Hade skrivit utvärdering och tankar, och så kraschade sidan...Så nu blir det bara film och sammanfattning:

Nöjd med hunden, jag har en del att tänka på.

Som om inte lydnaden räcker och blir över, så har jag faktiskt fortsatt småfuska i vallningen. Jag har ju bara skuggan av en aning om vad vi pysslar med, jag och Valle, men jag vet ju vad jag vill åstadkomma och det är alltid en början.

Igår hade vi proffs på plats för att valla in fåren. Ljuvligt att se en duktig hund, och lite i taget insåg fåren vilken respons som gav önskat resultat (liggande hund). Det hela gick lugnt och städat till, alla fåren verkade ta det hela med ro. Någon tacka försökte sig på att hota hunden - det hade hon ingenting för, och ändrade snart strategi.

Så tog jag då ut Valle för att flytta lite på flocken, när proffsvallaren åkt hem efter att ha lämnat en massa start-tips.

Problem 1: Valle är aktivt tränad att strunta i fåren. Från början har vi gjort andra övningar med fåren som störning, inkallningsövningar genom flocken, lekt och uppmuntrat att INTE bry sig om dem. Det har gjort mitt liv MYCKET lättare, eftersom Valle alltid är med ute i hagen och vår uppmärksamhet inte alltid är på honom. Nu kan jag konstatera att jag lite grann "kastat ut barnet med badvattnet" som en kompis uttryckte det...Jag trodde ju aldrig att vi skulle valla!

Vi jobbade ju en del med att tända honom när vi var hos Jenny och premiärvallade, men borta är borta och hemma är hemma. Våra får är helt enkelt ointressanta.

Problem 2: Eftersom allt annat än får har uppmuntrats och han brukar gå själv och strosa runt i hagen tyckte han att det var läge att undersöka NOGA spåren efter andra hundar. Så klart.

Problem 3: Han går ju med fåren typ varje dag, flera gånger om dagen. De hälsar, nosar på varandra, slickar på varandra. Fåren ser honom DEFINITIVT inte som någon typ av "hot" som man ska flytta sig för! Vi behöver bygga upp lite respekt från fåren mot Valle.

Så det vi har gjort i två dagar, fem - tio minuter, är att gå mot fåren tillsammans och sätta flocken i rörelse (jag kommer att kunna valla fårflocken själv när detta är över), vi följer flocken tillsammans tills Valle rundar (uppföljt med mycket beröm och uppmuntrande tillrop), om tackorna ger honom problem har jag gått runt och hjälpt honom flytta dem och har de vänt mot mig har jag berömt massor och löst upp honom.

Jag vill dels lära fåren att vända från hunden, och dels stärka Valles självförtroende och intresse för fåren. Vallningsegenskaperna kommer fram igen lite i taget, det är jag övertygad om!

Än så länge är inte största belöningen att få fortsätta mot fåren (som för de flesta andra vallhundar) utan belöningen kommer från mig. Jag tror att det kommer att ändras ganska fort när han väl fattar läget, jag är förberedd att tänka om.

För tänka måste jag verkligen göra! Vad vill jag förstärka hos hunden? Hos fåren? VAD är förstärkande/straffande? Och någonstans försöker jag dessutom hålla koll på hur flocken flyttar sig...

En STOR utmaning är att Valle är så långt ifrån mig (och helst ska vara en bit ifrån mig). Vi är inte vana att träna på avstånd från varandra, och jag vill ju så småningom att hans fokus ska vara på fåren och inte mig. Jag inser att det är en motsägelse att belöningen för korrekt utfört jobb kommer från mig, men just nu vet jag inte vad jag ska göra istället. Det borde lösa sig i takt med att fåren blir mer intressanta.

Avståndet innebär också att mina kommandon inte sitter som de borde - vi har tex aldrig tränat "ligg" på 20 meters avstånd och han fattar inte utan blir osäker och ledsen. Det finns i kroppen på honom - det VET jag, men just nu är det inte läge att envisas. Tror jag.

Det vi fokuserar på istället är bara att tillsammans flytta på flocken i lugn och ro. Gör han fel - skit samma. Gör han rätt - DUKTIG HUND! Min enda tanke just nu är att göra fåren roliga och intressanta igen.

Och om någon vallningsmänniska läser detta och antingen skrattar eller funderar över hur totalt ovetande jag är - det är helt OK att lämna en kommentar :) Jag VET hur lite jag vet, men man blir aldrig bättre om man inte försöker!

För de som inte pallar se filmen :)

Jodå, vi lever och frodas trots att jag inte känt för att skriva på ett tag.

