Jag tycker fjärren är ett svårt moment. Prinsessan också. Hmmm, det kanske hänger ihop...

Anyway, jag bestämde mig förra året när vi började träna skiftena för låsta baktassar. Hon är smidig i kroppen och hade säkert fixat låsta framtassar, men jag ville utnyttja hennes fina lägganden och uppsitt.

Det har varit svårt att få henne att förstå att tvåan fjärr ska utföras på avstånd från mig. Nu sitter det fint, vi har testat på 15 meter utan problem. Rörelserna är peppiga och fina, hon känns stadig.
Som många hundar har hon störst problem med skiftena från stå, både sitt och ligg. Vi har tragglat med target, plattform, shejpat, följt godisbit...det kan funka 20 ggr på raken, så backar jag ett steg och det är bortblåst. Hon är inte heller riktigt säker på signalerna, vilket gör att rörelserna blir lite tveksamma och hon ibland väljer fel eller inte flyttar sig alls.
Ett par gånger har jag tänkt att jag ska byta till framtassar istället, men då kraschar det i både hennes och mitt huvud.

Det är frustrerande att liksom inte komma närmare målet! Skiftena blir varken bättre eller säkrare, och inte kommer jag längre ifrån henne heller...

Vad gör man då? Man funderar på om det finns en annan anfallsvinkel!

Så jag har tänkt om. Jag tänker ändra min prioritering. Släppa tanken på helt låsta baktassar, för nu. Istället vänja henne vid att fjärr är ett moment som utförs på (ganska långt) avstånd, göra henne säker på signalerna, och låta henne hitta sina egna rörelser. Skit i precisionen, fixa en helhet som andas glädje, självförtroende, och energi! Förhoppningsvis får hon istället extra charmpoäng när vi kommer så högt i klasserna :-)

Jag tror att det kan vara lite typiskt mig - får jag inte detaljerna att funka har jag svårt att gå vidare och träna in en helhet. Och då slutar det ju med att jag inte har någotdera, inte ens ett fungerande moment...

Det ska bli spännande att testa något nytt, och lite läskigt att liksom lämna över lite kontroll till henne (vadå kontrollfreak), men framför allt roligt och utmanande! Oavsett om det blir som jag har tänkt mig eller inte så kommer jag att ha lärt mig något :-)

Inför förra tävlingen körde vi ganska mycket detaljer, tog det lite lugnare sista veckan, och testade ny plats dagen innan. Resultat: inte ultimat (sedan om det berodde på det eller något annat vet jag inte).

Så då testar vi något annat inför nästa tävling: massor av kedjor! Prinsessan och jag har kört igenom det där Lk1 programmet ett tiotal gånger nu. Hon känns säker. Jag känns säker. Uthållighetsmässigt fixar hon dubbla program, jag ska inte säga att det är självklart - hon visar tydligt var belöningen finns och att det faktiskt snart börjar bli väldigt dags för den - men hon är koncentrerad, tyst, och korrekt.

Vi har också övertränat momenten, jag har tänkt mig att i den bästa av världar ska vi kunna starta en Lk2 innan sommaren - och då måste hon ju vara van vid de momenten. Även i vår etta är alltså platsliggningen 3 minuter på 25 meter, inkallningen 30 meter, och där ingår ruta och fjärr. Sträckan vi går på läggande/ställande är en bra bit längre än jag någonsin råkat ut för på tävling (eftersom det är där hon får problem). Jag går tillbaka, bakom henne, runt henne, etc - tassarna är fastlimmade i marken.

Vi tränar på olika ställen, med olika "naturstörningar" i form av får, hundar, fria vidder, ekorrar, och kaninbajs, och jag känner att nu är det dags att ta sig ut och "träningstävla" på olika platser som utmanar lite mer störningsmässigt - i stan, utanför skolan, i parken, etc. Och naturligtvis ett par studiebesök på klubben som vi ska tävla på! Det är också dags att bli "störda" av kommendering på allvar.

Och jag har gjort ett högst medvetet val att stå över det moment som vi inte får till på tävling: apporteringen. Den är värd max 10 poäng så jag kommer att klara mig bra utan den, och hon har en härlig apportering i tvåan och uppåt. Ettans apportering verkar helt enkelt inte passa oss som träningen ser ut just nu, det momentet stoppar upp vårt (mitt) flow och tar ner vår (min) känsla.

Efter ett besök hos min fantastiska coach Jenny Wibäck har jag lite nya tankar i huvudet (hon är bra på det där med att byta ut ens dåliga tankar mot bra tankar!):

• Vi ska inte tävla - vi ska gå in och göra en uppvisning i hur Lk1 ser ut.
• Vi siktar inte bara på uppflytt - vi siktar på 200 poäng.
• Vi tränar som att det är en självklarhet att vi startar tvåan nästa tävling, och trean nästa igen.

Sikta mot stjärnorna...;)

För jag är absolut, tveklöst, JÄTTENÖJD om vi "bara" går in och gör en bra tävling, med bra känsla, oavsett poäng! Jag tävlar mot mig själv (och ibland mina hjärnspöken), inget annat! Just nu hjälper mig att träna bättre om jag tänker att vi ska träna mot perfektion (eftersom vi faktiskt kommer att behöva det längre fram) istället för "good enough". Även om inget har förändrats med momenten, så har de i mitt huvud blivit mer intressanta och spännande att jobba med igen - och det som känns utmanande känns roligt!

Så får vi se hur kakan blir med det nya receptet! Det går alltid att ändra igen! :)

...och jag önskar att jag kunde säga att den startade fantastiskt och att jag är glad och att vår träning har gett önskade resultat. Men nu blev det inte så, och jag känner mig för en gångs skull både ledsen, arg och besviken. Inte på min Prinsessa, egentligen inte på mig själv, absolut inte på arrangörerna, utan bara på "allt". Jag ville verkligen sätta det idag. Inga direkta drömmar om superpoäng, men slippa nollorna? Kanske hamna på rätt sida uppflytt? Jag trodde att idag var dagen.

Jag brukar gilla att tävla oavsett resultat, och är lite förvånad över mina egna känslor - så istället för att trycka ner och låtsas som att jag alltid har superpeppattityden så drar jag fram de negativa känslorna i ljuset och petar lite på dem. Det känns inget vidare. Hej prestationsångest. Hej självförminskning. Hej känslan av att det ALDRIG kommer att fungera när det faktiskt räknas.

Tack och lov hälsar också lite andra känslor på, och de blir starkatre ju mer distans jag får: Hej analys, Hej sunt förnuft, och Hej revanchsugenhet! Hej insikt om att det är okej att må dåligt när saker inte går som man vill, så länge man kommer ut starkare på andra sidan!

Jag bryter ihop och kommer igen, tar med mig 8,5 på linförigheten och 10 med fina tröstande kommentarer på helhet (första gången ever som jag får 10 på helhet!). Jag tar med mig att jag gjorde mitt bästa, och Prinsessan gjorde sitt bästa - som hon upplevde situationen. Jag tar också med mig att vissa saker som kändes omöjliga för sex månader sedan satt perfekt idag. Det som gick bra ska vi bygga runt - det som inte fungerade ska vi ändra på.

TACK till mina underbara träningskompisar som alltid stöttar och peppar och redan har idéer på hur vi jobbar vidare!

Nu känns det bättre. :)