Jag gillar att smygtitta. På folk, det erkännes (på krogen - tidigt, innan alla blivit överberusade - är Mänskligt Beteende ovanligt fascinerande), men speciellt på hundar. Jag kan sitta och tyst titta på mina egna hur länge som helst, eller hade kunnat om jag hade haft tid, och följa deras interaktioner och försöka utöka mitt ordförråd i "Hund". OK, nu gör hon så...och får den responsen...Gör hon likadant mot andra hundar? Mot mig?

Ur den synpunkten är det guld att ha fått en ny och intressant "flockmedlem"! Hans agerande har börjat att i grunden förändra sju års invanda beteenden hos mina Töser.

Observation 1: Mårran har fått ett föremålsintresse. Hon, som ALDRIG hämtar grejer om det inte är i försök att byta mot mat, hämtar vantar och PET-flaskor och lägger sig mitt framför Valle. Vad gör han? Försöker vara med och dela. Ålar sig på rygg, gör Gremlin-ljud, slår med tassarna, får tag på ett liiiitet hörn, och sedan sultar de tillsammans på samma pryl. Mårran, som vaktar sina prylar med sitt liv!

Dessutom började hon igår att gå runt med sagda PET-flaska. Valle efter. Runt i huset, med PET-flaskan sådär retfullt precis nästan inom räckhåll...Jag lovar, hon skrattade! Och han också :)

Observation 2: "Över min döda kropp att du får peta på mig"-Popsy har lite smygande börjat uppehålla sig väldigt nära Valle. Sådär av en slump ligger hon och sover tio cm från där han ligger och pysslar med sin leksak. Och morrar grinigt när han stör henne, men hon flyttar sig inte. Flyttar han så är hon strax i närheten igen. Han tycker att hon är en intressant "morr-leksak" med jämna mellanrum (att hon inte menar allvar har han listat ut för länge sedan), och på något konstigt vis verkar det nästan vara en lek dem emellan. De sover ofta rygg mot rygg dessutom, Popsy som inte har accepterat närkontakt av någon annan hund på sex år!

Båda töserna är dessutom mer avslappnade och verkar gladare än tidigare. Den sista spänningen mellan dem verkar vara borta. Kanske är det som vissa människor hävdar, "det krävs en karl för att hålla kvinnfolket på plats" ;) eller så är det bara så att hans envetna "vi SKA leka och ni SKA gilla det"-attityd som börjar bryta igenom deras försvar på allvar.

Det jag märker på Valle är att han blir mer och mer säker på sig själv och får ett väldigt tydligt kroppsspråk.

Igår träffade han en ung BC-tik, som tyckte att han var det äckligaste som någonsin gått i hennes närhet...Samtidigt som han var lite, lite kul någonstans. Nosen sa "kom inte hit"med morrningar och luftsnappande, kroppen och svansen sa "jag vill hälsa men vet inte hur". Valle löste det hela genom att hälsa på hunden bredvid, och sedan lägga sig ner framför Fröken BC med huvudet bortvänt. Inte på rygg, utan avslappnat i viloställning. Sedan fick hon nosa på honom i lugn och ro, de möttes nos mot nos, han reste sig och satte bakdelen mot henne (det gör han med de flesta hundar), och sedan kunde de börja leka - situationen var avdramatiserad på under fem minuter. Coola Valle var inte rädd, inte undergiven, utan bara extremt tydlig och vänlig mot en osäker blivande polare.

Och jag lär mig lite mer för varje dag!

Måndag morgon har blivit tradition för Vallerapporten för veckan som gått...:)

I veckan har Valle:

* Börjat träna klossen. Han har två tassar på (stående, inte liggande som var hans första val), och cirklar fint. Han bööörjar fatta att där fins en slutposition...OCH han börjar generalisera helt på egen hand till utan kloss!

* Pipit i buren under tisdagens kurs...det var några veckor sedan sist! Tack och lov var det borta igen dagen efter.

* Fått förståelse för - och glömt bort igen - kommandot "ligg". Han har verkligen svårt för det! Och jag har studerat honom - han lägger sig väldigt sällan öht (mer än för att sova). Kanske är kroppen helt enkelt inte färdig? Han lägger sig gärna på filten, men då är det "viloläge". Ska fortsätta jobba med det, så klart. Det lustiga var att under den kvällen som poletten verkade trilla ner så generaliserade han blixtsnabbt till ligg från stå och rörelse likaväl som från sitt. Och sedan var allt borta nästa dag. Suck!

* Tränat stadga på filten och stadga - frisignal i sitt.

* Hårdtränat "nu tar jag dig" och att jag får ta i halsbandet. Fortfarande lite tveksamt i vissa lägen...

