Jag har haft fullt upp på sistone och hade nog behövt skriva ganska många blogginlägg om tankar som snurrar, men just idag handlar det om att vi tävlat vår första tävling i rallylydnad.

Jag gillar rallylydnad. Det bygger engagemang och samarbete, samtidigt som det är mindre "allvarligt" än tävlingslydnaden. Nybörjarklassens moment är relativt enkla. Jag kan helt fokusera på att hitta känslan och träna på att tävla helt enkelt, med allt vad det innebär av miljö, uppvärmning, nerver, etc. Mitt i allt detta är det meningen att vi ska kunna prestera något tillsammans! Det tar lite "trial and error" att hitta rätt rutiner, och enda sättet (tror jag) är att just tävla.

Så jag valde Hundens Dag på Ribersborg, mitt under Hästsportveckan, som en lämplig debuttävling. Ska det vara så ska det vara liksom! Lite exempel på vad som hände runtomkring oss:

Mängder av tält och besökare, utställningsringar runtomkring, hundar i burar.

Karusell med skrikande och då och då gråtande barn.

Hästtävlingar, ekipagen värmde upp bredvid vår plan. Valle var mycket fascinerad.

Capoeira fick jag veta att detta kallas...Valle Polis blev lite orolig när de skrek och sparkade!

Mitt i allt detta hittade vi en skuggig plats till bur och prylar. Efter lite kort kontroll av humör (han var glad och pigg) såg jag att vi var iakttagna - tre ungdomar kom fram och beundrade honom och tyckte att han var BÅDE söt och lydig och lagom stor och med fin päls. Det var extra roligt att kunna bryta ner lite murar och ta bort lite hundrädsla!

Efter väntan, banvandring, och ännu mer väntan, så var det vår tur. Valle hade gått från extremt tittig till överladdad (hopp i allt från ligg till fot) till...helt slut. Han orkade inte ens ta sin leksak. De sista två minuterna fick han ligga i skuggan, sedan var det vi!

Jag la in extraväxeln, och lyckades peppa upp honom rejält. Lite miss vid första skylten...och sedan flöt det på! Småmissar här och där, någon större miss, jag kände att han blev tröttare och tröttare, fyra skyltar kvar, han stoppades av kopplet från att hälsa på domaren och kom direkt tillbaka, hitta kontakten, och MÅL! Direkt vi passerat målskylten släppte jag ut all stolthet och glädje över hur fint han plockat ihop sig, hur duktigt han fokuserat, och hur glad han varit. Det hördes nog bort till Turning Torso...."BÄÄÄSTA HUNDEN!!!!FANTASTISK!!!MATTES STJÄRNA!!!". Och så toklek på det.

Sedan var det väntans tider igen. Jag visste att vi inte skulle nå placering, hoppades på godkänt resultat, men i ärlighetens namn brydde jag mig inte mycket om poängen - VI HADE KLARAT DET! Min målsättning var uppnådd: vi hade haft kul på plan!

Resultatet då? Inte så tokigt...86 poäng hade räckt till en delad tredjeplats. Om det inte varit den där lilla detaljen att föraren börjat busa och berömma innan ekipaget lämnat banområdet. Oooops...Men av alla anledningar att bli underkänd är det min favorit ;)

Valle fick några enpoängare för bristande samarbete och en nos, jag fick några trepoängare för förarfel (i skarpt läge fick jag tillbaka mina otillåtna och onödiga hjälpsateg i frontskyltarna), och det var allt! Slutkommentar: "Mycket bra handling, men läs på reglerna!" Eh...jepp...

"Men vad irriterande att bli underkänd på ett sådant förarfel..." Ja, så klart, men samtidigt nej. Min målsättning hade inget med resultat att göra - jag ville ge Valle en bra upplevelse på sin första rallytävling. Och det gjorde jag! Jag är oerhört stolt över min underbara hund, men faktiskt ganska stolt över mig själv med. Det är MYCKET enklare att ändra på små detaljer i mitt eget uppförande, än att kompensera en tävling som inte känts bra!

Avslutar med en video av Gnucci: 360 Donna. I en intervju med artisten förklarade hon att "some people have your back, I have you 360!" Så försöker jag tänka att jag ska vara som hundförare, jag ska stötta honom 360 grader, 24/7/365!