Valle har haft en spännande "upplevelse-vecka"!

Han har...

* Tittat på ån, som äntligen slipper sitt istäcke:

  Trygga Mårran vid sidan...då vågar man sig närmre!

* upptäckt lyckan i att nosa upp sin alldeles egna pinne (helt plötsligt verkar han fatta vad nosen är till för)!

* Börjat leka burlekar med ställföreträdande matte Emma, vilket har resulterat i en viss ovilja att LÄMNA buren...

* Provat på agility ihop med valpkursen. Tunnlar - check! Slalom - check! Extremt låga hinder - check! En pytteliten kombo med hinder och tunnel - check! Skälla på hundar som springer när han måste vara stilla - check...

* Följt med på rallylydnadsträning och där träffat två border-terrier-valpar. Skyltarna var ointressanta, valparna till en början otäcka (helt plötsligt såg min lille valp ut som en äkta dingo...), men kamptrasan bjöd han fina ingångar för! :)

* Varit på spårtävling, hälsat på ALLA deltagare MÅNGA gånger, tittat på spåren på flygfältet, tittat på när jag var mottagare i budföringen från Emmas trygga famn, och snällt sovit i bilen. Bästa valpen!

* Varit på långpromenad i Rövarkulan:

Lilla hunden i stora skogen

      Mårran får gå före...

    ...så vågar Valle gå efter.

* Och varit på valpträff:

    Nya allra bästaste kompisen Kina

  "Du där med pälsen - passa dig!"

  "You scratch my back - I scratch yours"

I mellantiden har vi hunnit träna lite också.

* Apporten börjar fungera, han griper och håller alldeles stilla och koncentrerat tills jag klickar.

* STÅ har vi börjat på. Både från sitt/ligg, ställande i front, och ställande under b.m

* Ett par fina inkallningar med störning, filtskick och stadga, samt lek, blev det på valpträffen.

* Och vi har tränat in ett nytt kommando (som jag upptäckte ett behov för): Låt bli! Jag skriver mer om just den träningen i ett senare inlägg, förbudträning med positiva metoder kräver lite mer space! Och kanske en film :)

...och sedan var det ju historien med ( den numera avlidna) bläckfisken...

Deras förhållande började i dur...

  ...men slutade i moll! Valle visar sitt rätta jag.

Som vanligt snurrar lite av varje runt i huvudet, just nu har jag snöat in lite på det här med att kunna klappa och smeka sin hund i träningen - och att den både accepterar och uppskattar det.

Många hundar verkar snarast tycka att det är äckligt eller störande när man klappar eller ens vidrör dem i en träningssituation, de ryggar undan, de rullar runt, de går upp i varv istället för tvärt om. Hundar som vanligtvis uppskattar kel och mys i soffan verkar helt enkelt inte tycka att det hör hemma i en träningssituation. Det tycker jag är synd!

När vi pratar om lek pratar vi om vikten av att lära hunden uppskatta leken som belöning, och det fins spaltmeter skrivna om hur man utvecklar leken hos en ointresserad hund. För många hundar är just det i början - ointresserade av lek. De kanske tom ryggar undan leksaken, hallå, det är köttbulledags! Men vi som lägger ner lite tid på lekutveckling kan se "en ny värld" öppnas för hunden, och får ett kraftfullt verktyg att belöna och höja aktivitetsnivån i hunden.

Hade det inte varit praktiskt att kunna verkligen belöna hunden med beröring likaväl som med lek och godis? Borde vi inte träna det på samma sätt, istället för att avfärda det som "något som hunden inte gillar under träning"? Jag tror att vi blir lite lata. Det är så enkelt att belöna med godis att vi missar att ta tillvara alla de andra sätt som vi fasktiskt har att belöna vår hund.

De allra flesta valpar som kommer till mig på valpkurs uppskattar olika former av lek likaväl som att gosa hos föraren, åtminstone NÄSTAN lika mycket som mat. Jag vet det med säkerhet, därför att det är alltid vad vi jobbar med hela första gången: kontroll av vad hunden gillar. Några månader senare har de alltför ofta "förvandlats" till hundar som INTE leker (på förarens initiativ) och INTE kelar (på förarens initiativ). Så frågar jag hur ofta de använt just detta som belöning, och svaret är alltid lite svävande...det är helt enkelt ENKLARE att belöna med godis.

