Jag tror att målsättningar är en förutsättning för att lyckas - att jag vet vart jag vill, och har en plan för hur jag ska komma dit. Jag är ganska bra på att faktiskt leva efter detta: jag har en målsättning med mitt jobb, med min hund, med mitt liv i stort. Drömmar är till för att uppnås!

Det är stimulerande att jobba mot något, för att uppnå något, oavsett inom vilket område det är. Tycker jag.

När det gäller Valldemar, så har jag uppfyllt Målsättning 1: att införskaffa världens bästa, finaste och duktigaste valp. Målsättning 2: att få husse att bli kär i honom är också klar. Målsättning 3: att få honom att fungera i vardagslivet, samsas med töserna, hitta sin plats och sina rutiner, har fungerat över förväntan.

Så nu är vår målsättning att komma till SM i lydnad 2015. När jag började säga det till folk var det mest på skoj, men ju längre tiden går ju mer enveten blir jag...Varför inte? Varför skulle vi inte klara det? Varför ska jag sätta spärrar i mitt eget huvud om vad som är möjligt? Jag har en bra hund. Jag är tillräckligt kompetent. Visst - allt kan hända gällande skador och annat oförutsett, men om jag inte VILL, om jag inte SATSAR, så kommer jag garanterat inte dit...

Så nu är det officiellt: jag och Valle ska till SM i lydnad 2015. Åren efter det ska vi dessutom klättra på placeringslistan, eftersom Valle kommer att tycka att det är superkul att tävla och träna. En självuppfyllande profetia! :)

Dessutom är jag mer specifik i min målsättning än "bara" komma till SM. Mitt övergripande mål med hundträning, oavsett vad vi tränar, gäller fortfarande:

TRÄNA HUND FÖR ATT DET ÄR ROLIGT - FÖR BÅDA!

Det tänker jag ha med mig hela tiden. Tappar jag fokus på glädjen så kan jag lika gärna lägga ner...

Valle ligger vid mina fötter och håller med. Vi har diskuterat vår gemensamma målsättning över en middag, och det känns som att vi är på samma sida. Nu ska vi ut och träna (eller som Valle säger - ut och leka)!