* Gjort en miniuppvisning inför publik på trixkursen. Definitivt inget avancerat, men bra fokus och arbetsvilja!

* Gått en stadspromenad i Höör, skvallrat på hundar och cyklar. Duktig Valle!

* Blivit bekant med Höörs Brukshundklubbs plan. Enkla inkallningar och följa-övningar. Älskar, älskar, älskar att ha en lekande hund!

* INTE gått på valpträffen, utan istället tillbringat lördag förmiddag i sängen hos sjuka matte, och lördag eftermiddag med att driva husse och Töserna till vansinne...

* Varit på fototräff i Limhamn, tillsammans med töserna, Stina och bordercollisarna, och ett antal fotografer. Höll utmärkt fokus trots MASSOR av störningar (inklusive polaren Chuckie som lekte med en pipis två meter bort).

* Kraschat två glas och en kaffekopp när han helt plötsligt hoppar från sängen till bordet...upprepade gånger...

* Varit ensam hemma med Mårran - och överlevt - måndag, tisdag, onsdag.

* Råkat i bråk med Mårran, blivit "räddad" av matte, och slutit fred igen.

* Blivit vaccinerad - veterinärer är KUL! Nålen verkade han inte ens känna :)

* Och följt med matte till frisören. Nu var han hur duktig som helst i buren, OCH gick in själv!

Lite bilder på mina två bästisar får sammanfatta veckan. En mattes hjärta blir helt varmt...

Jag har fått en lektion i tålamod av Mårran i veckan. Hon har lekt med Valle i timmar, accepterat långa promenader där han hänger i hennes halsskinn större delen av tiden, suttit i sängen och blivit attackerad gång på gång på gång utan någon annan reaktion än att gäspa lite, blivit klättrad på, omkullvält, låtsasdödad, svansjagad, öronhängd, och pälsluggad med samma utstuderade godmodighet.

Tills idag. Helt plötsligt så var Popsys matskål i farozonen, och Mårran kände ett inre tvång att försvara den (får inte hon den ska ingen annan ha den). Rejält. Otroligt slarvigt av matte att lämna Mårran, Valle och Skålen ensamma (försvarar mig lite med att hon låtit honom stjäla från sin egen matskål utan att säga pip), och jag blev omedelbart straffad. Mårran blev urförbannad, Valle gjorde ett litet försök att hävda sin rätt, Mårran visade vem som EGENTLIGEN är störst...

Valle flydde ylandes och kissandes in under en stol, Mårran upptäckte i samma ögonblick att hon tagit i lite för mycket och skulle trösta, och jag kom efter med modersinstinkterna svallande och kastade undan Mårran med ett dovt fräsande...Klickerskt my ass liksom...MIN VALP var rädd! Nu är det ställt utom alla tvivel att i mitt hem är det Matte som innehar rollen "Big Bad Mama" och inte Mårran.

Mårran förpassades med en blick till en liten hög på golvet som inte ens vågade röra svansen. Valle kom tacksamt upp i min famn och fick lugna ner sig och sluta skaka. Och jag andades djupt och räknade bakifrån från tio samtidigt som jag konstaterade att Valle var oskadd. Svårigheten nu var att plocka bort allt adrenalin igen och lugna den totalförtvivlade Mårran som försökte sjunka genom marken. Det är inte ofta jag blir heligt förbannad (läs max en gång om året), vilket betyder att när det händer har det effekt!

Rätt eller fel? Ingen aning. Kanske skulle jag låtit dem klara det själva. Samtidigt så är jag på något vis ställföreträdande mamma till Valle, och jag kan inte tänka mig att en tik inte skyddar sin valp i samma situation? Skit samma, jag är inte hund utan människa, och ibland reagerar jag som en sådan. Jag hoppas, hoppas, hoppas att inte relationen mellan dem blivit skadad! Det har varit så härligt att se Mårran så glad ihop med en annan hund (för hon har verkligen varit både glad och avslappnad). Tiden får utvisa...

Nu sover alla dogsen. Valle är nerbäddad i soffan, Popsy (som var i ett annat rum och har noll koll på vad som hände) ligger i stolen bredvid, och Mårran ligger vid mina fötter. Lugnet återställt, åtminstone utåt. Inuti blir jag inte lugn förren jag ser att de leker som vanligt igen.

Under veckan har jag varit något så ovanligt som sängliggande i förkylning...det måste vara år sedan sist. Valle uppskattade INTE min ovilja till aktivitet!

