något litet studs - men en fantastisk känsla av "vi två"!


Alltså: det är jag. Inte hon. Inte störningar runtomkring (enbart).

Det är tävlingssituationen som sådan som påverkar mig.

Det är min felprogrammerade autopilot som gör fel saker i fel ögonblick.


Så då får jag väl programmera om mig! Svårare än så är det inte. Inte lättare heller... och det är det som är charmen med att tävla!


 

Vi skakar av oss dåliga känslor, ersätter med bra tankar, och tränar vidare!

Av Åsa - 17 maj 2015 12:45

Vår åttonde tävling i Lk1 avklarad! Vi fixade personbästa på 143 poäng :)

Visst känns det trögt - åtta tävlingar och har liksom inte fått till det när det gäller en enda gång. Samtidigt så blir vi bättre och bättre för varje tävling! Eller, Prinsessan blir. Idag var det faktiskt en hel del "good dog, shame about the handler"...Tävlingsledaren (tillika en god vän) kommenterade att hon fått bita sig i tungan för att inte sparka mig i baken och skrika "Visa lite pondus!"...Hon frågade också "Är det du eller hunden som är osäker - egentligen?" Det är ju jag, så klart. Prinsessan är cool!


Att det ska vara så vårt! Sträcka på sig, tyngden på hälarna, röra på armarna - äga världen! Gör jag så så hänger hon på, det vet jag ju. När jag blir spänd och hopsjunken så tappar hon starter och svängar, och jag blir ännu mer spänd och försiktig eftersom hon inte är med mig, och så är den dåliga spiralen i fotgåendet igång. Den smittar sedan ner alla transporter, och öppnar upp för ofokus och intresse utåt från hennes sida. Och då tappar vi stadgan också...


På plus-sidan: det är bara att träna! Hon bevisar gång på gång att hon har både uthållighet, glädje på plan, vilja att göra rätt (när jag håller min del av reglerna), och fin precision när hon är i uppgiften. Väldigt många fina egenskaper! Idag drog hon dessutom in på planen, och ville inte riktigt lämna den - det känns som ett bra betyg på rätt känsla!


För att kunna gå tillbaka senare så kommer här en snabbgenomgång:

Plats: 10. Mycket nöjd med henne. Vi har många bra platsliggningar i bagaget nu :)

Tandvisning: 10. Domaren testade enbart tillgänglighet, och tillgänglig är hon!

Mycket bra ingång på planen och uppställning!

Fotgående: 6. Tappade mig i halter och svängar.

Läggande: 8. Satte sig när jag kom tillbaka, annars väldigt nöjd med momentet.

Inkallning: 8. La sig, annars bra fart och fin ingång.

Ställande: 6. Måååånga steg...men i övrigt bra stadga och fin i återgången!

Apport: stod över.

Hopp: 6. Reste sig, jag satte om, studs i ingången (återkommande problem!)

Helhet: 7. Okoncentrerad. Jag håller helt med, och tar på mig 80% av skulden! Övriga 20 är också jag, men har mer med träning än mitt kroppspråk att göra :)


Nu blir det fokus på rally några veckor, och sedan påt igen. Några poäng i taget - snart är vi i hamn!

Av Åsa - 12 maj 2015 13:43

Som hundlärare får man en del lite udda uppdrag för att göravreklam för skolan (Realgymnasiet i Lund btw, om någon har missat). I lördags hade vi Real VIP-kväll! Show, modevisning, tilltugg - och så en presentation av vad vi pysslar med på hundlinjen som pausunderhållning!


Hur får man folks uppmärksamhet i tio minuter? Man utnyttjar världens snällaste, sötaste, coolaste, charmigaste, bästa MIDORI på scenen!

Kelpan har alltså gjort scendebut. Inför 130 pers, i strålkastare, med min röst i mikrofon, har hon visat upp sitt charmigaste jag ihop med mina elever. Hon skötte sig fantastiskt! Visade bakdelskontroll, slalom mellan benen, snurr och spinn som om hon aldrig gjort annat (med tre olika elever dessutom). Kryddade det hela med lite "Midori specials" och fick folk att skratta och applådera.

