Efter senaste veckan känns det som att en lydnadsstart är låååångt borta...Koncentration? Obefintlig. Engagemang? I allt annat. Glädje? HAN är ju glad...

Då känns det bra att träffa vänner som man beundrar som berättar om hur omöjliga deras hundar var i samma ålder :) Det finns hopp, liksom!

För jag VET att han är ung. Jag VET att han är valpig och omogen. Jag VET att det blir bättre - att de grunderna som vi faktiskt har kommer att kunna visas upp också på tävling. Och framför allt VET jag att man aldrig ska jämföra sig med andra.

Ändå hamnar jag där, och prestationsdjävulen sitter på axeln och viskar i mitt öra "Är det allt ni kan visa upp? Ett lydnadshopp? Att han kan leka? Ett läggande i front? Tror du verkligen att det räcker till? Tror du verkligen att DU räcker till?"

Löfte till mig själv: att varje gång jag får prestationsdjävulen på axeln så ska jag sätta mig ner hos min hund och kela en stund, bara för att känna in vad som EGENTLIGEN är viktigt. Sedan ska jag lista i mitt huvud minst fem saker som vi faktiskt både kan och gör ganska bra. Till slut ska jag tyst i mitt huvud spela upp följande:

Sedan borde jag ha kommit på rätt kurs igen!