Jag är en hönsmatte. Jag oroar mig, tolkar in, och överreagerar när det gäller mina ”fyrbenta barn”. Jag vet att det är så.

Men som jag ser det:  åker jag till veterinären i onödan kostar det mig bara tid och pengar. Om jag däremot INTE åker när jag borde åkt, om jag tänker ”jag ger det några dagar”, eller ”men det fixar sig nog” – då kan det kosta mig min bästa vän!

Därför har jag åkt med tre hundar som delat på en burk Rimadyl, kräkt alla tre, och låtit alla tre stanna över natten på dropp. De mådde finfint dagen efter. Jag har åkt klockan två på natten, alldeles för fort, med en Mårran som sakta höll på att förblöda efter sin ”planerade” kastrering i bilburen och ett nytaget blodprov i handen för att det inte skulle behöva slösas någon tid på sådant. Hon överlevde – men det var nära! Jag har åkt med en terrier i knät, för att med ena handen kunna hålla ihop ett sår i hennes hals där blodet pilserade ut. Hon klarade sig. Och jag har åkt sent en söndag kväll med en vinglig häst i transporten, trots två veterinärbesök under dagen. Den gången var det för sent, han överlevde inte natten.

Och därför sitter jag just nu i väntsalen i Helsingborgs djursjukhus med Midori, och väntar på att någon ska få tid att kontrollera varför hon har fått små blödningar i ena ögat. Små, röda fläckar mitt i det guldfärgade. Verkar inte göra ont, Hon ser bra. Pupillen fungerar. Pigg och fräsch – eller? Är hon kanske lite matt? Svårt att säga vad som är verklighet och vad som är hönsmattes uppfattning om verkligheten. Vi har redan varit hos en veterinär, som kollat efter sår på hornhinnan och andra uppenbara anledningar, men inte hittat något. Hon råkade andas att det KANSKE kan vara ett tidigt symptom på förgiftning, eller bero på för stort tryck antingen i ögat eller i kroppen, och därför åker jag utan att tveka 45 extra minuter till ett djursjukhus som kan ta de prover och ge den vård som hon i allra värsta fall kommer att behöva. Något annat är otänkbart.

Jag hoppas, hoppas, hoppas, att veterinären inte hittar något fel och att jag får betala en massa pengar ”i onödan”. Jag hoppas, hoppas, hoppas, att jag kunde stannat hemma, gått på den planerade AW:n med kollegorna, haft en trevlig eftermiddag, istället för att sitta med oro bubblande i magen.

Tur att Midori tar saken med ro, hon gillar veterinärer och är oerhört lätthanterad oavsett om det är öron, ögon, tassar, eller mage som det kläms och känns på. Hon softar i vänthallen. Hon tittar nyfiket på andra djur som kommer och går, nöjd med att ligga kvar i lugn och ro.

Själv köper jag en choklad i automaten, väntar på vår tur, känner mig pyttelite hönsmatte-dum, undviker astt tänka på hur mycket det kommer att kosta (trots försäkring), funderar över om kollegorna har det trevligt, och känner trots allt att jag är på helt rätt plats. Så länge det finns skuggan av en risk, så länge magkänslan säger minsta lilla, så länge är det min SKYLDIGHET att kolla upp att min hund – min älskling, min kompis – mår så absolut bra hon kan.

Vem ska annars göra det?