Slarvig som jag är ibland så har jag fått in vissa oönskade beteenden hos Midan som jag gärna vill ändra på, bland annat att hon hoppar på mig i ingångarna. Två tassar på mattes ben är en effektiv (och rolig!) bromskloss.

Nu har vi (äntligen) börjat jobba med det på allvar, och jag har funderat en del över hur komplext det egentligen är att byta ut en liten detalj som är väl inarbetad i ett beteendemönster.

Just hoppandet är ett bra exempel, eftersom det inte bara är EN orsak, eller EN förstärkare, utan det sitter ihop med en massa annat!

1. Hoppandet är ROLIGT! Det är självbelönande.

2. Hoppandet återkommer i en mängd olika situationer i vardagen. Jag tänker inte jobba med alla, men jag tror absolut att ju mer jag kan minimera det i en träningssituation, ju mindre kommer det att förstärkas i en träningssituation. Exempel: helt plötsligt upptäcker jag att när jag gett min belöningssignasl och sätter handen i fickan så finns där två framtassar och en glad nos precis vid fickan...Det har jag inte ens tänkt på innan, jag har ju gett min belöningssignal för en stilla hund med alla tassar på backen. Superenkelt att träna, och ytterligare en situation där numera "tassar på backen" lönar sig.

3. Tänk så mycket enklare det hade varit att lära henne göra rätt från början...ta tag i problemet när det är LITET istället för att låta henne upprepa det typ 500 gånger...Just en dålig ingång har jag en tendens att dels "slaskträna" och dels släppa igenom eftersom jag är så nöjd med inkallningen/apporteringen/hoppet i övrigt. Och då bygger hon ett felaktigt rörelsemönster. Så klart.

4. Sedan är det det här med att bestämma sig och vara konsekvent...Jag tänker så här: det beteende som HON har valt är som en upptrampad stig i ett buskage fram till belöningen. Hon har gått stigen många gånger - den är enkel att gå. Det beteende som JAG vill ha är en ny stig, till samma mål, som går lite bredvid den gamla. Där måste jag envisas med att hon ska gå genom buskarna, och röja en ny stig lite i taget, trots att den gamla finns precis bredvid! Alltså måste jag samtidigt hindra henne att gå på den gamla stigen, så att den gamla stigen kan börja växa igen och bli jobbig att gå på. Efterhand kommer den nya stigen att bi enklare och enklare, och den gamla mer och mer igenvuxen.

På ren svenska: jag måste se till att hon under en period framöver ALLTID utför ingången korrekt, och om hon INTE gör det så får inte det utförandet leda till "målet", det måste förstärkas så absolut lite som möjligt (helt är omöjligt, det är KUL att hoppa).

Det jag har märkt nu är att den "felaktiga" stigen har börjat växa igen, sakta men säkert, samtidigt som den "rätta" stigen inte är färdigröjd. Hon är alltså lite förvirrad...Om någon månad bör "röjningsarbetet" vara klart (förutsatt att jag tränar genomtänkt), och då sitter ingången exakt som jag vill ha den!

Bild: Mette Björne