...gick till Lund. Härlig sommarkväll, man känner för en glass, kombineras med lite miljöträning för Väldigt Liten Valp.
I sällskap med husse känner man sig alltid lite tryggare, och när världen känns stor så är det toppen att betrakta den från en trygg famn. Hussetaxi ftw!
Sitta på torget och titta, lyssna, och lukta. Och smaka - hon är en tjuv av rang och mat får hållas långt utom räckhåll! Men hon fick sistan, så klart!

Jag känner mig som en nördig mamma..."jag måste ta en bild på hennes första glass!"

Sedan en (mycket) liten promenad på egna tassar. Tio meter har nog aldrig tagit så lång tid...så mycket att uppleva! Förutseende hade jag laxtuben i fickan, och kunde belöna alla fina val hon gjorde att stanna hos mig, följa med, närma sig den läskiga fontänen, lyssna på sitt namn.
Och så klart blev vi närmade av ett trevligt par som ville hälsa på den söta valpen. Hon gillar folk, det är skönt! Glad och trevlig, hälsade artigt, och kom sedan tillbaka till mig. Perfekt!

Sedan var det somna i bilen, övertrött framför TV:n (damphund!), och till slut slappnade hon av med lite hjälp och somnade pang.

I morse vaknade hon halv fem och höll mig vaken till sex. I natt misstänker jag att det kommer att sovas utan avbrott...

Varning för skrytigt, subjektivt, totalt förälskat inlägg om Lilla Prinsessan:

Redan dag 2 började hon känna sig hemma. Efter en natt på soffan (sovit hela natten vid mina fötter, med två turer upp till mitt ansikte för att säga hej) var hon redo för action. På tio minuter stiftade hon bekantskap med små bitar leversnitt, klicker, och lärde sig en solid handtarget på båda handflatorna.

Dag ett ägnades också åt leksakstest - hon kampar järnet med ALLT inklusive strumpor som sitter på foten, fingrar, och byxben. Släppa - not so much, men om jag släpper så är det intressantare att hoppa upp i miyy knä än att ha sin leksak. INGET ägande!

Hon har hittills sagt till nästan varje gång som hon har behövt gå ut - en enda olycka på snart en hel vecka! Sommarvalp är så mycket enklare än vintervalp, och altandörr hjälper ju till.

Redan från början har Valle varit nyfiken och vänligt inställd. Han fattar inte riktigt hur man hanterar en valp, men alleftersom hon börjar tuffa till sig och han lugnar ner sig hittar de sätt att leka på. Bäst tycker hon om när hon lyckas smyga upp intill när de stora hundarna snarkar, och får lägga sig nära, nära.

Mårran började som Häxan Surtant, men har senaste dagarna börjat tina mer och mer. Nu går hon emellan när hon tycker att Valle är oförsiktig, och i morse gav hon Miri en leksak - något som Mårran själv är helt ointresserad av, men har lärt sig att andra hundar uppskattar.

Söndag började vi med att kunna byta leksak - dead and alive-leken - och kunna släppa när jag blir passiv för att leken ska återupptas. Hela tiden försöker jag växla mellan olika rum och utomhus, och de andra hundarna är med och skäller och springer runt, och stjäl leksaker (valle). Åtta veckors valp har betydligt bättre koncentrationsförmåga än Valle, 2,5 år!

Eftermiddag introducerade jag filten, som sedan ska bli station och avslappningsplats, och efter några minuter hade jag helt plötsligt en valp som gick till filten, la sig på den, väntade på den TROTS att jag tränade Valle (varje klick betyder godis till båda), och lämnade den på frisignal till handtarget. Vi la på lite omvänt lockande, och på några reps fattade hon den leken också med härlig attityd. All frustration hanteras både tyst och målmedvetet - hon SKA lyckas och ger inte upp!

Hon fick också följa med på sin första koppelpromenad, varvat med "hussetaxi" när valpbenen blir lite trötta.

Hon ÄLSKAR husse. Och det är ömsesidigt, trots att han egentligen bestämt sig för att inte engagera sig i en tredje hund...Husse är trygghet, husse är kel och mys, husse följer man som en...hund...

Ny dag, ny träning. För små valpar är inkallningen superviktig - vi började inne med att sätta ihop inkallningsordet med handtarget och belöning. Helt plötsligt hade vi en hel kedja - spontant sitt, hon sitter kvar medans jag backar, galopp på inkallning, handtarget, belöning. Flera gånger. Med testafas (vad händer om jag kommer direkt? Ok, göra om, jag fattar).

Nästa hallelujah-moment kom när jag peppade mig själv att våga utmana i leken - släppa leksaken och backa ifrån och se vad som hände. Minihunden siktade mot mig i full fart och kastade sig i min famn - med fast grepp om leksaken! En liten sak för henne - en STOR sak för mig!

En egen koppelpromenad stod också på agendan. "Lämna hemmet? Är du säker? OK..." En liten kortis på ca femtio meter känns låååångt när man är liten...

Trädgården bjuder på många sysselsättningar. Plocka smultron. Kriga mot tomatplantan. Eller plocka blommor - gärna i full språng marsch. Hon är VÄLDIGT kreativ!

Och igår ville jag väga upp med lite mer fart och övningar ut från mig - påbörjat runda föremål (matskål). Detta är den första övningen som hon inte förstått på en gång, så jag bestämde mig för att istället grunda med lite tasstarget, en lite bok blir perfekt att sedan använda som kloss. Jodå, nu var hon på banan igen! En ny leksak - fårskinn är BÄST.

Under tiden har hon dessutom följt med ut till fåren och grisarna två gånger om dagen, helt orädd kastar hon sig in i fårflocken om jag låter henne, eller försöker stoppa den största tackan med sin "killerblick". Hon är övertygad om att hon klarar allt! Underbart grundtrygg med gott självförtroende.

Och som om det inte vore nog så söker hon sig till min vänstra sida, är underbart följsam och intresserad av allt jag gör, och vill ALLTID hitta på något.

Visst, någonstans inser jag att någon annan kanske tycker att hon är överenergisk, bitig, krävande, gnällig när hon inte får som hon vill, och alldeles för påhittig, men för MIG är hon PERFEKT!

Idag ska vi ut och åka bil - vår första utflykt. Jag ser fram emot hennes "men jag vill vara med du kan inte stänga in mig i buren för där är TRÅKIGT" - gnäll, det är enklare att sätta i hörlurar än att engagera en ointresserad hund! Och jag har gott hopp om att hon snart förstår att gnäll inte fungerar - tyst hund får uppmärksamhet :)