Prinsessan och jag har uppnått ett av årets delmål idag - vi tog vårt tredje godkända resultat i rallylydnad fortsättning, och går med spänd förväntan upp i avancerad klass om tre veckor.

På sex tävlingar har inget resultat varit under 80 poäng, de två senaste som vi gjort detta året (idag och förra veckan) har hon satt 95 poäng båda gångerna. Jag är sjukt stolt! Både över henne och över mig själv :)

Lite i taget börjar jag få koll på vilka rutiner som passar oss. Hur vi laddar på bästa sätt, för att sätta dagens formtopp rätt. Hur vi hanterar nya platser (jag gillar att kunna träna på plats åtminstone en gång innan, men har börjat utmana mig själv att medvetet inte göra det), värme (som idag, 25 grader och strålande sol), plötsliga regnskurar (förra veckan, drabbade inte mig men däremot min träningskompis).

Jag har också börjat sålla ut vilka rutiner jag vill ha och vilka som kan bli farliga att bli "beroende" av (att ha tränat på planen innan, träningsväst/andra kläder, annat som inte alltid kan uppfyllas), samt vilka som bara blivit slentrian och ska omarbetas eller kastas (att träna för mycket innan start, bara för att jag är nervös).

Rutiner som jag gillar:

* På plats går vi alltid en "avslappningspromenad" först. Försöker hitta en lugn plats, och kopplar av - bara hon och jag. Oftast går vi och tittar på banområdet, så nära som man får. Helt kravlöst. Vill hon träna något litet så gör vi det, annars inte. Hon får titta och nosa och känna in sig. Jag likaså.

* Vi slår läger. Ibland är det bilen som passar bäst (hon gillar bilen). Ibland, som idag, var det varmt så jag slog läger med hennes filt, vattenskål och träningsväska i skuggan.

Från lägret, eller "stationen", gör vi sedan små träningspass - ett par minuter, ett par övningar. Sedan tillbaka till station. Jag gillar att snabbt kolla av dagens skyltar, för att friska upp vårt minne lite. Eller som idag, snabblära in en skylt som jag missat (sitt - sidosteg vänster - sitt).

* Jag tar banvandringen på allvar. Jag lär mig banan utantill, visualiserar den flera gånger, och lägger in små påminnelser till mig själv där jag vet att det behövs (fötterna stilla, halvhalt, kom ihåg att springa, etc). När jag väl går banan så är mitt huvud tomt och bara jag och hunden och där och då existerar, då vill det till att resten går på autopilot. Jag planerar att faktiskt göra likadant inför nästa lydnadstävling - en fysisk banvandring av speciellt linförigheten (utan hund).

* Jag fokuserar på det jag kan påverka. Det är liksom inte lönt att fastna i att det är varmt, min hund är väldigt värmepåverkad, och vi har ett sent startnummer: blueprint for disaster! Istället tänker jag direkt HUR kan jag underlätta för min hund? Station i skuggan, mycket kort uppvärmning så jag kunde göra det fartfyllt utan att hon bränner energi. Eller om det regnar: se till att hon verkligen blir blöt innan start (hon funkar bättre då än om regnet kommer på torr päls), superbelöna lägganden i blött gräs, njut av utmaningen i att tävla i regn (jag avskyr regn så jag tränar aldrig i regn - perfekt tillfälle att göra det nu!).

* Jag håller fast vid de bra bitarna. Min hund gör sitt bästa. Punkt. Det är inte alltid JAG uppfattar det så, men jag är ju inte heller i hundens tassar. Visst är det irriterande om hunden väljer att nosa runt hela banan, eller skälla, eller bara verkar helt förvirrad - men det finns ALLTID någon detalj som faktiskt var bra. Den ska jag upprepa, bygga vidare på. Den behöver jag tänka på ofta (det man tänker på växer!). Det som inte fungerar ska jag ändra på, varför dröja vid de detaljerna och riskera att jag gör samma fel nästa gång bara för att jag tänkt på det så ofta? Ersätt istället med tankar på hur det ska se ut istället, när det är perfekt!

* Jag säger bra saker om min hund. Vad jag säger (tänker), känner, och gör påverkar vartannat. Om jag säger saker som "skithund som inte ens kan klara snurren") så påverkar det mina känslor (jag blir besviken och kanske arg på min "dumma" hund) vilket påverkar mitt agerande (jag kanske blir spänd eller arg vid nästa snurr vilket i sin tur påverkar min hund negativt). Försök har visat att när vi strävar mot ett mål i samarbete med någon och upplever att de inte "gör sitt" så blir vi irriterade på den personen. Jag har INGEN RÄTT att bli irriterad på min hund om den inte presterar på tävling! Det är JAG som har valt att tävla - det är MIN SKYLDIGHET att göra det trevligt för min hund. Den kanske inte förstår orden, men jag är helt övertygad om att hundar vet när vi säger nedsättande eller taskiga saker om dem, och att de påverkas negativt av vår besvikelse och irritation. Och hur blir då nästa tävling? Om någon frågar mig hur det har gått svarar jag med något som har gått bra! Även om impulsen är att direkt berätta att "jo, det gick väl bra, men snurren fungerade inte" så stoppar jag mig, och väljer att säga "hon var med mig helt fantastiskt, fixade energin trots att det är varmt, alla frontskyltarna fungerade, och hon stod blick stilla i ställandet!".

* Jag håller min belöningsrutin. Mi får verbalt beröm, godis eller leksak utanför plan, och sedan hoppa upp i min famn - som hon älskar. Sedan går vi en promenad innan hon får vila i bilen. Därefter kan jag prata med folk.

* Jag säger något trevligt till någon som förtjänar det. Oftast en medtävlare, ibland funktionär, men alltid minst en person. Helst fler. Pay it forward :)

Och så tänker jag att det finns en massa fasta saker som ALLTID händer: de sista minuterna innan vi ska in. Ta av kopplet. Gå över (eller under) ringband. Startpunkten. Etc. Allt sådant försöker jag skapa bra kopplingar runt, att de blir signaler till "samla dig, håll kontakt och position, nu kör vi!" - dvs att allt som säger "tävling" ska också säga "nu är det KUL på gång"!

Sist men inte minst - jag firar! Jag gör upp mål innan start, och jag firar när jag uppnår dem. Med glass på kvällen, en fin tröja, ett par nya gröna gympaskor (som var min present till mig själv nu i veckan bara för att jag är å-some!)...Det ÄR en prestation. Det ÄR något att vara stolt över och njuta av.

F**k you Jante, VI ÄR BRA OCH VI VET OM DET!