Tillbaka till beröring...jag träffar många hundar som är högtempade och reaktiva - det är egenskaper vi söker hos en tävlingshund. Klickerhundar blir dessutom kreativa och aktiva, eftersom vi ofta shejpar med hjälp av en lätt frustration för att få beteendet dit vi vill. De hundar jag träffar kommer till mig därför att det slagit över en smula: de är FÖR aktiva. De kan inte slappna av. De piper.

Gemensamt för i stort sett alla är att de gärna leker, gärna tar godis, gärna jobbar, jobbar, jobbar, men INTE uppskattar beröring. De förare som verkligen hade behövt en "av"-knapp kan inte "bara umgås" med sina hundar, kan inte massera och klappa och smeka utnyttja den lugnande belöning som beröring enligt mig borde vara!

Fördelar med att lära sin hund uppskatta beröring:

* Massage får spända muskler att slappna av, och när kroppen slappnar av så slappnar sinnet av.

* Beröring är tävlingsmässigt OK som belöning.

* Beröring frigör hormonet Oxytocin, som får både oss och hunden att må bra och bli lugna och känna samhörighet.

* Att koppla ihop tex en strykning över ryggen med en känsla av lugn och ro hjälper hunden att komma i rätt sinnesstämning inför lugna koncentrationsmoment.

* Beröring hjälper bort frustration, såtillvida att jag kan använda det som "det var inte helt rätt men jag gillar att du jobbar för mig". Det gör en enorm skillnad för de hundar som gör "allt" för sin ägare och blir frustrerade och ger upp när de inte får sitt förväntade klick.

* Vi som förare mår bra av att klappa om våra hundar! Det är lugnande för oss också, och påminner oss om att det faktiskt fortfarande är "jag och min hund" även när det kanske inte går så bra.

* Vi bygger en struktur i träningen för stressade hundar där aktivitet alltid följs av avslappning, och avslappning är en förutsättning för aktivitet. Vi bygger in det i hunden genom association och förväntan, och efter ett tag så börjar hunden "avbryta sig själv" när den går upp i varv - det är ju det som alltid brukar hända när den känner så här!

Så jag köper inte alls liknelsen om att det för hunden är som att sitta vid ett dukat bord på favoritrestaurangen och precis när man ska ta första tuggan så vill ens partner kyssas (man gillar att kyssas, men inte här och nu tack). Jag vill inte att min hundträning automatiskt ska ge min hund känslan av "favoritrestaurang". Jag vill kunna växla, likaväl som jag vill kunna höja min hund med leksak, så vill jag kunna ta det lugnt med kel och mys - och ha en hund som uppskattar det!

Hur gör man då? Jag tror framför allt att man ska ta sig tid, och ha tålamod. Klassisk betingning: smekning över ryggen = äta ur mjukosttuben. Premack: en minut smekning = hunden får gå upp och röra på sig. Om hunden är så spänd och har sin förväntan på MAT eller LEKSAK så starkt att den verkligen tycker att beröringen är jobbig, så börja hemma i soffan. Lägg till ett speciellt ljud (jag sjunger för mina hundar, eller sssccchh-ar). Använd en mjuk cirklande rörelse med fingertopparna (googla på TTouch). Använd naglarna om hunden tycker det är mysigare. Vissa hundar gillar lätt beröring, andra rejäl massage. Testa öron, nacke, käkar, mage, bröst. Inuti öronen har vissa hundar en avstängningsknapp :)

Jag tror att det är lite som för mig när jag är stressad och spänd och sitter framför datorn och "bara måste", och min man kommer och börjar massera mina axlar - först är det inte skönt! Musklerna gör ont. Jag MÅSTE faktiskt fortsätta jobba! Men om jag ger det fem minuter så börjar jag slappna av, går ner i varv, och mår bättre - och jobbar effektivare.

Och for the record:

Mårran har alltid gillat mys och kel - vilket har hjälpt oss enormt i miljöträningen med en osäker och misstänksam hund. Att sitta i min famn och få slicka mig i ansiktet har fungerat även när hon varit för stressad för att ta mat.

Popsy har alltid varit en "peta inte på mig!"-hund. Efter lite experimentiell träning uppskattar hon numera en speciell typ av nack-kli, och jag kan få ner henne i varv på filten genom mys och massage. Från "rör mig inte" till "ja tack, mera" på sex månader :)

Valle har älskat kroppskontakt från början, och jag lägger medvetet in en viss typ av smekningar när han är väldigt lugn, och använder som paus i träningen. Jag försöker också tänka på att verkligen variera mina belöningar med honom, på ett helt annat sätt än med tidigare hundar. Så far so underbar!

