Idag är mitt inlägg om 101 apporteringstips med i Elsa och Lenas julkalender, och det kändes läge att göra en Valle-uppdatering. Han har ju fått stå tillbaka lite här på bloggen - en viss liten Prinsessa har solat sig i strålkastarglansen istället.

Min VillerValle fyller tre år idag. Tre år! Min minivalp! Min knäppkelpie som gillar att sitta på alla han gillar (inklusive Mårrans huvud), leker i timtal med Midan (Valle växer aldrig upp), och fortfarande ger mig värsta känslomässiga bergochdalbanan i träningen.

Valle är...som Valle är. Fantastisk. Underbar. Oerhört tillgiven och kelig. Enkel i vardagen - är med överallt. Stundtals BRILJANT i träningen! Otroligt intelligent, ordklok, har lätt för större koncept, fantastisk nos, ÄLSKAR shaping med en passion, och vill allra helst sova ovanpå mig (eller husse).

Dessa är de sidorna hos honom som jag väljer att fokusera på och utveckla.

En av de bästa sidorna med att Midan är lika mycket träningsnarkoman som jag - sex månader gammal och tar ALDRIG slut - är att Valle blir "fri" att träna enbart när han vill. Han får tom tjata lite! Vi har låtit lydnaden vila ett tag, och bara gjort roliga på skoj-grejer: specialsök, rallylydnad, trixträning. De lilla vi gjort i momenten har varit i samma anda - inget allvar. Det passar honom perfekt!

Han har varit konsekvent bra på rallytävlingarna under hösten - en enda tävling på 85 poäng, annars har han legat över 95. De där sista poängen vete 17 om vi någonsin når, men "bra" är bra nog!

Och apporteringen? Den följer samma mönster - då och då är den 10-mässig. 12-mässig! Och då och då är den icke-existerande...Jag lever på när det går bra och accepterar att han är som han är!

En vän till mig sa en gång "Man får inte den hund man förtjänar, man får den hund man behöver för att utvecklas vidare".

Min Valle blir (nog - aldrig säga aldrig) inte en SM-hund. Kommer vi upp i elit blir jag lycklig, men det är verkligen ett dröm-mål. MEN. Han lär mig mer om livet, mig själv, och universum i stort än någon annan! Det är hans uppgift.