Jag och hundarna har varit lite flitiga varje kväll, med våra vantar och reflexer. Efter att ha sett instruktionsfilmen (tidigare inlägg) så fortsatte jag envist på "min" linje ett par dagar, men 80% lyckande var LÅÅÅÅNGT borta. Prova slumpmässiga 50%, och knappt det...Jag märkte att jag började bli en pyttesmula frustrerad över bristen på framgång, så i veckan tog jag hjälp av en targetstav.

Popsy fattade direkt att det var den jag pekade på som skulle hämtas, hon är van vid dirigering. För Mårran tog det några minuter, sedan satt det. Jag har också lagt in ett tydligare "vänta" beteende, filt för Mårran och bara stå en meter bort för Popsy. Jag visar vanten - pekar på vanten - säger "hämta". Byt plats på vanten och reflexen. Byt föremål som visas upp. Byt plats. Osv. Så igår hände det! Popsy började förekomma vilken jag skulle peka på! Och valde rätt, flera gånger på rad! Genombrott - Fröken Terrier börjar TÄNKA! (Mårran är ju lite mer korkad, så för henne lär det ta längre tid.) Yesss!

På gristräningen är det inte vidare intensivt, tidsbrist gör att träningen begränsas till att backa undan på handsignal när jag ska byta vatten eller öppna deras grind, socialisering och beröring (Babe börjar faktiskt söka upp min hand för att bli lite kliad, och Piggy accepterar att bli lite kliad på ryggen), böka upp vår rabatt full med murklockor i ett obevakat ögonblick (jag är bara glad att de lät buxbomen leva), och häromdagen så hade jag lite bröd över och gick ut till boxen. Båda grisarna bjöd backa, och helt plötsligt satte Babe sig ner :) Jag fick fram det en gång till, sedan tog brödet slut. Påt igen ikväll, få se om det var en slump...

Jag är så glad att jag är just klickertränare - roligare sätt att träna djur existerar inte!

Jag tillbringade gårdagen i Hörby, som hade bjudit in Inki Sjösten för en dag om hennes "nya" tankar för SBK:s kursupplägg. Som ansvarig för HUS var jag nyfiken på vad denna kunde innebära, och eftersom jag håller en hel del SBK-kurser för "icke-klickare" ville jag gärna ta del av Inkis tankar och övningar.

Inki Sjösten är väl något av en ikon inom SBK, 40 års aktivt medlemskap, 15 deltaganden i bruks-SM, hon har hållit otaliga kurser och skrivit ett antal instruktionsböcker med tillhörande filmer. Trevlig och tydlig, i Inkis värld är det svart eller vitt, rätt eller fel, alltid med ett leende.

Jag var lite nervös när jag åkte dit, skulle hon prata enbart om korrigeringar och ledarsksap? Det gjorde hon inte, tvärt om betonade hon vikten av belöningar, se när hunden gör rätt, använda ett neutralt "bra", ge hunden en god chans till inlärning innan störningsträning, och grunden i kärlek och samarbete.

Naturligtvis skiljer sig våra tankar om hur man bäst tränar hund åt, ibland rätt ordentligt, men i det allra mesta kände jag hur en genuin kärlek till hunden och vilja till samarbete förenade våra idéer.

Inkis system är genomtänkt och logiskt uppbyggt. Hon lär hunden ett antal ord, som hon sedan binder ihop till längre kedjor vid behov. Inlärning med stor hjälp som ganska snabbt tas bort och ersätts av att hunden med hjälp av den skapade målbilden (när matte sa "kom" blev det party hos henne) funderar ut korrekt beteende. Ett ord = ett beteende. Alltid. I alla lägen.

Alltid fyra repetitioner, sedan paus. Oavsett hur det går. Gick det inte? Fundera, gör det enklare. Gick det bra? Gå vidare.

Inlärning med ett sinne "aktivt". Vill jag lära hunden ett ord finns där inga visuella tecken eller lukter när ordet sägs. Hjälpen kommer någon sekund efter om det behövs.

