Imorgon är första officiella lydnadstävlingen med Mi, och fjärilarna har tredje världskriget i min mage. Så jag gör som jag brukar - sätter mina tankar på pränt, delar med världen, och mår lite bättre när jag har fått ordning och reda i skallen igen :)

Samtidigt som jag är nervös är jag också lite fascinerad - VARFÖR är jag nervös? Det är en tävling som jag redan på förhand bestämt att ta som en ren träning. Jag står över mitt panikmoment (platsliggningen). Det är hemmabana, med känd tävlingsledare och trevlig domare. Mi är bättre genomtränad än någon annan hund jag debuterat med. Allt upplagt för att jag ska vara ganska cool, och ändå...Och det är inte ens vår tävlingsdebut, två banor rally är avklarade UTAN nerver!

Men det är inte bara obehagligt. Mina tävlingsnerver har gjort sig påminda till och från sedan jag började tävla häst när jag var 10 år gammal, och har blivit som kära gamla vänner. Jag har lärt mig att se nervositeten som något bra - den betyder att jag bryr mig, att jag är laddad, att jag verkligen VILL!

Det är ganska mycket förväntan, och den vill jag ha kvar. Det är en liten del rädsla för att misslyckas - den vill jag ha bort. Irriterad om jag inte gjort mitt bästa är helt OK, men rädsla är hämmande. Det är glädje över att vi ska "ta steget", det är funderingar över om vår träning räcker hela vägen, det är förväntan över att få ett "träningskvitto". Det är allt annat än likgiltighet, "det går som det går", eller en fasad om att jag inte bryr mig. Brydde jag mig inte hade jag inte tävlat - då hade det räckt att träna.

Nervositeten kanske är just det, ett tecken på att jag faktiskt bryr mig. Inte om placeringar eller poäng (i nuläget iaf), utan om känslan, glädjen, att kunna prestera när det gäller med de förutsättningar vi får.

Och en liten rädsla för att Mi ska uppleva något obehagligt, att något ska hända, att min "lilla valp" ska råka illa ut. Jag vill ju så klart att hon ska vara glad typ alltid, och EXTRA glad i tävlingssituationer. Tänk om hon inte är det? Tänk om hon "gör en Valle" och markerar att tävling är PEST? Hur tidigare erfarenheter spökar i huvudet och ställer till det...

För det är med största sannolikhet just det det är - hjärnspöken. Imorgon vet jag. Imorgon har jag "facit".

Jag tänker mig att jag ska njuta av min nervositet. Att jag ska gå in på planen med självförtroende och stolt visa upp min hund - både det som går bra och det som fallerar. Detta är vi. Just här och just nu. Så långt som vi kommit.

Som alltid känns det bättre när jag skakat tankarna till rätt plats :) Nu ska jag ägna resten av dagen åt mina nuvarande ledord:

MOD, GLÄDJE, FOKUS, HARMONI

Och så ska jag lyssna på min pepplåt när det gäller att skjuta undan negativa tankar och känslor!