Valle har haft en lite lugnare vecka än vanligt, bondat med husse, lekt MYCKET med Mårran, och verkat allmänt nöjd med livet.

Vi har tränat:

* Klossen har blivit fulla ingångar utan kloss, idag har vi fått till sättandet på slutet.

* Ligg, som vissa dagar fungerar super och andra inte alls...?

* Apportering med ny, grön plastapport. Jag upplevde att han snöade in på kulorna på träapporten, platsapporten är tydligare med var han ska gripa. Tveksamt hur det går...Han vill inte längre stjäla den och leka ensam med den eller slå på den med tassarna, men jag tycker inte heller att jag får till bra gripanden. Å andra sidan, de få som verkligen blivit bra har varit otroligt medvetna. Det är nock bara att fortsätta, lite i taget.

* Inkallning från lek med annan hund. Hans inkallningar är faktiskt superbra, jag kallar in honom från i stort sett vad som helst. Just nu iallafall.

* Släppa på "tack". Fungerar för det mesta, men ibland så tar leken överhand och det tar några sekunder innan hjärnan kopplas på igen.

Onsdag fick han hälsa på ett nytt gäng hundar, och torsdag fick han två nya vänner: Kenzo och Josefin (som har gjort den fina fleeceflätan som han bara tokälskar på filmen). Nu har han lärt sig leka på flattevis :)

Fredag träffade vi min bästa vän Karin och hennes dotter, som bor i London men var hemma på snabbvisit. Stadspromenad i Malmö med hundar och cyklar och MASSOR med folk, träning på gågatan vid triangeln, och Valle fick se sitt livs första bebis!

Lördagen snarkade han i sin bur med på kurs hela dagen, ville knappt komma ut och leka ens, men piggnade till på eftermiddagen så jag passade på att föreviga lite träning:

Och söndagen tillbringades hemma med husse när jag var på jobb. Utan att Valle hamnade i frysboxen. (Stående skämt hemmavid, är han stygg är det frysboxen nästa så han får coola ner sig...Betoning på SKÄMT!)

Jag gillar att smygtitta. På folk, det erkännes (på krogen - tidigt, innan alla blivit överberusade - är Mänskligt Beteende ovanligt fascinerande), men speciellt på hundar. Jag kan sitta och tyst titta på mina egna hur länge som helst, eller hade kunnat om jag hade haft tid, och följa deras interaktioner och försöka utöka mitt ordförråd i "Hund". OK, nu gör hon så...och får den responsen...Gör hon likadant mot andra hundar? Mot mig?

Ur den synpunkten är det guld att ha fått en ny och intressant "flockmedlem"! Hans agerande har börjat att i grunden förändra sju års invanda beteenden hos mina Töser.

Observation 1: Mårran har fått ett föremålsintresse. Hon, som ALDRIG hämtar grejer om det inte är i försök att byta mot mat, hämtar vantar och PET-flaskor och lägger sig mitt framför Valle. Vad gör han? Försöker vara med och dela. Ålar sig på rygg, gör Gremlin-ljud, slår med tassarna, får tag på ett liiiitet hörn, och sedan sultar de tillsammans på samma pryl. Mårran, som vaktar sina prylar med sitt liv!

Dessutom började hon igår att gå runt med sagda PET-flaska. Valle efter. Runt i huset, med PET-flaskan sådär retfullt precis nästan inom räckhåll...Jag lovar, hon skrattade! Och han också :)

Observation 2: "Över min döda kropp att du får peta på mig"-Popsy har lite smygande börjat uppehålla sig väldigt nära Valle. Sådär av en slump ligger hon och sover tio cm från där han ligger och pysslar med sin leksak. Och morrar grinigt när han stör henne, men hon flyttar sig inte. Flyttar han så är hon strax i närheten igen. Han tycker att hon är en intressant "morr-leksak" med jämna mellanrum (att hon inte menar allvar har han listat ut för länge sedan), och på något konstigt vis verkar det nästan vara en lek dem emellan. De sover ofta rygg mot rygg dessutom, Popsy som inte har accepterat närkontakt av någon annan hund på sex år!

Båda töserna är dessutom mer avslappnade och verkar gladare än tidigare. Den sista spänningen mellan dem verkar vara borta. Kanske är det som vissa människor hävdar, "det krävs en karl för att hålla kvinnfolket på plats" ;) eller så är det bara så att hans envetna "vi SKA leka och ni SKA gilla det"-attityd som börjar bryta igenom deras försvar på allvar.

