Inför förra tävlingen körde vi ganska mycket detaljer, tog det lite lugnare sista veckan, och testade ny plats dagen innan. Resultat: inte ultimat (sedan om det berodde på det eller något annat vet jag inte).

Så då testar vi något annat inför nästa tävling: massor av kedjor! Prinsessan och jag har kört igenom det där Lk1 programmet ett tiotal gånger nu. Hon känns säker. Jag känns säker. Uthållighetsmässigt fixar hon dubbla program, jag ska inte säga att det är självklart - hon visar tydligt var belöningen finns och att det faktiskt snart börjar bli väldigt dags för den - men hon är koncentrerad, tyst, och korrekt.

Vi har också övertränat momenten, jag har tänkt mig att i den bästa av världar ska vi kunna starta en Lk2 innan sommaren - och då måste hon ju vara van vid de momenten. Även i vår etta är alltså platsliggningen 3 minuter på 25 meter, inkallningen 30 meter, och där ingår ruta och fjärr. Sträckan vi går på läggande/ställande är en bra bit längre än jag någonsin råkat ut för på tävling (eftersom det är där hon får problem). Jag går tillbaka, bakom henne, runt henne, etc - tassarna är fastlimmade i marken.

Vi tränar på olika ställen, med olika "naturstörningar" i form av får, hundar, fria vidder, ekorrar, och kaninbajs, och jag känner att nu är det dags att ta sig ut och "träningstävla" på olika platser som utmanar lite mer störningsmässigt - i stan, utanför skolan, i parken, etc. Och naturligtvis ett par studiebesök på klubben som vi ska tävla på! Det är också dags att bli "störda" av kommendering på allvar.

Och jag har gjort ett högst medvetet val att stå över det moment som vi inte får till på tävling: apporteringen. Den är värd max 10 poäng så jag kommer att klara mig bra utan den, och hon har en härlig apportering i tvåan och uppåt. Ettans apportering verkar helt enkelt inte passa oss som träningen ser ut just nu, det momentet stoppar upp vårt (mitt) flow och tar ner vår (min) känsla.

Efter ett besök hos min fantastiska coach Jenny Wibäck har jag lite nya tankar i huvudet (hon är bra på det där med att byta ut ens dåliga tankar mot bra tankar!):

• Vi ska inte tävla - vi ska gå in och göra en uppvisning i hur Lk1 ser ut.
• Vi siktar inte bara på uppflytt - vi siktar på 200 poäng.
• Vi tränar som att det är en självklarhet att vi startar tvåan nästa tävling, och trean nästa igen.

Sikta mot stjärnorna...;)

För jag är absolut, tveklöst, JÄTTENÖJD om vi "bara" går in och gör en bra tävling, med bra känsla, oavsett poäng! Jag tävlar mot mig själv (och ibland mina hjärnspöken), inget annat! Just nu hjälper mig att träna bättre om jag tänker att vi ska träna mot perfektion (eftersom vi faktiskt kommer att behöva det längre fram) istället för "good enough". Även om inget har förändrats med momenten, så har de i mitt huvud blivit mer intressanta och spännande att jobba med igen - och det som känns utmanande känns roligt!

Så får vi se hur kakan blir med det nya receptet! Det går alltid att ändra igen! :)