Lillgrabben börjar bo in sig, och jag studerar fascinerat vad det är för en figur.

Föremålsintresse: stort. Inga problem med olika material, igår lyfte han bort kompostgallret med tänderna. Allt från srietidningar till repstumpar är leksaker. Hämtar gärna, lämnar i handen med lite tur. Lite mesigt kampande, men det börjar redan bättra sig.

Tillgänglighet: Fantastisk! Charmade alla under gårdagens möte på klubben. Går att hantera typ hursomhelst. Klorna klippta utan problem.

Samarbetsvilja/träningsvilja: God. Vi har börjat med enkel handtarget (hur kul som helst!), självkontroll (varför det?), förstärka korrekt position vid vänster sidan (mellan fötterna är roligare...), fyra tassar på marken (fattade han snabbt), osv...Inga frustrationsljud, jobbar på superfint även om det blir lite "svårt"!

Följsamhet: Utmärkt, söker kontakt, håller kontakt. Enkla kontaktövningar och baklänges marsch påbörjat. Koppelträning påbörjad, välsignade VGW-bälte som gör det enkelt :)

Aktivitetsnivå: Eh...det är en kelpie...On-knappen är definitivt ON! Ingen koll på off-knappen än, mer än att han somnar på valpvis hursomhelst.

Hantera att vara ensam: Hans enda riktiga svaghet hittills...ylar, skäller, gnäller så fort jag är två meter bort. Träningen har redan börjat.

Och han jobbar hårt med att charma tanterna...de smälter, lite i taget!

Världens bästa valp med andra ord :)

Jag var helt inne på vad jag skulle titta efter om jag fick möjligheten att välja valp i kullen. Jag skulle ta god tid på mig, helst träffa valparna en och en, och verkligen göra ett genomtänkt val baserat på tillgänglighet, föremålsintresse, samarbetsvilja, frustrationshantering, osv.

Ha! Följande hände:

Jag fick mycket riktigt välja först av alla, så sex ljuvliga valpar plus mamman översköljde mig där jag satt på golvet, alla likadana, alla superglada och intresserade av vem jag var. Uppfödaren skulle ta undan tiken, och alla valparna följde med mamma bort. Utom en, som hade lagt sig tillrätta i min famn och lugnt stannade där...

Det var kört. Hur skulle jag kunna välja någon annan?

Så här är han: "Stormkappans Ooranje", eller som jag kallar honom - Valldemar!

De som har följt min blogg under några år är väl bekanta med Mårrans och mina träningsessioner med vakthundarna mitt över vägen (Lysia). De hundarna flyttade ut förra året. Sedan dess har vi bemästrat Labradoren På Hörnan och Grannschnauzern (för det mesta), Grannens Jakthund gav oss problem för någon vecka sedan när den skrämde Mårran rejält med att skälla på henne men hon verkar ha kommit över det, Herr S:t Bernhard räknas numera som en "trevlig hund som man kan hälsa på", och övriga grannhundar träffar vi oerhört sällan.

Förutom en. Schäfern som följer med sin husse till jobbet, som ligger på vår vanliga promenadväg. Och det stora problemet är när den är lös.

Jag är övertygad om att den är snäll, och den lyder husse utmärkt när han kallar, men den är också ganska stor och överraskande när den dyker upp runt hörnan tycker Mårran. Är den bunden bryr hon sig inte mer än att hon skvallrar på den, men är den lös så blir hon helt enkelt jätterädd...hon gillar INTE att den kan följa efter (om än på vettigt avstånd) och hon gillar ännu mindre att den faktiskt kommit fram (snällt och vänligt men hon uppfattar det inte så) och velat hälsa på "det svarta monstret".

Så inför nya valpen har jag tagit en rejäl funderare över hur vi ska få en sund och bra relation till främmande hundar. Socialisering, miljöträning, och lek med likasinnade är ju självklart och inbokat sedan länge i min något överfulla kalender. Men vad gör man som matte när det kommer fram en lös främmande hund? Utan ägare i närheten (eller med ägare som resultatlöst ropar)?

Den klassiska approachen är ju att "sätta ner foten" och se till att den främmande hunden går bort - med kraft om så krävs - så att min hund kan känna sig trygg i vetskapen om att "matte fixar det här". Skydda min hund, helt enkelt.

Är detta verkligen den bästa approachen? Jag har liksom fått för mig att om jag signalerar att den främmande hunden är obehaglig och ska jagas bort, ger jag inte helt fel signaler till min egen hund då? För jag vill ju hellre att min hund blir glad när det kommer fram en främling, än arg! Och helst vill jag att den inte ska bry sig så mycket alls.

Naturligtvis är det mitt ansvar att skydda in hund från främmande hundar som jag inte känner och kanske kan skada den, men jag får samma råd på kurser när kurskamratens hund "smiter" på inkallning. "Skräm bort besökaren! Visa din egen hund att den är trygg!" Och inte alltför sällan så är den främmande lösa hunden faktiskt vänligt sinnad, och närmar sig med viftande svans och krypande kroppsspråk. Jag menar, SÅ mycket kan jag läsa hund att jag ser om en hund menar krig eller fred.

Olika saker som jag funderar över att göra istället för att ryta och försöka skrämma den främmande hunden:

* Om jag inte ser någon ägare säga "Titta vilken fin vovve" och kasta en godisregn på den främmande hunden, därefter snabbt backa därifrån med min egen hund i en godismagnet (så att jag ser den främmande hunden)

* Be den främmande hunden med snäll men bestämd röst att sitta eller stanna (det har jag provat, det fungerar förvånande bra)

* Om hunden verkar snäll låta dem hälsa utan att göra en grej av det, sedan fånga in den och överlämna den till sin ägare och belöna min hund därifrån

* Lära min hund att ställa sig bakom mig och hålla den positionen, så att jag kan vara som en sköld mittemellan tills ägaren hinner ikapp

Framför allt ska jag vara lugn, lågmäld, och visa att det är helt OK och en naturlig del av livet att främmande hundar både finns och kommer fram. Det är iallafall min ambition :)

Någon som har tänkt i samma banor, eller är jag helt ute och reser? Synpunkter mottages tacksamt!