Det jag märker på Valle är att han blir mer och mer säker på sig själv och får ett väldigt tydligt kroppsspråk.

Igår träffade han en ung BC-tik, som tyckte att han var det äckligaste som någonsin gått i hennes närhet...Samtidigt som han var lite, lite kul någonstans. Nosen sa "kom inte hit"med morrningar och luftsnappande, kroppen och svansen sa "jag vill hälsa men vet inte hur". Valle löste det hela genom att hälsa på hunden bredvid, och sedan lägga sig ner framför Fröken BC med huvudet bortvänt. Inte på rygg, utan avslappnat i viloställning. Sedan fick hon nosa på honom i lugn och ro, de möttes nos mot nos, han reste sig och satte bakdelen mot henne (det gör han med de flesta hundar), och sedan kunde de börja leka - situationen var avdramatiserad på under fem minuter. Coola Valle var inte rädd, inte undergiven, utan bara extremt tydlig och vänlig mot en osäker blivande polare.

Och jag lär mig lite mer för varje dag!

Måndag morgon har blivit tradition för Vallerapporten för veckan som gått...:)

I veckan har Valle:

* Börjat träna klossen. Han har två tassar på (stående, inte liggande som var hans första val), och cirklar fint. Han bööörjar fatta att där fins en slutposition...OCH han börjar generalisera helt på egen hand till utan kloss!

* Pipit i buren under tisdagens kurs...det var några veckor sedan sist! Tack och lov var det borta igen dagen efter.

* Fått förståelse för - och glömt bort igen - kommandot "ligg". Han har verkligen svårt för det! Och jag har studerat honom - han lägger sig väldigt sällan öht (mer än för att sova). Kanske är kroppen helt enkelt inte färdig? Han lägger sig gärna på filten, men då är det "viloläge". Ska fortsätta jobba med det, så klart. Det lustiga var att under den kvällen som poletten verkade trilla ner så generaliserade han blixtsnabbt till ligg från stå och rörelse likaväl som från sitt. Och sedan var allt borta nästa dag. Suck!

* Tränat stadga på filten och stadga - frisignal i sitt.

* Hårdtränat "nu tar jag dig" och att jag får ta i halsbandet. Fortfarande lite tveksamt i vissa lägen...

* Gjort en miniuppvisning inför publik på trixkursen. Definitivt inget avancerat, men bra fokus och arbetsvilja!

* Gått en stadspromenad i Höör, skvallrat på hundar och cyklar. Duktig Valle!

* Blivit bekant med Höörs Brukshundklubbs plan. Enkla inkallningar och följa-övningar. Älskar, älskar, älskar att ha en lekande hund!

* INTE gått på valpträffen, utan istället tillbringat lördag förmiddag i sängen hos sjuka matte, och lördag eftermiddag med att driva husse och Töserna till vansinne...

* Varit på fototräff i Limhamn, tillsammans med töserna, Stina och bordercollisarna, och ett antal fotografer. Höll utmärkt fokus trots MASSOR av störningar (inklusive polaren Chuckie som lekte med en pipis två meter bort).

* Kraschat två glas och en kaffekopp när han helt plötsligt hoppar från sängen till bordet...upprepade gånger...

* Varit ensam hemma med Mårran - och överlevt - måndag, tisdag, onsdag.

* Råkat i bråk med Mårran, blivit "räddad" av matte, och slutit fred igen.

* Blivit vaccinerad - veterinärer är KUL! Nålen verkade han inte ens känna :)

* Och följt med matte till frisören. Nu var han hur duktig som helst i buren, OCH gick in själv!

Lite bilder på mina två bästisar får sammanfatta veckan. En mattes hjärta blir helt varmt...

Jag har fått en lektion i tålamod av Mårran i veckan. Hon har lekt med Valle i timmar, accepterat långa promenader där han hänger i hennes halsskinn större delen av tiden, suttit i sängen och blivit attackerad gång på gång på gång utan någon annan reaktion än att gäspa lite, blivit klättrad på, omkullvält, låtsasdödad, svansjagad, öronhängd, och pälsluggad med samma utstuderade godmodighet.

Tills idag. Helt plötsligt så var Popsys matskål i farozonen, och Mårran kände ett inre tvång att försvara den (får inte hon den ska ingen annan ha den). Rejält. Otroligt slarvigt av matte att lämna Mårran, Valle och Skålen ensamma (försvarar mig lite med att hon låtit honom stjäla från sin egen matskål utan att säga pip), och jag blev omedelbart straffad. Mårran blev urförbannad, Valle gjorde ett litet försök att hävda sin rätt, Mårran visade vem som EGENTLIGEN är störst...

