Kelpiestuds

Senaste inläggen

ANNONS
ANNONS
Av Åsa - 31 juli 2014 07:30

 

Av Åsa - 31 juli 2014 07:28

 

Av Åsa - 31 juli 2014 07:26

 

Av Åsa - 30 juli 2014 08:39

Efter en liten dipp för några dagar sedan med återkomst av "stå längst ut i kopplet och segdra" kryddat med gnäll-gnäll-YL så verkasr vi ha landat i någon sorts samförstånd gällande koppelgående. Hon har dragit ner på tempot, och skickar numera en blick mot mig med jämna mellanrum, och intresserar sig litegrann för att nosa på marken istället för att bara springa på framåt. Det verkar som att stressnivån har sänkts betydligt, och hon verkar mer harmonisk. Svåraste sträckan är sista biten fram till släpp-platsen, men det är ju inte så konstigt...det är ju KUL att springa!


Efterhand har jag tagit bort belöningar hos mig mer och mer, och belöningen numera är att få fortsätta framåt. Att dra i kopplet=stopp och slackt koppel=fortsätt är en "standardmetod" som jag kört på mina andra hundar, men när Mi och jag startade verkade hon helt enkelt inte mottaglig. Jag tror att de många godisbelöningarna har dels sänkt stressnivån och dels "öppnat upp" för fler tankar än "FRAMÅT TILL VARJE PRIS!".

De senaste dagarna har hon 9 ggr av 10 direkt gett efter när hon känner att kopplet tar slut, och anpassat sitt tempo efter mig (en stund, tills hon testar igen). Jag berömmer verbalt varje gång hon väljer rätt. Vill hon komma in så får hon en godisbit, de flesta gångerna väljer hon att fortsätta gå. Har hon istället börjat dra (det händer fortfarande, man vänder inte ett års dåliga vanor på en vecka), så står jag still, eller backar lite, eller vänder helt. Låser hon sig så får hon komma in och hämta godisbitar tills hon har låst upp sig igen - den träningen som vi startade med.


Igår testade vi i lite mer "skarpt läge", vi träffade en god vän och hennes flickor i Folkets Park i Malmö. Kort koppel, halsband, MASSOR av häftiga människor (barn) att titta på. Rör sig gör de också. Och låter!

Prinsessan skötte sig precis som en prinsessa ska göra. Anpassade sig till den nya längden på kopplet, tog mycket kontakt, och var härligt cool med barnen. 95% av tiden helt dragfritt. En liten hund att vara rktigt, riktigt stolt över!


 

Av Åsa - 21 juli 2014 09:22

Efter fem dagars träning har det hänt lite i Mis preferenshierarki (dvs hennes "vad vill jag helst göra" - lista).


Dagens promenad var lite senare än vanligt eftersom någon började skälla vid kl 2 inatt, drog igång de andra hundarna, och blev förvisad ner till soffan ihop med sin matte. Jag var alltså lite tröttare än vanligt, och tog latvägen med en stor tuggis för att hålla Hennes Nåd upptagen och sov lite längre än vanligt.

Senare promenad = mer uppdämd energi. Mer energi betyder vanligtvis mer dragande, mer springande, och mindre kontaktsökande. Men inte idag! Högst upp på Mis "att-göra"-lista stod - som vanligt - "att leka med Valle". Mycket tätt efter brukar hon välja "att leka själv", men idag hade det bytt plats med "att leka med matte" (som vanligtvis kommer bertydligt längre ner)!

Leka innefattar allt från faktisk lek till att utföra små uppgifter till att tigga och få mat på olika kreativa sätt. All interaktion med mig alltså.


Under de här fem dagarna har jag medvetet försökt skapa en "belöningszon" runt mig. Det har varit enkelt: ca en halvmeter runt mig är det superstor chans till massor av käk. Bakom, framför, vid sidan. Sök kontakt - få mat. Jag har växlat mellan att hon får jaga mat i min hand, söka en eller flera bitar i gräset, bli serverad med ett omvänt lockande innan, fånga bitarna i luften, eller bara få biten serverad rakt i munnen. Oftast flera klick och matbitar direkt efter varandra, för att öka värdet och hjärntvätta henne att finns det en så finns det fler - ingen ide att springa iväg alltså, utan kontakt är livet på en pinne. Jag har ibland lämnat henne i matsöket så att hon får söka upp mig på nytt, ibland fyllt på med mer mat, ibland gett en enkel uppgift för att förtjäna maten. Mycket nosduttar på min hand, dels för att hon tycker att det är kul och dels för att det är avslutningen på vår vardagsinkallning.


Jag har lagt på två nya detaljer från och med igår: Inkallning och ivägsändande.

Varje gång hon kommer mot mig, och det börjar bli en del gånger nu, passar jag på att kalla och avsluta med en handdutt. Jag har blandat in även tillfällen där hon är lätt fokuserad på något annat, men jag är 99% på att hon kommer. Men MEST när hon ändå är på väg. Jag vill vara så nära helt säker som möjligt.

När hon fått sin(a) belöning(ar) och tigger en bit till så har jag börjat blanda in att sända henne med ett "iväg!", så hon får springa lite. Det använder vi redan i träningen för att springa ärevarv (superbra belöning för en Kelpa med spring i benen), så hon har förståelse för kommandot. Springer hon själv säger jag inget. Väntar hon får hon kommandot. Ingen direkt belöning mer än att springa, och det gör hon ju i båda fallen. ÄNDÅ så har "be om lov"-kontakten ökat markant! Visst, mycket ligger i att jag belönar kontakt MASSOR, men en del ligger i att jag har "tagit kontroll" över ytterligare en belöning - att få springa. Hade jag dessutom haft koppel på så att det inte varit möjligt att springa på egen hand hade det varit ännu mer effektivt, men det funkar så här också. Coolt!


Idag var vår promenad till 90% ett samarbete, och 10% "vill själv". För en vecka sedan var siffrorna omvända. Vi har en bra bit kvar till slutmålet, men vi är på G!



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se