Men lite har han pysslat med:

* I måndags var utan tvåbent övervakning en längre tid för första gången (tillsammans med Mårran), och sedan ytterligare några timmar med bara husse. Resultat: valpen ut på blocket...och jag har tagit ledigt måndagkvällar några veckor framöver. Tisdag och onsdag fick han istället följa med mig till jobbet och bo i sin bur bakom kassan de fyra timmar jag jobbar.

* I samband med att han var med mig på jobbet har vi tagit stadspromenader i Malmö. Valle blev lite förvånad över att inte ALLA vill hälsa på honom? Mycket tröttande med den nya miljön helt på egen tass!

* Under sagda promenader har vi tränat lek och position. Numera är vänster sida "the shit" som den ouppfostrade valpen uttrycker det. Härligt att se att leken fungerar också med så grov störning!

* Onsdag blev det till att åka bärgningsbil, eftersom min bil förvandlades till ett Litet Livsfarligt Fordon mitt på E22:an. Mycket omtyckt av bärgaren som knappt ville lämna honom ifrån sig igen :)

* Vad gör man för att aktivera en liten hund när man knappt kan stå upprätt? Vi började med apporten. Valle kan nu gripa (och för det mesta på mitten) både från min hand och från marken, han har upptäckt glädjen i att BYTA istället för ÄGA apporten, och vi har börjat jobba lite med att kunna hålla kvar. Hjärngympa för hundar! Mårran har också fått träna "håll fast" med valp som försöker stjäla apporten ur hennes mun som störning..

* Vi har börjat på vår första rena frishejping: framtassarna upp på låda (som så småningom ska bli bakbenskontroll). Han är COOL att shejpa! Vi har lika kul båda två.

* Spontana ligg börjar bli hyfsat säkra, både inomhus och utomhus. Lite till, sedan är det kommandotajm.

* Vi har lärt in vårt första kommando (förutom inkallning): sitt! Han sätter sig som en liten katt, med svansen slingrad runt benen. :)

* Han har varit med på kurs både lördag och söndag, ömsom sovit i buren och ömsom lekt runt i stugan och charmat deltagarna. Han börjar gå in i buren på egen tass när han är trött, framsteg!

* Vi letar efter bra rutiner runt sänggåendet, som innefattar en nedtrappning av energi och inte en uppvarvning. Promenad var värdelöst. Ett kort träningspass av ligg med omvänt lockande verkar fungera bra. Misslyckas jag kommer Monstret fram, springer runt i 190, biter allt som rör sig, och får till slut fångas in och rent fysiskt hållas stilla i fem minuter innan han somnar PANG. Övertrött - du har ett ansikte...

* En enkel "följa-övning" gav riktigt fin start på ett fotgående under söndagen. Tänk vad man kan göra för en leksak!

* Och helt plötsligt har han kommit på glädjen i "du kan inte ta mig"...Hans glädje helt och hållet. Vi tränar "collar-grabs" och "halsband på".

Det känns som att vi smakar lite på alla de olika delar som ingår i Valles framtida liv, och hittills välkomnar han allt med öppen famn. Han är verkligen en stabil individ med gott självförtroende och mycket kreativitet!

Jag tycker mig ha märkt en viss skärpa hos honom under veckan, som kommer fram antingen när han tycker att något är lite läskigt eller när något inte passar Lille Herrn. Jag vill ge det ett par veckors observation till innan jag funderar över eventuell åtgärd, och se hur det utvecklas. Lite "jävlaranamma" har jag gärna i en hund, men helst under kontrollerade former :)

  Valle gillar att tvätta fönster. Husse gillar det inte. Resultat: fönstrena blir tvättade "the Valle-way"...   Mårran har blivit Värsta Lektanten, som ömsom ömkar och ömsom tuktar sin lille skyddsling.

Och Nina Ottosson har en tacksam kund! fleecefilten håller honom upptagen i minst en halvtimme :)  

Valle börjar kasta av sig sin lugna och oskyldiga fasad. Allteftersom han växer blir han piggare, mer självständig, och betydligt mer påhittig! ALLT som är inom räckhåll är i fara (inom räckhåll innefattar också allt som man kan med nöd och näppe sträcka sig efter, eller dödsföraktande hoppa efter).

I måndags var första dagen ensam hemma med Mårran i hela fyra timmar medans vi båda var på jobbet. Det gick utmärkt ur Valles synpunkt! Vilket innebär att han försökte riva rummet i sin jakt på underhållning (trots leksaker och tuggisar), lyckats kissa tre stora pölar (var kommer allt ifrån?), och sedan var så pigg när husse kom hem att Kast Med Liten Valp var nära förestående...

Så tisdag och onsdag står han i väskaffären med mig, och sedan har jag tagit ledigt måndagkvällar några veckor framöver för att husse ska slippa irritera sig på min älskling.

