Efter en hektisk "småttingvecka", dvs ettornas första specialvecka Hund, har jag äntligen tid att sitta vid tangenterna igen och skriva något som har med min fritid att göra.

Efter gårdagens genomgång av enkel beteendeanalys (vad det är, varför den är viktig, och hur man gör den på basic-nivå) startade dagen med vår skyldighet att alltid välja det tillvägagångssätt som är bäst för djuret.

THE COMMITMENT TO ETHICAL PRACTICE!

Att ENBART titta på effektivitet är inte tillräckligt. Det träningssätt vi väljer bör vara effektivt OCH humant/etiskt/"snällt"! På engelska heter det "the least intrusive", en bra översättning till sveska efterlyses! Fram till dess tänker jag kalla "least intrusive" för "det snällaste", det är inte rktigt spot-on, men det får fungera.

På humansidan har detta varit standard länge: Hippokrates ed är känd av de flesta och går ut på att man antingen ska HJÄLPA eller ialla fall INTE GÖRA MER SKADA! "Do no harm" är ockiså svåröversatt tycker jag...

Läkare av olika slag jobbar med mänskliga skador/sjukdomar. Susan (och jag!) hävdar att denna enkla regeln - DO NO HARM - är tillämplig på allt man gör som innefattar en annan varelse.

Hon tar sedan upp några exempel, som vi alla i rummet var överens om INTE var OK:

* Att trycka ner en hund som är rädd för skateboards samtidigt som skateboardaren åker i allt snävare cirklar, med förklaringen "Han vänjer sig!"

* Att när en hund är rädd för ett underlag, bära ut hunden till mitten av underlaget och sedan lämna den, med förklaringen "Hon måste flytta på sig någon gång!"

* Att när en hund kämpar för att undvika att man håller en kam nära dess ansikte, hålla den i nackskinnet samtidigt som man kammar dess skägg, med förklaringen "Det är för hans eget bästa!"

* När en hund tuggar på skor, slå till den på nosen så den skriker med förklaringen "Det kommer att lära henne att låta bli!"

Så långt var det enkelt. Sedan gick hon vidare: är detta OK?

* Hålla fast en hund för att klippa klorna

* Bända loss en papegojas fötter för att flytta den från pinnen

* Hålla en katt i nackskinnet för att ge den en tablett

* Fånga en kaning och lyfta tillbaka den i buren

* Hålla ett barns mun öppet så man kan borsta tänderna

Ouch! Den kändes. För det är klart att jag egentligen VET att det finns bättre sätt, snällare sätt, att göra dessa sakerna på. Men ändå...

Problemet med straff är att det fungerar. Citat från Ken Ramirez som har satt sig i mitt huvud: "Varför finns det personer som tränar hundar med hjälp av straff/obehag? För att de kan!"

Anledningen till att det är ett problem är att straff också medför ett antal sidoeffekter, som apati, rädsla, aggression/försvar och flyktreaktioner. Detta är sådant som vi INTE vill ha!

Straff har som ytterligare problem:
Fokus ligger på vad som ska låtas bli, inte vad som ska göras istället.

Tränaren blir en sämre tränare = "sämre" definierat som en tränare som tar till straff oftare samt ökar intensiteten.

Djuret blir "dubbelt straffat" eftersom det dels utsätts för ett obehag, och dels blir av med det den tidigare uppnådde.

Vi behöver tänka om!

Att ha "effektivt" som enda kriterie räcker inte! "det är praktiskt", "så gör alla", "så har vi alltid gjort" är INTE tillräckligt bra anledningar. Bara för att vi KAN göra något betyder det inte att vi BÖR göra det.

Innan vi börjar "testa vad som fungerar" behöver vi tänka - och ha underbyggda anledningar till att vi testar en viss strategi. För varje strategi vi testar som inte fungerar, blir problembeteendet mer befäst.

En bra startpunkt kan vara att tänka "hade jag använt denna metoden på ett lejon?" Om nej, kanske jag bör tänka igen.

Enligt Susan definieras hur snäll en åtgärd är av två saker:

1. Hur socialt accepterat det är (vi slår tex inte barn, det är inte socialt accepterat)

2. Hur mycket av kontrollen som ges till den som tränas - dvs hur frivillig träningen är. Intressant tycker jag!

Vetenskap och forskning understryker vikten av att den som tränas har så mycket kontroll över sin situation som möjligt! Att kunna påverka är en primär förstärkare!

ERSÄTT MONOLOGEN MED EN DIALOG!

Att träna ett djur ska vara en process där båda parterna påverkar. Jag frågar (säger "sitt") - hunden svarar (sätter sig och får belöning). Hunden frågar (kommer och sätter sig), jag svarar (startar upp en ny session). Vi kan BÅDA påverka vad som händer!

Forskning (och min erfarenhet) visar också att djur HELLRE "jobbar" för maten än får den gratis! Torrfoder som ratas i skålen kan fungera utmärkt som förstärkare för enkla beteenden, eller äts med glädje utspritt på gräsmattan. Fascinerande!

Susan går också in på inlärd hjälplöshet: när djuret har lärt sig att det inte kan påverka sin situation och därför passivt stannar kvar trots att det egentligen kunde flytt - tex en antilop i lejonets käftar, en katt på strömförande golv utan möjlighet att fly (otäckt, jag vet!), en hund som läggs på rygg medans en skateboard åker runt den...

DJUR OCH MÄNNISKOR BÖR HA STÖRSTA MÖJLIGA MÖJLIGHET ATT PÅVERKA SINA LIV!!!

Och efter detta kände jag mig mer än lovligt skyldig när jag tänkte på min egen kloklippning...Men mer om det senare!