Skriver gör jag senare...Och fler bilder kommer! Om någon vill ha en bild går det bra att maila så skickar jag i full upplösning.

Valle är HELT KLART bästa Kelpien i gruppen :)

Att vara ensam är sällan naturligt för en hund. Med Popsy hade jag tur - hon har aldrig brytt sig, men Mårran är en hund med vissa separationsproblem som vi har jobbat en del med. När Valle visade tydliga (och högljudda) tecken på att inte kunna vara ifrån mig mer än två meter blev jag lite orolig...

När jag blir orolig över något mina hundar gör så börjar jag tänka. Hur skulle jag kunna träna Valle att bli trygg och nöjd, även när han är själv? Tyvärr lever jag ett liv som kräver att han ibland måste vara själv, i bilen eller hemma (fast där har han de andra dogsen), och jag behöver kunna ha honom i bur mer än två meter bort då och då. Inte långa stunder, men det behöver fungera!

Så vi satte igång att träna direkt. Min plan var följande:

1. Se till att han var riktigt trött, helst halvsovande (eller helsovande).

2. Lämna honom så korta stunder att han inte hann bli orolig. Jag har fördelen att ha en altandörr där jag ser hans favoritsovplats (soffan).

3. Ge honom mat i buren och flytta mig ut ur rummet tills han ätit klart, komma tillbaka innan han blir orolig.

4. Flytta bilburen till framsätet, där han ser mig och jag har möjlighet att mata honom när han slappnar av.

5. Parallellt aktivt träna avslappning på filt och i bur, för att så småningom ge honom ansvaret för att stanna på sin plats.

Rapport efter knappt två veckor:

*Helt tyst i bilen, slappnar av, lägger ner huvudet. Har skiftat mellan att ha buren bak, verkar inte vara någon skillnad. Fortfarande lite orolig om jag skulle lämna bilen, tänker träna det separat.

*Helt lugn även när han vaknar och jag inte är där, jag har lämnat honom ensam i två timmar som längst (under uppsikt genom altandörren).

*Hyfsat tyst och lugn i buren, även när han inte ser mig. Jag bygger på korta pass, och OM han börjar skälla väntar jag ut att han blir tyst. Det blir snabbt bättre, så även om inte den metoden fungerar på alla hundar verkar den funka bra på honom. Han är ju som sagt rejält sömnig under träningen, och orkar väl inte jaga upp sig...

Så långt så bra! på måndag börjar jag jobba igen, och då hoppas jag att han är redo...Annars blir det till att ta en kelpievalp som PRAO-elev!

Jag och Valle är med i Skånska Dagbladet! Artikeln ingår i en serie om föreningar, och eftersom vi var lediga så gjorde vi Johny och Belgarna sällskap :)

http://www.skanskan.se/article/20110220/ESLOV/315898753/1005

http://www.skanskan.se/article/20110221/ESLOV/702209973/1005/eslov/*/plats-for-alla-hundbitna

För att kunna se tillbaka på valptiden kommer jag att lägga in veckorapporter över Valle, rent ego eftersom det inte blir jätteintressant för någon utom mig :)

Veckan som gått har han...

...mjukat upp töserna ordentligt. Mårran försöker hitta rätt lekbeteende (hon är lite klumpig och vet inte riktigt hur man gör), och befinner sig "som av en händelse" alltid mittemellan Valle och ev. farligheter (som hästar eller får). Slump? Ingen aning. Popsy accepterar kroppstacklingar och stulna leksaker utan att klaga, och har slutat polis-skälla när han stökar runt i huset.

...blivit mer självständig under promenaderna. Från att ha varit mycket tveksam och mest hållit sig kring våra fötter utvecklas han till en nyfiken tuffing. Morgonpromenaden är alltid lös över fölten, eftermiddagen alltid i koppel över vägen. Kopplet accepteras till 100%, skönt!

Idag var vi i Höör och gick en kortis på torget...MYCKET att titta på, lukta på, lyssna på. Och så många människor! Mycket godis blev det :)

...Hittat massor med nya leksaker. Kompostgaller, resväskor, mattes tofflor (på fötterna), husses arbetsbyxor (på husse)...ALLT är potentiella leksaker! Och när man stökat runt med korgen i 190 (han vänder den uppochner över sig och springer runt på golvet) så somnar man bums.

