...och jag önskar att jag kunde säga att den startade fantastiskt och att jag är glad och att vår träning har gett önskade resultat. Men nu blev det inte så, och jag känner mig för en gångs skull både ledsen, arg och besviken. Inte på min Prinsessa, egentligen inte på mig själv, absolut inte på arrangörerna, utan bara på "allt". Jag ville verkligen sätta det idag. Inga direkta drömmar om superpoäng, men slippa nollorna? Kanske hamna på rätt sida uppflytt? Jag trodde att idag var dagen.

Jag brukar gilla att tävla oavsett resultat, och är lite förvånad över mina egna känslor - så istället för att trycka ner och låtsas som att jag alltid har superpeppattityden så drar jag fram de negativa känslorna i ljuset och petar lite på dem. Det känns inget vidare. Hej prestationsångest. Hej självförminskning. Hej känslan av att det ALDRIG kommer att fungera när det faktiskt räknas.

Tack och lov hälsar också lite andra känslor på, och de blir starkatre ju mer distans jag får: Hej analys, Hej sunt förnuft, och Hej revanchsugenhet! Hej insikt om att det är okej att må dåligt när saker inte går som man vill, så länge man kommer ut starkare på andra sidan!

Jag bryter ihop och kommer igen, tar med mig 8,5 på linförigheten och 10 med fina tröstande kommentarer på helhet (första gången ever som jag får 10 på helhet!). Jag tar med mig att jag gjorde mitt bästa, och Prinsessan gjorde sitt bästa - som hon upplevde situationen. Jag tar också med mig att vissa saker som kändes omöjliga för sex månader sedan satt perfekt idag. Det som gick bra ska vi bygga runt - det som inte fungerade ska vi ändra på.

TACK till mina underbara träningskompisar som alltid stöttar och peppar och redan har idéer på hur vi jobbar vidare!

Nu känns det bättre. :)