Att veta vart jag vill gör det betydligt enklare att ta sig dit - att ha en bra målbild. Enkelt i tävlingslydnaden. Lite svårare i vardagen - vad är egentligen "att gå fint i kopplet"? Det beror på vem du frågar.

Mål:

Jag vill att Mi ska kunna gå två olika sorters promenader: flexikoppel (i marker där jag vill ge henne frihet men inte släppa lös) och vanligt koppel (överallt annars). Jag vill dessutom kunna ha henne strikt vid sidan eller lite friare, beroende på var vi är. På längre koppel får hon gå var hon vill runt mig, höger vänster framför bakom, på kortkoppel vill jag att hon är där jag "placerat" henne. Hon ska alltså kunna anpassa sin fart till min fart, och hålla sig inom kopplets längd. Sträckt koppel ska vara en signal att anpassa tempot.

De promenader vi går oftast är över fälten vid mitt hus, så det är där vi börjar.

Scenario: Två eller tre hundar, flexikoppel ca 50 meter förbi grannarna, släpper lös hundarna, fångar upp i koppel på tillbakavägen förbi grannarna. Det är ROLIGT att springa över fälten tycker Liten Brat-Prinsessa! Jag har iaf haft vett nog att sätta ord på den där högenergi snartsnartsnart-känslan, och kopplat ihop den med ett halsbandsgrepp - nyttigt att kunna plocka fram i träningen för bättre tryck utåt. I övrigt är de där 50 metrarna ett virrvarr av yl vif grinden, attackera Valle, sno ihop kopplena, och dra, DRA, DRA! På hemvägen springer hon före oss ca 20 meter, de andra hundarna stannar snällt och väntar på att bli uppkopplade men Liten Brat-Prinsessa behöver jag tjata på. Hon kommer...motvilligt. Efter en stund. Kompenserar för "slut på det roliga" genom att dra mig hem.

Vad är det man säger...gott om utrymme för förbättring!

Här är min vägbeskrivning fram till målet:

Förberedelser (mina uppgifter)

1. Ta med frukosten (första promenaden görs på fastande mage). Det ligger numera en belöningsväska i hallen. En påse frolic står bredvid, ifall det känns alldeles för jobbigt att gå två meter till fodersäcken och mäta upp hennes mat. Gör det ENKELT för matte att göra rätt.

2. Ta på halsbandet, inte lat-selen. Tvingar mig att träna eftersom jag avskyr när hon drar i halsband (skaderisk). Sparar dessutom selen till de tider som jag verkligen inte hinner träna.

3. Ha gott om tid. Jag har (halv)semester - idealiskt!

4. Förbered mig mentalt på att vara lugn, tålmodig, och envis. Och glad. Detta är koncentrationsträning för matte!

Träning (hennes uppgifter att utföra beteendet, min uppgift att markera och belöna rätt val)

1. Belöna sitt framför grinden flera gånger. Öppna grinden, sprid ut ett godissök. Villkor för att gå vidare = SÖK OCH ÄT GODIS! Supersvårt, hälsar Brat-Prinsessan som helst bara vill koppla på benen och bort hjärnan. Resultat efter tre dagar: mindre ljudande vid grinden. Något lugnare attacker på Valle. Spontankontakt innan jag öppnar grinden.

2. Belöna all kontakt, med godis eller uppgift som leder till godis. Belöna med flera klick efter varandra, så att det inte blir "äta och iväg". I nuläget tar hon inte lek som belöning i denna situationen, min ambition är att kunna lägga till lek ganska snart. Resultat efter tre dagar: mer kontakt, längre stunder. Obviously...

3. Flödesschema:

Sträckt koppel = stopp (INGEN belöning för att dra). Om hon direkt anpassar sin takt = klick och belöning. Om hon fortsätter dra = vänta på kontakt, belöna med uppgift handtarget (kom till mig och dutta), ingen godisbelöning.

Handtarget: om hon lämnar mig direkt efter duttandet = tillbaka till "sträckt koppel". Om hon söker kontakt = klick och belöning 2-3 ggr, fortsätt sedan gå.

Fortsätter gå: om hon håller kontakt = fortsätt belöna. Om hon söker position = utnyttja, säg positionsord och belöna.

Resultat efter tre dagar: mindre och mindre "väntetid" med sträckt koppel. Handtargeten blir starkare trots att den inte belönas direkt utan "bara" blir en start till antingen få gå framåt eller tigga godis genom kontakt. Intressant! Hon har flera gånger anpassat sitt tempo, och flera gånger saktat av när kopplet tagit emot. Ingen märkbar kedjebyggning "kom in när matte stannar och gå genast ut och dra igen", tvärt om.