Det enda som jag missade var att miljön var lite för svår för en vittringssortering - hon gjorde sitt bästa men valde fel pinne. Det gav mig en perfekt chans att understryka att det är levande varelser och inte robotar, samt att man måste vara tillåten att göra fel för att våga testa sig fram till rätt!


Jag känner mig så stolt över min lilla hund! Hon sattes i en svår miljö och bara levererade, med glädje och förväntan. Bästa Prinsessan!


 

Av Åsa - 11 maj 2015 12:44

I väntan på äkta uppflytt har jag och Prinsessan passat på att träningstävla i Lk2.

Mitt fokus var på att passa på att träna vissa delar, säkra vissa delar, och skapa en genomgående bra känsla på planen för oss båda två. Jag är i stort sett nöjd med hur jag skötte mina uppgifter, och väldigt nöjd med hur hon skötte sina!


Andra gången vi körde tvåan som en "one by one"-kedja, och jag fick ett tydligt kvitto på var vi står, vad som fungerar och vad som inte fungerar. Midori blev också mycket glatt överraskad av sin första belöning - hon var verkligen övertygad om att det var "riktig tävling"!


Styrkor:

Fria följet, hon hänger med bra och håller position och fokus för det mesta. Med några överraskningsbelöningar hoppas jag på att målbilden blir ännu starkare!

Läggandet - satt som en smäck! Äntligen!

Fart ut i apporteringen

Stadga genomgående (vilken förändring! Det var vårt absolut svagaste för bara fyra månader sedan!)

Siktar in sig på rutan

Hoppet - helt perfekt!

Fina rörelser i fjärren

Fin uthållighet!


Att träna på:

Fart i inkallningen

Att plocka upp apporten trots att den har främmande slem och komma in med den, istället för att ställa sig vid den och se ut som att den är en kon :D

Springa genom rutan tills jag säger stopp istället för att stanna "för säkerhets skull"

Bakåttänk i fjärren


Kanske viktigast är att jag lyckades ganska bra med hur jag vill känna efter en tävling: nöjd med det vi har gjort, njuter av allt det som gått bra och som vi har klarat, och stannar kvar i den goa känslan - samtidigt som jag planerar för att bli ännu bättre. Vara nöjd, men inte nöja mig!


 


Av Åsa - 6 april 2015 18:34

Det känns som att detta börjar bli en ren tävlingsblogg, men det är väl det jag behöver den till i nuläget antar jag. Få rätt på insidan av skallen alltså.


Vi har varit ute och tävlat igen, och allt var annorlunda (utom möjlightvis poängen...tyvärr...)! Jag känner mig otroligt nöjd med våra 129 poäng, eller rättare sagt så känner jag mig otroligt nöjd med BÅDAS prestation idag! Jag har varit en bra tävlingskompis. Prinsessan har varit sitt vanliga Prinsessiga jag - också inne på banan :)

Det som ställde till det idag var störningar i samband med tävling = medtävlande och publik. Och nej, INGEN har uppfört sig illa eller varit ovanligt störiga, det blev bara tydligt var de sista procenten sitter. Yes! Nu VET jag vad som kommer att lösa upp det sista (tror jag)!


Vi var i god tid, och med lottningen rejält försenad så var vi i VÄLDIGT god tid. Startnummer 16...genast börjar tankarna gå - hur ska jag lägga upp detta optimalt, så att hon är precis lagom uppvärmd? Svaret är att jag har ingen aning. Vi har tävlat för lite helt enkelt. Jag visste inte ens om den förberedelse jag gjort i veckan med ganska mycket kedjor och ett ganska långt pass igår skulle vara bra eller dåligt. Men man får ju gissa!

Jag valde att ta en promenad innan platsen (vi var i tredje gruppen) och värma upp med några kontaktövningar och lägganden, samt lite fokus-övningar. In på platsen, lät henne gå lite avslappnat, nosa lite på sin punkt, och satte henne fot. Själva läggandet blev hon lite överraskad av allas kommendering, och jag fick ge dk (annars bra läggande!). Själva liggandet var lugnt och fint. Lite tittande, la ner huvudet ett par gånger, fin fokus framåt i stort sett hela tiden. Nöjd! 9.

Tandvisning på vägen ut. Domaren var en stor karl, stora händer med handskar...Prinsessan satt, men flyttade sig lite bakåt. 9. Behöver definitivt träna tandvisning med stora män!


