Jag har tränat mitt mest ångestfyllda moment idag - apportering med Valle. Det hade så totalt gått troll i det, med en kulmen hos Heidi Billkvam som visade precis hur osäker han blivit på att komma mot mig med apport i munnen, att jag mådde (och till viss del fortfarande mår) fysiskt dåligt av att träna det. Tror ni den sinnesstämningen gör saken bättre? Ond spiral - slår ni upp det på Wikipedia borde där vara en bild på oss!

Men skapt som jag är så ger jag mig ALDRIG! Även om vi inte tittat på en apport på någon månad så har jag så klart funderat lite då och då. Det är som en ond tand som man bara måste peta på med tungan, eller en sårskorpa som man inte kan låta bli. Och så har jag tränat med Midori, vilket har gjort MIN känsla för momentet bättre (hon fungerar ju faktiskt som en "standardhund", gör jag någorlunda rätt så gör hon någorlunda rätt). Plus att det var just valpträningen med Midori som gav den övning som hittills faktiskt fungerat bäst med Valle.

Midori bygger förväntan snabbt, och på vallhundsvis håller hon gärna lite avstånd från mig. Det blev tydligt när vi har jobbat med runda - övningar där jag snabbt upptäckte att utan mitt "ja!" precis när hon rundar så stannade hon eller la sig. Snabbt fixat med lite shaping och mycket noggrannhet med att ALLTID ge belöningssignal när hon redan siktar mot mig. Samma sak när det gäller att komma med leksak - krävdes lite träning att plocka bort belöningssignalen vid gripandet utan att hon kom av sig. Men det löste sig snabbt när jag väl kom på den springande punkten, som var förväntan på en belöningssignal och tveksamhet när den inte kom. Typ väldigt mycket samma som Valle...Men Midan är så mycket mer förlåtande än Valle är, det är enklare att "sudda och göra om".

Så vi har jobbat med apporten inomhus. Gripa, bära, hålla fast, you name it. Apporten är vår vän. Hon kan lämna på handtarget, hon kan springa fort, hon kan gripa bra från marken. Jag ville börja träna ingångar med apport i munnen (jag tycker att många hundar verkar ha svårt att veta hur de ska göra för att inte apporten ska slå i förarens ben), och använde till min hjälp vår älskade plattform. Typ ALLA hundar gillar plattform!

Funkade kanon, plocka apporten, upp på välbekanta plattformen, göra en ingång. Gick vidare till att också starta från plattformen. Bytte plattformen mot en tasstarget. Plötsligt hade vi en full apportering!

Tillbaka till Valle. Han ÄLSKAR sin plattform med en passion. Ett flertal gånger har han sprungit just till plattformen med leksak. Kanske kan det vara den hjälpen han behöver för att "låsa upp" de dålia känslorna förknippade med att komma tillbaka till mig med apporten? En STOR, TYDLIG visuell hjälp som är associerad till tusentals belöningar och bara bra känslor? Och som tillåter mig att vara helt tyst och stilla?

Start i köket. Viss tveksamhet blev mindre för varje repetition. Och mindre. Och mindre! Svansen började lyfta. Öronen kom upp. Inget tempo än (vi pratar två meters apportering) men ärligt talat struntar jag totalt i tempot just nu - jag vill bara att han kommer tillbaka.

Testade på logen idag, och la till en extra touch av konkurrens i form av skrikande valp uppbunden 2 meter från där apporten landade. TEMPO! Och för varje repetition kunde jag se hur spänningar sakta smälte bort och ersattes av förväntan. Han KAN ju alla småbitar, vi får bara inte ihop ett helt moment (och det är delvis det som fått mig att vilja slå huvudet i något hårt av frustration tidigare).

Så just nu har vi tjuvstart, dåligt gripande, en ful min mot Midori på vägen, och dåligt tempo in. Men vi har också, och det är MYCKET viktigare, en vilja att hämta en apport till min sida! En säkerhet i hur det ska utföras! Och en glad-känsla och ökat självförtroende (hos båda)!

Kan jag äntligen ha hittat nyckeln till vår apportering? Jag vågar hoppas! :) Och just nu tänker jag bara njuta av att ikväll kändes det inte ångestladdat och frustrerande och hopplöst. Ikväll kändes det GLÄDJEFULLT och FÖRUTSÄGBART och FRAMTIDSTRO! Valle i mitt hjärta - min bästa och hårdaste läromästare!