Valle flydde ylandes och kissandes in under en stol, Mårran upptäckte i samma ögonblick att hon tagit i lite för mycket och skulle trösta, och jag kom efter med modersinstinkterna svallande och kastade undan Mårran med ett dovt fräsande...Klickerskt my ass liksom...MIN VALP var rädd! Nu är det ställt utom alla tvivel att i mitt hem är det Matte som innehar rollen "Big Bad Mama" och inte Mårran.

Mårran förpassades med en blick till en liten hög på golvet som inte ens vågade röra svansen. Valle kom tacksamt upp i min famn och fick lugna ner sig och sluta skaka. Och jag andades djupt och räknade bakifrån från tio samtidigt som jag konstaterade att Valle var oskadd. Svårigheten nu var att plocka bort allt adrenalin igen och lugna den totalförtvivlade Mårran som försökte sjunka genom marken. Det är inte ofta jag blir heligt förbannad (läs max en gång om året), vilket betyder att när det händer har det effekt!

Rätt eller fel? Ingen aning. Kanske skulle jag låtit dem klara det själva. Samtidigt så är jag på något vis ställföreträdande mamma till Valle, och jag kan inte tänka mig att en tik inte skyddar sin valp i samma situation? Skit samma, jag är inte hund utan människa, och ibland reagerar jag som en sådan. Jag hoppas, hoppas, hoppas att inte relationen mellan dem blivit skadad! Det har varit så härligt att se Mårran så glad ihop med en annan hund (för hon har verkligen varit både glad och avslappnad). Tiden får utvisa...

Nu sover alla dogsen. Valle är nerbäddad i soffan, Popsy (som var i ett annat rum och har noll koll på vad som hände) ligger i stolen bredvid, och Mårran ligger vid mina fötter. Lugnet återställt, åtminstone utåt. Inuti blir jag inte lugn förren jag ser att de leker som vanligt igen.

Under veckan har jag varit något så ovanligt som sängliggande i förkylning...det måste vara år sedan sist. Valle uppskattade INTE min ovilja till aktivitet!

Men lite har han pysslat med:

* I måndags var utan tvåbent övervakning en längre tid för första gången (tillsammans med Mårran), och sedan ytterligare några timmar med bara husse. Resultat: valpen ut på blocket...och jag har tagit ledigt måndagkvällar några veckor framöver. Tisdag och onsdag fick han istället följa med mig till jobbet och bo i sin bur bakom kassan de fyra timmar jag jobbar.

* I samband med att han var med mig på jobbet har vi tagit stadspromenader i Malmö. Valle blev lite förvånad över att inte ALLA vill hälsa på honom? Mycket tröttande med den nya miljön helt på egen tass!

* Under sagda promenader har vi tränat lek och position. Numera är vänster sida "the shit" som den ouppfostrade valpen uttrycker det. Härligt att se att leken fungerar också med så grov störning!

* Onsdag blev det till att åka bärgningsbil, eftersom min bil förvandlades till ett Litet Livsfarligt Fordon mitt på E22:an. Mycket omtyckt av bärgaren som knappt ville lämna honom ifrån sig igen :)

* Vad gör man för att aktivera en liten hund när man knappt kan stå upprätt? Vi började med apporten. Valle kan nu gripa (och för det mesta på mitten) både från min hand och från marken, han har upptäckt glädjen i att BYTA istället för ÄGA apporten, och vi har börjat jobba lite med att kunna hålla kvar. Hjärngympa för hundar! Mårran har också fått träna "håll fast" med valp som försöker stjäla apporten ur hennes mun som störning..

* Vi har börjat på vår första rena frishejping: framtassarna upp på låda (som så småningom ska bli bakbenskontroll). Han är COOL att shejpa! Vi har lika kul båda två.

* Spontana ligg börjar bli hyfsat säkra, både inomhus och utomhus. Lite till, sedan är det kommandotajm.

* Vi har lärt in vårt första kommando (förutom inkallning): sitt! Han sätter sig som en liten katt, med svansen slingrad runt benen. :)

* Han har varit med på kurs både lördag och söndag, ömsom sovit i buren och ömsom lekt runt i stugan och charmat deltagarna. Han börjar gå in i buren på egen tass när han är trött, framsteg!