Mårran fick problem med svansen innan jul, och går nu hos sjukgymnast och får akupunktur och ljusbehandling. Hon svarar fint på behandlingen och är snart OK igen :)

Valle och jag har startat upp en träningsgrupp som vi trivs bra i, många oerfarna hundar så det blir en massa räning på att bara gå in på plan i grupp, strunta i att andra hundar skäller och leker eller vill hälsa, enkla platsliggningar, och så klart hjälp med momenten.

Han utvecklas fint i lydnaden! Vi jobbar på med det vi har problem med (host - SITTA kvar i inkallningen - host), men nu har vi en bra plan för samtliga moment.

Och vi har testat vallning!

I lördags var det träff för ett gäng WK, halva dagen vallning med inhyrd instruktör och halva dagen lydnadsträning. Klart man hänger på!

Valle är ju väl van vid våra får, träffar dem flera gånger om dagen, går lös i hagen, och vi har tränat en del att INTE tjuvvalla. Så det första vi fick göra var att bara gå runt i fårhagen och se hur han reagerade: han gick fot och ville träna. Nästa steg: vi jagade fåren tillsammans. SKITKUL! Mer fokus på mig än fåren, men lite i taget ändrades det och hans naturliga instinkter kom fram. Runda fåren? Yes!

Att lägga honom fungerade de första gångerna, men ju mer får som kom in i huvudet ju mindre lydnad fanns kvar, och klok instruktör valde att inte träna lägganden alls utan fokusera på att han skulle tända till på fåren.

Jag sprang runt som en idiot, försökte hålla mig på rätt sida flocken, snubblade över får, och funderade över vad vi egentligen pysslade med...tills helt plötsligt: en glimt av samarbete! Jag kunde skicka Valle, lita på att han tog sin position, själv vika av i tid, och vips så hade vi flocken snyggt mellan oss! En liten stund...:)

Med oss hem fick vi ett par enkla grundövningar, beröm om att jag har en trevlig hund med bra växlar i tempo och fin känsla, och order om att få invallat mina egna får och börja träna. Jag känner att målet är i sikte: att kunna skicka Valle att hämta flocken och valla in den i stallet. Vi har en plan!

Följande film på eventet är för vallningsidioter eller Valleidioter, som mannen sa: "Man måste nog ha varit där för att fatta grejen..."

Det här borde bli hur bra som helst...Välkomna! Ju fler kända ansikten ju mindre nervös blir jag :)

Julen är över, nyår är över, och imorgon jobbar jag som vanligt igen. Inte riktigt som vanligt, kurserna startar inte förren i februari, men arbetet med kursplanering och utskick sätter igång. Även om inte mörka, kalla kvällar är det bästa kursvädret så ser jag verkligen fram emot kursstarterna!

Det som däremot kickar igång redan denna veckan är träningsgruppen för tävlingslydnad på Eslövs Brukshundklubb. Har du missat det och vill vara med så hör av dig - planeringsmöte nu på torsdag! Ja, trettondagsafton. Hundmänniskor firar inte helger...;)

Dogsen njuter av att husse är vinterledig. Sovmorgnar. Ute i stallet och "hjälpa till" hela dagen. Promenader. Nice! Valle firade på hundvis genom att komma släpandes på en nydödad fasanhöna häromdagen...Jag tror inte längre att han är fasanmördaren, utan att det var räven som lagt undan lite käk till senare. Jag blev nöjd när jag kunde be honom släppa den och gå undan! Det har inte varit en självklarhet att lämna ifrån sig attraktiva saker, men det blir stadigt bättre och bättre.

Mårran har varit en sväng hos veterinären, och röntgat höfter och bäcken. Något är skumt...men inget uppenbart märks, varken när hon blir genomkänd eller på röntgenplåtarna. A-höfter, alltid trevligt att veta, men hjälper inte att fastställa smärtorsak. Just nu mår hon utmärkt iallafall, jag håller tummarna att det fortsätter så.

Och nyårsafton är genomliden. Mårran får halvpanik trots lugnande och bodde i badrummet med husse. Valle låg på soffan och såg på TV med mig, för att sedan rulla över på rygg och bli extra kliad...Något enstaka vaktskall (med viftande svans), annars ingen reaktion på smällar som fick fönsterrutorna att skaka.

Jag är tacksam till alla mina grannar, som håller allt smällande samlat på en halvtimme! Det gör livet mycket enklare för oss, både tvåbenta och fyrbenta :)

2011 avslutas med lek och bus, och vi går in i 2012 med samma inställning! Livet är till för att ha roligt!