4. Alla temposänkningar klickas och belönas. Jag klickar och belönar också för att gå i mitt tempo, någonstans runt mig. Gäller med och utan koppel.

5. Om hon zoomar förbi i 190 vänder resten av flocken och går på andra hållet. Hon zoomar i den nya riktningen - vi vänder igen. Tur att jag har två följsamma hundar...Hon kommer ikapp och tar kontakt = belöning, och vi fortsätter på "rätt" håll. Resultat efter tredagar: zoomandet nästan helt borta på tillbakavägen, slipper kalla in vid kopplande eftersom hon redan är hos mig. Fortfarande zoomande på utvägen, har låtit det vara i nuläget. Mycket energi ska ut någonstans! Plan framåt att sätta tydlig signal på när zoomning är önskvärt, använda den som belöning.

Så långt så bra! Vi är på G!

Alltså...träning av tricks och annan tävlingslydnad är roligt. Vardagslydnad är tråkigt. Gå fint i koppel (till skillnad från linförighet och fritt följ), inkallning (på promenaden till skillnad från på appellplan), kloklippning...det funkar ju!

Hjälpligt. Ibland. Eller typ inte alls med jämna mellanrum. Let´s face it: Prinsessan har blivit en äkta Brat!

Och vems fel är det? Vem är det som låter den lilla hunden dra mig fram tills hon kopplas loss (i sele, eftersom jag inte vill förstöra hennes hals)? Vem är det som kallar in slentrianmässigt och förlitar sig på att hon hänger på de andra två, och den enda "belöningen" är att hon kopplas upp och får ett "duktig hund"? Vem är det som kommer på en vecka för sent att nu MÅSTE klorna klippas? Guilty as charged. Och nej, det håller inte i längden.

För det som är ÄNNU tråkigare än att träna vardagslydnad är när vardagen blir full av problem.

Grejen är ju den att hon är superläraktig. Hon suger i sig information om vilket beteende som antagligen lönar sig suveränt mycket just nu. Hon vet direkt om jag är "av" eller "på". Hon kan se när jag tänker "klotång".

Och det hon mycket effektivt har lärt sig är att under våra vanliga promenader över fälten, då springer man hejvilt för då har matte lämnat hjärnan hemma. Att springa är FANTASTISKT! Alltså drar man som en idiot fram till den magiska punkten då man får loss kopplet, och sedan är det FULL FART RAKT FRAM i minst 200 meter. Därefter 180 grader runt, för att hämta Valle - fortfarande i toppspeed. Och sedan väntar ca 30 minuters total frihet, utan en tanke på var matte är eller om hon möjligtvis vill något.

Nu bor vi så till att detta inte är (har varit) ett stort problem. Problemet kommer om något oväntat inträffar, som att en granne dyker upp (inkallning icke existerande). Problemet blir också att det där liksom...smittar. Gå i koppel över vägen med husse har utvecklats till en tortyrliknande (för husse) dragkamp. Insikten om att världen innehåller MASSOR av kul grejer som inte är matte väcker funderingar om ifall kanske andra miljöer än just våra fält fungerar på samma sätt? För att inte tala om att jag tjatar sönder både inkallningsord och uppmärksamhetsord.

Tack och lov behöver det inte fortsätta vara så här för alltid! Jag kan ju faktiskt bestämma mig för att göra något åt det! Jag kan ju faktiskt börja TRÄNA!

Det är trots allt något som jag tycker är roligt, att träna hund. Jag lägger x antal timmar om dagen på just det - fundera över träning och genomföra träning av sagda Prinsessa/Brat. Och det jag tränar på blir ju faktiskt bättre. Snabbt! Läraktig var det.

Så härmed startar PROJEKT VARDAGSLYDNAD! För att hålla mig själv motiverad (och lite piskad) så kommer bloggen att bli min funderingsplats - planera, utvärdera, och filosofera fritt.

Att hänga ut sina misslyckanden offentligt är lite läskigt, men eftersom jag litar tillräckligt mycket på min egen förmåga att ro detta i land så känns det samtidigt utmanande. Jag har trots allt två hundar som går fint i koppel, och som kommer på inkallning (också när de ser en springande hare). Jag har genomfört kloklippningsexperiment tidigare, med resultatet att terriern hoppade av glädje när klotången dök upp. Jag FIXAR detta! Och med lite tur finns den någon som blir lite hjälpt och inspirerad i sin tur av att läsa om mina vedermödor.

Projektet delas upp i fyra delar:

GÅ I KOPPEL

FÖLJSAMHET UNDER PROMENAD

INKALLNING

KLOKLIPPNING/HANTERING

Fortsättning följer...

Vart tog den snälla söta valpen vägen? Ingen som vet...;)