Jag brukar säga att det ska vara roligt att tävla äbven om man kommer sist, och det fick jag leva upp till idag...Och jag TYCKER faktiskt det! Att det är roligt trots att det inte alltid går planenligt.

Det är roligt att vara på en tävlingsplats (speciellt Malmö Int!). Det är roligt att träffa vänner. Det är roligt att skratta åt sin hund på planen, när den gör något helt annat än jag hade tänkt mig. Det är roligt (och utmanande) att snabbt tänka ut en ny plan - hur gör jag bästa möjliga inför framtiden av denna situationen? Det är roligt att gå igenom tävlingen hemma, och se ett mönster i vad som behöver tränas. Och det är roligt att ta till vara de där ögonblicken när det faktiskt FUNGERADE! Det är ju minnesbilden - det är det jag vill ha mer av!

På plats utanför Malmö Mässhallar 6.30 imorse var Valle glad och taggad. Liv! Rörelse! Hundar! Och dessutom lite folk han känner! Han är långt ifrån vuxen ännu...In i hallen, godkänd av veterinär, vi hittade ett hörn att slå läger i. Burtränad hund är en välsignelse...

Snabb koll av humöret - på topp! Leksak? Oh yes! Träna? Absolut! En ENORM skillnad mot de tävlingar vi gjorde förra året, då nästan en halvtimme gick åt till att få honom att kampa med favvo-trasan.

Samling, och snabb genomgång av banan - jättebra för oss nervösa förare att få en chans att lugna oss och skratta lite tillsammans :) Ger också ökad säkerhet att redan på förhand veta vad som görs var. Plus i kanten för tävlingsledaren!

Platsliggning. Det moment jag kände mig säkrast på. Valle blir vanligtvis ett med marken, stadig och trygg. Lite stissig framföring med skall, men det är normalt. La honom. Kommenderade stanna - han satte sig, jag la om snabbt som attan och låtsades som ingenting. Lämnade hunden, ställde upp. Jodå, där låg han. Först huvudet upp, sedan la han ner hakan och jag andades ut. Sedan...helt plötsligt ställer han sig upp! Tittar höger, tittar vänster, och smyger fram till ringkanten. Min spontana tanke är att störa så lite som möjligt, så jag sätter mig och gör en tyst inkallning, och tillbringar resterande tid med att hålla honom lugn och tyst. Han är nöjd - det är ju hos mig han vill vara! Eftertankar: jag borde lagt honom när han var på väg mot mig. Det hade fortfarande gett en nolla, men han hade inte fått komma in till mig = minsta möjliga vinst. Nu fick en en STOR vinst på att resa sig. Rackarns.

Frågade domaren om jag fick tillåtelse att ta det som en träning istället. Nix - antingen tävlar jag eller så tävlar jag inte. Däremot, sa han med ett leende, kan han naturligtvis inte styra hur jag agerar - bara sätta poäng därefter.

Vi hade startnummer tre, vilade Valle i buren till några minuter innan.

Fritt följ: Ville jag verkligen genomföra, för att få ett kvitto på hur det fungerar på tävling. Sikte på femman, detta är INTE ett starkt moment!

Bra start, sedan försvann blicken och han började tänka på annat...jag la på tiotusen dubbelkommando, och lyckades få en hyfsad position (=han lämnade mig inte) Halter och svängar var bra, likaså språngmarschen. Betyg 7! Glad överraskning.

Läggande: Ett ganska starkt moment vanligtvis. Lite dålig framföring, ngt långsamt, men stadigt och bra och glad hund hela återgången. 8,5. Helt OK.

Inkallning: Nu fick vi sota för det jag gjorde på platsen, misstänker jag...Han har haft problem med stadgan senaste veckan, vet inte varför, men jag TRODDE att vi kommit tillrätta med det. Icke - jag hann 10 meter innan han följde mig. TL föreslog ett nytt försök, och bara gå ut 1 meter (TACK för att jag fick chansen!) men nu var han uppe efter två steg. Aj då! Nyttig information att ha med sig hem! Stadgeträning - här kommer vi.

Rutan: Vi sprang glatt till utgågspunkten, och laddade om på vägen - mycket nöjd med att vi båda var i nuet och inte fastnade i en dålig känsla. Ställde upp. Riktade. "Hurra! Där är min ruta!" sa Valle och sprang. Jag stoppade. Ny uppställning, ny tjuvstart, nytt stopp. Tredje gången gillt. Nu satt han, men var naturligtvis övertygad om att jag var totalförvirrad och inte kunde momentet...stoppade frågande halvvägs, och vi sprang istället tillsammans till rutan där jag ställde honom. Eftertankar: nöjd med min "räddning", nu blev det ändå positivt i rutan. Måste, måste, MÅSTE öva på att vänta på signal!

Valde att stå över apporteringen helt.

Hoppet: Tokglad hund tjuvade två gånger på hoppet med "kasta bollen, kasta bollen NUUUU!"-blick. Småskrattande skickade jag honom på tredje försöket - bra uthopp, satte sig inte så jag räddade med ett DK men han hamnade lite snett och för första gången missade han återhoppet. Jag blev helt paff...Alltså: VÄNTA PÅ SIGNAL, samt återhopp från olika vinklar! Funderar på om jag har missat att träna hoppet på fullhöjd - kan absolut vara en bidragande faktor.

Avstod fjärren, och belönade ordentligt (fortfarande tävlingsmässigt) och tackade för oss med ett stort leende. Massor av godis utanför planen.

Summan av kardemumman: Av sex genomförda moment nollade vi fyra. Ändå känner jag mig helnöjd med tävlingen, och stolt över min hund! Dessutom är jag helpepp på nästa tävling.

* Han höll ihop hela programmet på enbart tävlingsmässiga belöningar

* Tjuvstarterna berodde på glad hund - och det är mål 1

* Svansen gick och han uppskattade belöningarna

* Jag kan se två stora punkter som snabbt behöver förbättras (stadga och signalkontroll, dessutom hänger de ihopa)= vi har en plan för veckan

* Ett antal smådetaljer blev väldigt tydliga (fokus och position i ff, fart till rutan, återhopp) - de blir en del av den långsiktiga planen.

* Jag löste de flesta situationerna med hyfsad sinnesnärvaro, och befann mig "här och nu" hela programmet.

Det känns faktiskt som att rent attitydsmässigt och självförtroendemässigt har vi byggt på lite inför nästa start. Om en vecka är vi på´t igen - lite bättre, lite säkrare - lite tuffare :)

Älskade hund! Bus i blick och lek i sinne!

Nu väntar två dagar med Maria Brandel! Som jag ser fram emot att träna för henne igen!