...hittat en NY korg, den som töserna tidigare vaktat med sitt liv. Bästa hundkorgen stavas S-Ä-N-G! Men han sover inte i den på nätterna (så mycket), utan verkar trots allt föredra sin korg på golvet. Fast vid 7-tiden vill han upp och mysa med matte :) Annars går nätterna hyfsat bra, fram till 2 och efter 4 sover han som en sten. Däremellan är det toa- och lekstund...matte börjar bli lite sliten...

...börjat lära sig att söka upp filten, lägga sig, sitt namn, inkallning, och omvänt lockande. Leken börjar bli riktigt bra, och idag har han fått sin egen träningsdagbok - nu tycker jag att jag vet vad jag behöver för att kunna strukturera träningen lite mer.

...varit med på två kurser och en intervju med Skånska Dagbladet, undersökt planen på klubben, varit med i butiken, och lekt med mig engagerat på fyra nya ställen med störning.

...helt både accepterat och börjat gilla sin bur. Tyst och trygg! Och ensamträningen överhuvudtaget går stadigt bättre och bättre. Jag är väldigt nöjd, och väldigt lättad!

Efter att ha tillbringat fyra nätter på golvet, varav de tre första i badrummet, kändes det underbart att kunna sova i säng inatt!

Valle ska inte sova i sängen. Mina andra hundar räcker utmärkt som sängvärmare, Valle ska sova i sin uppvärmda korg precis nedanför. Och det gjorde han! Lugn och fin, med 100% koll på var jag fanns. Jag känner mig nöjd :)

Dessutom har han varit ensam (med mig utanför fönstret) UTAN att yla! Tyst och trygg.

Igårkväll fick han sin första kursupplevelse, jag lämnade över honom i kapabla händer och han fick hälsa på sex främmande hundar och titta på när mina kursare tränade. Efter första timmen slocknade han...Världen goaste valp!

Lillgrabben börjar bo in sig, och jag studerar fascinerat vad det är för en figur.

Föremålsintresse: stort. Inga problem med olika material, igår lyfte han bort kompostgallret med tänderna. Allt från srietidningar till repstumpar är leksaker. Hämtar gärna, lämnar i handen med lite tur. Lite mesigt kampande, men det börjar redan bättra sig.

Tillgänglighet: Fantastisk! Charmade alla under gårdagens möte på klubben. Går att hantera typ hursomhelst. Klorna klippta utan problem.

Samarbetsvilja/träningsvilja: God. Vi har börjat med enkel handtarget (hur kul som helst!), självkontroll (varför det?), förstärka korrekt position vid vänster sidan (mellan fötterna är roligare...), fyra tassar på marken (fattade han snabbt), osv...Inga frustrationsljud, jobbar på superfint även om det blir lite "svårt"!

Följsamhet: Utmärkt, söker kontakt, håller kontakt. Enkla kontaktövningar och baklänges marsch påbörjat. Koppelträning påbörjad, välsignade VGW-bälte som gör det enkelt :)

Aktivitetsnivå: Eh...det är en kelpie...On-knappen är definitivt ON! Ingen koll på off-knappen än, mer än att han somnar på valpvis hursomhelst.

Hantera att vara ensam: Hans enda riktiga svaghet hittills...ylar, skäller, gnäller så fort jag är två meter bort. Träningen har redan börjat.

Och han jobbar hårt med att charma tanterna...de smälter, lite i taget!

Världens bästa valp med andra ord :)

Jag var helt inne på vad jag skulle titta efter om jag fick möjligheten att välja valp i kullen. Jag skulle ta god tid på mig, helst träffa valparna en och en, och verkligen göra ett genomtänkt val baserat på tillgänglighet, föremålsintresse, samarbetsvilja, frustrationshantering, osv.

Ha! Följande hände:

Jag fick mycket riktigt välja först av alla, så sex ljuvliga valpar plus mamman översköljde mig där jag satt på golvet, alla likadana, alla superglada och intresserade av vem jag var. Uppfödaren skulle ta undan tiken, och alla valparna följde med mamma bort. Utom en, som hade lagt sig tillrätta i min famn och lugnt stannade där...

