En bild säger mer än tusen ord heter det ju...Det här pysslade vi med:

Bilderna på mig tagna av Mia Oskarsson.

En av de saker som Maria verkligen trycker på - och som vi faktiskt har haft med oss ifrån valptiden även om vi kunde gjort MYCKET mer - är att träna i små tävlingskedjor. 2-3 moment eller delmoment som utförs efter varandra utan annan belöning än tävlingsmässig, stor belöning på slutet. Det ger flera stora fördelar som jag ser det:

1. Uthållighet och vana vid att göra flera saker efter varandra, som det ju är på tävling.

2. Testa av momenten. Visst, de fungerar ett och ett - men hur påverkar de varandra?

3. Jag får möjlighet att träna mina övergångar mellan moment, tävlingsmässiga belöningar, och momentrutiner.

4. Både hund och förare lär sig när man ska lyda, eller inte lyda, tävlingsledaren.

Jag och Valle valde följande kedja:

Ingång på plan - uppställning på anvisad åunkt i utgångsställning, läggande i front (jag går framför), uppsitt, transport till ny punkt, inkallning där jag lämnar honom backande, transport till ny punkt, apportering Lk1.

Mellan momenten tävlingsmässig belöning, slutbelöning efter apporteringen.

Utvärdering: övergripande bra arbetsmotivation. Det blev alldeles för mycket för kelpiehuvudet att få en startpunkt för apportering med mycket störning (publik, kaffekopp, vattenskål - och jag vill poängtera att han har fritt tillgång till vatten!), och han blir osäker när jag lämnar honom för inkallning. Tidigare har han lagt sig, nu kommer han istället. Och vi måste skilja på ligg (huvudet upp) och plats (huvudet ner). Bäst: de tävlingsmässiga belöningarna fungerade fint, och apporteringen satt på slutet utan tvekan!

Första kedjan bryter vi innan den blir klar av uppenbara anledningar, därför blev det två filmer: tagning ett och tagning två.

Vi konstaterade också att jag behöver jobba med att få honom tillbaka till arbetsmode snabbare efter en belöning. Högre förväntan! Och ja, film kommer på det med :)