Mig. Så klart.

Nej, jag tror inte att jag är universums medelpunkt...;) Jag har bara haft ett sådant där upplyftande/nedslående träningspass som så tydligt visar att det är just jag som är den svaga länken i vårt tävlingsteam.

Full av funderingar efter gårdagen tävling grabbade jag tag i min träningskompis och passade på att utnyttja all den där energin till något bra. Tog med Valle som backup-hund, Prinsessan hade ju trots allt tävlat och kanske skulle vara lite matt, men framför allt var planen att träna MIG. Mitt kroppsspråk. Min utstrålning. Vad är det som ställer till det - vilken detalj krånglar? (Prinsessan var förresten lika på som vanligt!)

Jag har trixat lite med mitt eget rörelsemönster i fria följet, med Prinsessan som guide, för att hitta ett sätt som passar oss båda - och jag tror vi har hittat rätt. Mina fokuspunkter är:

* Peka med vänsterfoten

* Tyngd på hälarna

* Rör på armarna

* Blicken framåt

Inte för att jag gjorde så under tävlingen...alls...men jag SKA göra så! Jag ska bara programmera om min autopilot först.

Så det var vad jag pysslade med igår.

1. Är det hunden som krånglar? Testade ett ganska långt fotgående - hon var på sin plats.

2. Kommendering? Vi körde kommendering utan hund. Sedan med Valle som hund, min tanke var att ENBART fokusera på mig själv - strunta i vad han gjorde (han har ett ganske luset fotgående). Det tog två svängar och en halt, sedan var han som klistrad (för att vara honom)! MYCKET intressant!

3. Bryr sig Prinsessan om kommendering? Gjorde samma upplägg med henne, nu började kroppen röra sig lite mer automatiskt. Hon var PÅ! Studsade vid min sida, gnällde, hade sig...egentligen poängmässigt lika illa som att hon släpper fokus och blir efter, men mycket roligare att jobba med :) En gång till - ett av våra bästa fotgåenden ever. Inte ett släpp. Något litet gnäll, något litet studs - men en fantastisk känsla av "vi två"!

Alltså: det är jag. Inte hon. Inte störningar runtomkring (enbart).

Det är tävlingssituationen som sådan som påverkar mig.

Det är min felprogrammerade autopilot som gör fel saker i fel ögonblick.

Så då får jag väl programmera om mig! Svårare än så är det inte. Inte lättare heller... och det är det som är charmen med att tävla!

Vi skakar av oss dåliga känslor, ersätter med bra tankar, och tränar vidare!