Sovmorgnar till 7.30 som jag varit bortskämd med hittills verkar ha bytts ut mot hysteriska lekattacker vid sextiden. Töserna morrar och vänder sig bort, så utvalda målet är mitt ansikte eller kanten på lakanet som numera ser ut som en fransgardin. Trött, jag? Det är bara förnamnet...

Övriga problem som vi jobbar med är:

*Halsbandsträning (praktiskt med en hund som själv sticker in huvudet istället för att springa på andra hållet)

*Att själv krypa upp i mattes knä för att bli buren (just nu är vi mer på "hellre döööör jag"-stadiet, LITE jobbigt när man har bråttom)

*Gå in genom dörren. Gå ut genom dörren. Av någon anledning?

*Släppa alla skumma grejor man hittar på "tack", så att matte får se om det är dödligt. Börjar fungera riktigt bra efter ca 100 träningstillfällen/dag. Här ingår också att tillåta mig gräva ut saker ur svalget. Jodå, han accepterar det med, det brukar ju leda till mjukost...:)

*En tendens att reagera på främmande hundar med skall och osäkerhet. Här är jag på hemmaplan, skvallerträningen är i full gång!

*Att alla tre hundarna kan äta samtidigt, vid sidan om varandra, utan att någon hund (läs Valle) försöker stjäla någon annan hunds mat

*Att alla tre hundarna kan gå koppelpromenad med en och samma människa utan att kaos utbryter. Fungerade igår för första gången, jippie!

Så Världens Bästa Valp är i full gång att bli ännu bättre...eller iallafall enklare att leva med ;) Jag är så glad över hans energi och vilja, hans miljöstyrka, hans tillgänglighet, och hans coola och orädda temperament. Det är ju precis de egenskaperna som orsakar problem ibland...och det kan jag ta :)

Under veckan som gått har Valle...

...lekt med Mårran! På riktigt!

...Börjat sova i sängen. Jag vet vad jag sa, men han är så söt och mysig. De andra hundarna verkar tycka att det är helt i sin ordning.

...varit på stadspromenad i Rosengård. Läskigt...vi passade på att börja klicka för position och kontakt när han ändå bjöd.

...varit med på kurs på tisdag - sov i famnen - och torsdag - sov i buren.

...gått en alldeles egen promenad i våra "farliga" omgivningar med skällande hundar och annat läskigt. Skvällerträningen börjar direkt!

"Världen verkar vara bra mycket större än jag först trodde..."

...varit med på middag hos mina föräldrar och försökt riva deras hus.

...lekt på fyra nya ställen.

Valle på träningshumör

...tränat att gå till sin filt, sätta sig eller lägga sig på den, och stanna kvar trots störning. Som ett kinderägg - träning i att uppsöka target, träning i ligg (som det ska bli enbart så småningom), stadgeträning, och frisignal. 

...tränat ligg, sitt, och stå som grundfärdigheter i front.

...tränat "ta den", "tack", och spontana släppanden vid passivitet med byta-bollar-leken.

...påbörjat träning med apporten.

Matte funderar över om "apportera kameraväska" ska uppmuntras eller stävjas...

...och varit på valpträff, så klart!

Massor av nya polare!

Mer ifrån valpträffen.

Valpgänget hade sin första träff igår, temat var lek och belöningar. Jag har missat en stror del av leken med tidigare hundar, så nu startas det från början :)

Vi hjälptes åt i par, och Valle lekte på utomhus med en pipande Banjo som störning. Jag tränade framför allt "byta bollar" som börjar fungera ganska bra, och teknik i kampen samt att snabbt reagera och intensitet i gripandet.

Jag vill att Valle ska dra med vikten bakåt, utan att ruska, och kunna fortsätta kampa trots att jag håller fram en godis. Jag inbillar mig att det ger en god grund för apporteringen senare...Vi har också börjat med kommando "ta den" och "tack", det senare behöver mer träning!

Byta-leken handlar om att han hellre vill äga än byta, vilket kan ge lite problem senare. två bollar i snöra (som jag inte släpper), precis likadana. Lek med den ena, bli passiv = släpp, när han släpper kommer den andra igång. Han börjar fatta konceptet och byter fint nu! Snart kommando-tajm, när det börjar sitta ordentligt. Och sedan ska snörbollarna bytas mot vanliga bollar, som han kommer tillbaka med på egen hand. Jojomensan!

Jag är VÄLDIGT nöjd med hur engagerad han är, hur störnings-okänslig och lättkoncentrerat han jobbar, och hur fint buren har börjat fungera som en "off"-knapp.

Tack till träningspolaren Emma för att du tog bilder på mig!