Jag läste en statusrad igår som fick mig att tänka till lite extra:

(fritt översatt från norska) "Det ska inte falla på viljan! Uppe 4.30 för att hinna träna hundarna innan jobb!"

Jepp, i stort sett alla mina internetvänner är hundidioter och träningsnarkomaner, som jag. Många satsar högt, som jag. De jobbar aktivt för att hitta balans mellan glädje och prestation, som jag. Och de är kick-ass duktiga hundtränare - som jag jobbar för att bli.

Just den här raden fick mig att känna mig lite träffad - gör jag verkligen allt jag kan göra för att nå mina mål? Nej. I över ett år har jag funderat över att Valle behöver bättre grundkondis, han blir helt enkelt fysiskt andfådd lite väl snabbt. Resten känns det som att vi har koll på: styrka, teknik, kedjor, träningskompisar, en efter en har pusselbitarna liksom fallit på plats. Dags att verkligen fixa något som jag VET botrde fixas (och det är inte vidare avancerat heller...)

Man kan alltid ändra sig, och finns inte längre viljan att nå målen eller målen ändras så är det ju ingen big deal. Jag kontrollerar mina mål, och får ändra mig som jag vill, så länge jag är sann mot mig själv.

Men just nu, liksom de senaste 3 åren, så är jag lika fast besluten vart jag vill. Just idag är jag stark, har självförtroende, och har precis insett att det finns MER jag kan göra för att komma en bit vidare på vägen. Det känns inspirerande - undrar hur det kommer att påverka vår övriga träning när denna biten finns på plats?

Egentligen är det kanske det som allt handlar om? Att lägga pusslet, att hitta bitarna? Fundera över om det jag inser att jag behöver satsa ingår i min definition av "rolig och inspirerande träning"? Och är mitt mål tillräckligt viktigt för mig, är min vilja tillräckligt stark? En pågående resa, en utmaning!

För egen del, just nu, känner jag väldigt starkt: MITT mål ska INTE falla på bristande vilja!