Det var kört. Hur skulle jag kunna välja någon annan?

Så här är han: "Stormkappans Ooranje", eller som jag kallar honom - Valldemar!

De som har följt min blogg under några år är väl bekanta med Mårrans och mina träningsessioner med vakthundarna mitt över vägen (Lysia). De hundarna flyttade ut förra året. Sedan dess har vi bemästrat Labradoren På Hörnan och Grannschnauzern (för det mesta), Grannens Jakthund gav oss problem för någon vecka sedan när den skrämde Mårran rejält med att skälla på henne men hon verkar ha kommit över det, Herr S:t Bernhard räknas numera som en "trevlig hund som man kan hälsa på", och övriga grannhundar träffar vi oerhört sällan.

Förutom en. Schäfern som följer med sin husse till jobbet, som ligger på vår vanliga promenadväg. Och det stora problemet är när den är lös.

Jag är övertygad om att den är snäll, och den lyder husse utmärkt när han kallar, men den är också ganska stor och överraskande när den dyker upp runt hörnan tycker Mårran. Är den bunden bryr hon sig inte mer än att hon skvallrar på den, men är den lös så blir hon helt enkelt jätterädd...hon gillar INTE att den kan följa efter (om än på vettigt avstånd) och hon gillar ännu mindre att den faktiskt kommit fram (snällt och vänligt men hon uppfattar det inte så) och velat hälsa på "det svarta monstret".

Så inför nya valpen har jag tagit en rejäl funderare över hur vi ska få en sund och bra relation till främmande hundar. Socialisering, miljöträning, och lek med likasinnade är ju självklart och inbokat sedan länge i min något överfulla kalender. Men vad gör man som matte när det kommer fram en lös främmande hund? Utan ägare i närheten (eller med ägare som resultatlöst ropar)?

Den klassiska approachen är ju att "sätta ner foten" och se till att den främmande hunden går bort - med kraft om så krävs - så att min hund kan känna sig trygg i vetskapen om att "matte fixar det här". Skydda min hund, helt enkelt.

Är detta verkligen den bästa approachen? Jag har liksom fått för mig att om jag signalerar att den främmande hunden är obehaglig och ska jagas bort, ger jag inte helt fel signaler till min egen hund då? För jag vill ju hellre att min hund blir glad när det kommer fram en främling, än arg! Och helst vill jag att den inte ska bry sig så mycket alls.

Naturligtvis är det mitt ansvar att skydda in hund från främmande hundar som jag inte känner och kanske kan skada den, men jag får samma råd på kurser när kurskamratens hund "smiter" på inkallning. "Skräm bort besökaren! Visa din egen hund att den är trygg!" Och inte alltför sällan så är den främmande lösa hunden faktiskt vänligt sinnad, och närmar sig med viftande svans och krypande kroppsspråk. Jag menar, SÅ mycket kan jag läsa hund att jag ser om en hund menar krig eller fred.

Olika saker som jag funderar över att göra istället för att ryta och försöka skrämma den främmande hunden:

* Om jag inte ser någon ägare säga "Titta vilken fin vovve" och kasta en godisregn på den främmande hunden, därefter snabbt backa därifrån med min egen hund i en godismagnet (så att jag ser den främmande hunden)

* Be den främmande hunden med snäll men bestämd röst att sitta eller stanna (det har jag provat, det fungerar förvånande bra)

* Om hunden verkar snäll låta dem hälsa utan att göra en grej av det, sedan fånga in den och överlämna den till sin ägare och belöna min hund därifrån

* Lära min hund att ställa sig bakom mig och hålla den positionen, så att jag kan vara som en sköld mittemellan tills ägaren hinner ikapp

Framför allt ska jag vara lugn, lågmäld, och visa att det är helt OK och en naturlig del av livet att främmande hundar både finns och kommer fram. Det är iallafall min ambition :)

Någon som har tänkt i samma banor, eller är jag helt ute och reser? Synpunkter mottages tacksamt!