Sedan valde jag att sätta henne i bilen, hon trivs i bilen och hon kändes lite trött och jag ville inte "slita" på henne. Hon är väldigt lugn i bilen (läs sover), och när jag plockade ut henne efter någon timme sträckte hon lättjefullt på sig och var fräsch i huvudet igen!


Vi kan ha gjort vår snyggaste träning någonsinn under uppvärmningen. Fokus, följsamhet, snabba rörelser, stadga...hon kunde allt! Riktigt, riktigt go känsla att kunna plocka fram hennes bästa jag på tävlingsdagen!


Ny paus i bilen, tog ut henne när det var två starter kvar och körde aktiva belöningar med favvo-leksaken. Sedan var det vår tur.


Jättefin känsla i ingång på plan. Vi hittade vår startpunkt, jag blev förmanad om min högerhand för att slippa dk (så att jag inte skulle lyfta den med kopplet), och vi var iväg. Starten på fotgåendet var...perfekt. Vänster om halt, helt om slickad vid min sida, språng marsch med alla tassarna där de skulle, höger om halt - och så fick hon syn på någon i publiken som gjorde något intressant...Seeeg start med flera dk och koppelkontakt, en kass vänstersväng där jag gick på henne, sedan var hon tillbaka igen vid min sida och avslutade fint. 7. (Domaren kommenterade efteråt att han varit beredd på dagens enda 10, så bra var det tills hon blev störd!)


Hon var tyst och fin och jag släppte upp lite extra aktiva tävlingsbelöningar mellan momenten - ett vågspel som kan leda till ljud och dålig position, men det kändes helt rätt (och var helt rätt).


Läggandet. Bra framföring (är jag faktiskt i stort sett alltid bortskämd med), bra läggande, låg som en sfinx och såg ut att vara VÄLDIGT nöjd med sig själv. Stilla i återgången. Tappade fokus en sekund (tittade på publiken), och tappade bort vad hon gjorde...och ställde sig blixtsnabbt upp när jag var en meter ifrån. Jag kommenderade ligg lika snabbt, men skadan var redan skedd. 5. Supernöjd med hennes säkerhet i starten på återgången - som vi har jobbat med det! Hade jag hunnit med ett dk när hon tittade bort hade jag antagligen räddat momentet - note to self!


Inkallning. Hon satt stadigt, sprang bra, och efter halva sträckan såg jag att hon började sikta på en "target", ett målat vitt x. Snabbt dk "fot" och lite vift med fingrarna räddade momentet, men gav dk. 9. Mycket nöjd med att hon satt kvar, och med mitt eget agerande!


Ställande. Återigen fin framföring, men sedan blev hon osäker på momentet och kom sakta efter mig...händer aldrig på träning, men nu är det andra gången på tävling. Måste analysera ordentligt! Jag stoppade henne när jag vände upp, och hon stog stadigt i återgången och satte sig fint - mycket nöjd med det (har också varit ett hästjobb!). 0.


Apporteringen. Här brast jag som förare - jag hade bestämt att jag skulle avstå. Men testade ändå. Vilket gick åt skogen...så klart...Dålig förare! 0.


Och så hoppet. Hon satt stadigt och fint (återigen något vi har jobbat med!), hoppade bra, studsade lite på mitt ben (rest efter osäkerheten i apporteringen?) och gjorde en fin ingång. 9.


En rejäl glädjedans, koppel på, och bort till domaren för snabbgenomgång. Hon satt lugnt och fint vid min sida när vi pratade och verkade väldigt nöjd med sig själv och situationen, och vi fick beröm, framtidstro ("Det kommer att bli RIKTIGT bra när det blir klart!") och en 10 i helhet.


All in all är jag supernöjd. Vi har ny information om hur träningen ska gå vidare, kvitto på att uppvärmningen fungerade och att hon fixar en lång tävlingsdag, kvitto på att mitt upplägg med mycket kedjor två veckor innan tävling är rätt, och jag känner att det är helt OK att ha "månadstävlingar" som koll på var träningen är just nu.


Tids nog kommer poängen ifatt känslan, tills dess tänker jag bara njuta av att skaffa mig mer och mer erfarenhet av att tävla Världens Bästa Prinsessa!


 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se