* Vi letar efter bra rutiner runt sänggåendet, som innefattar en nedtrappning av energi och inte en uppvarvning. Promenad var värdelöst. Ett kort träningspass av ligg med omvänt lockande verkar fungera bra. Misslyckas jag kommer Monstret fram, springer runt i 190, biter allt som rör sig, och får till slut fångas in och rent fysiskt hållas stilla i fem minuter innan han somnar PANG. Övertrött - du har ett ansikte...

* En enkel "följa-övning" gav riktigt fin start på ett fotgående under söndagen. Tänk vad man kan göra för en leksak!

* Och helt plötsligt har han kommit på glädjen i "du kan inte ta mig"...Hans glädje helt och hållet. Vi tränar "collar-grabs" och "halsband på".

Det känns som att vi smakar lite på alla de olika delar som ingår i Valles framtida liv, och hittills välkomnar han allt med öppen famn. Han är verkligen en stabil individ med gott självförtroende och mycket kreativitet!

Jag tycker mig ha märkt en viss skärpa hos honom under veckan, som kommer fram antingen när han tycker att något är lite läskigt eller när något inte passar Lille Herrn. Jag vill ge det ett par veckors observation till innan jag funderar över eventuell åtgärd, och se hur det utvecklas. Lite "jävlaranamma" har jag gärna i en hund, men helst under kontrollerade former :)

  Valle gillar att tvätta fönster. Husse gillar det inte. Resultat: fönstrena blir tvättade "the Valle-way"...   Mårran har blivit Värsta Lektanten, som ömsom ömkar och ömsom tuktar sin lille skyddsling.

Och Nina Ottosson har en tacksam kund! fleecefilten håller honom upptagen i minst en halvtimme :)  

Valle börjar kasta av sig sin lugna och oskyldiga fasad. Allteftersom han växer blir han piggare, mer självständig, och betydligt mer påhittig! ALLT som är inom räckhåll är i fara (inom räckhåll innefattar också allt som man kan med nöd och näppe sträcka sig efter, eller dödsföraktande hoppa efter).

I måndags var första dagen ensam hemma med Mårran i hela fyra timmar medans vi båda var på jobbet. Det gick utmärkt ur Valles synpunkt! Vilket innebär att han försökte riva rummet i sin jakt på underhållning (trots leksaker och tuggisar), lyckats kissa tre stora pölar (var kommer allt ifrån?), och sedan var så pigg när husse kom hem att Kast Med Liten Valp var nära förestående...

Så tisdag och onsdag står han i väskaffären med mig, och sedan har jag tagit ledigt måndagkvällar några veckor framöver för att husse ska slippa irritera sig på min älskling.

Sovmorgnar till 7.30 som jag varit bortskämd med hittills verkar ha bytts ut mot hysteriska lekattacker vid sextiden. Töserna morrar och vänder sig bort, så utvalda målet är mitt ansikte eller kanten på lakanet som numera ser ut som en fransgardin. Trött, jag? Det är bara förnamnet...

Övriga problem som vi jobbar med är:

*Halsbandsträning (praktiskt med en hund som själv sticker in huvudet istället för att springa på andra hållet)

*Att själv krypa upp i mattes knä för att bli buren (just nu är vi mer på "hellre döööör jag"-stadiet, LITE jobbigt när man har bråttom)

*Gå in genom dörren. Gå ut genom dörren. Av någon anledning?

*Släppa alla skumma grejor man hittar på "tack", så att matte får se om det är dödligt. Börjar fungera riktigt bra efter ca 100 träningstillfällen/dag. Här ingår också att tillåta mig gräva ut saker ur svalget. Jodå, han accepterar det med, det brukar ju leda till mjukost...:)

*En tendens att reagera på främmande hundar med skall och osäkerhet. Här är jag på hemmaplan, skvallerträningen är i full gång!

*Att alla tre hundarna kan äta samtidigt, vid sidan om varandra, utan att någon hund (läs Valle) försöker stjäla någon annan hunds mat

*Att alla tre hundarna kan gå koppelpromenad med en och samma människa utan att kaos utbryter. Fungerade igår för första gången, jippie!

Så Världens Bästa Valp är i full gång att bli ännu bättre...eller iallafall enklare att leva med ;) Jag är så glad över hans energi och vilja, hans miljöstyrka, hans tillgänglighet, och hans coola och orädda temperament. Det är ju precis de egenskaperna som orsakar problem ibland...och det kan jag ta :)