Inlärning först, sedan störningsträning, till sist "sagt ord gäller" med provocering och korrigering av fel beteende. Inki hävdar att det steget är helt nödvändigt för att hunden ska veta konsekvensen av att ignorera sin flockledare, men det handlar om ca 5% av träningen. (Här är vi då inte riktigt överens...)

Belöningen kommer alltid i form av fyrklövern, och startar alltid med 10 sekunders social belöning innan bollar (alltid två), kamptrasa, och godis kommer fram i ordningen "bästa sist".

Som jag förstår det så är detta "grundmetoden", som upprepas i all träning. Själva tekniken HUR man gör skiljer sig från ekipage till ekipage, men metoden är densamma. Enkelt och tydligt för kursdeltagare att förstå och se en röd linje.

Hennes andra system handlar om klubbens kursverksamhet, och bygger på olika kursplaner som följer på varandra: Valpkurs, grundutbildning och fortsättningskurs, som alla avslutas med en enkel koll på vad ekipaget lärt sig (allmänlydnadspasset i tre svårigheter).

Sedan väljer man att inrikta sig på lydnad eller bruks, eller "allaktiv" som ger mer allmänlydnad och aktivering för icke-tävlingsintresserade.

Alla kurserna har en bestämd arbetsplan, gång till gång, och följer Inkis böcker och filmer. Alla instruktörer gör på samma sätt. För att få lov att bli uppflyttad måste man ha klarat en viss poäng i föregående prov, för tävlingskurserna måste man bli rekommenderad av en instruktör.

Mycket enkelt att hantera för kursdeltagaren, instruktören, och klubben. Alla har samma system och samma mål.

Kurserna i sig är uppbyggda med enskilda övningar, parövningar, och gruppövningar, för att skapa en bra träning och en bra känsla i gruppen - alla lär känna alla. Klubbkänsla! eftersom alla deltagare fått ut plan, bok, och film i förväg, så kan de enkelt repetera och öva hemma.

Detta är något som jag verkligen tror på och gillar för en brukshundklubb! Det är genomtänkt, inte bara för att lära hundägaren träna hund, utan också för att bygga klubb.

Efter att förmiddagen ägnats åt genomgång av ovanstående skulle vi få träna med egen hund och testa några av övningarna. Jag hämtade hunden som skulle bry sig minst om en korrigering - Popsy - och var fast besluten att följa Inkis övningar och anvisningar.

Det första vi fick göra var att testa av "fyrklövern". Kela, jaktlek med två bollar, kampa, ge godis. Någon del som inte är 100%? För Loppans del är det ju inte så intressant med kel och mys i en träningssituation, och kampamdet har blivit betydligt mindre intensivt sedan hon tappade en tand i ett slagsmål, men hon uppskattar och aktiverar sig alla fyra delarna.

Sedan fick vi prova alla delarna i inlärning av "kom". Kom är en vardagsinkallning, en absolut 100% som däremot inte behöver vara snabb eller på sekunden direkt. steg ett: instruktören tar hunden från föraren, när hunden har uppmärksamheten på annat håll ropar matte, och medhjälparen hjälper hunden till ägaren där max fyrklöver väntar. Fyra upprepningar. Och nej, vi fick inte använda något annat inkallningsord. Inki kom förbi och såg Fröken Terrier reagera absolut inte alls gång fyra heller, trots att belöningen verkligen varit maxad de tre tidigare gångerna, och beslöt sig för att hon nog inte hörde mitt ord. Jag tror hon hade helt rätt, dels tror jag att just o-et inte bär lika bra som i-et i t ex hit, och dels så var det så mycket ropande runtomkring att Lilla Fröken helt enkelt stängde av öronen. Och hon är 12 år gammal...

Nästa steg är samma sak, med en medhjälpare. Man kallar alltid in svansen på hunden när hunden är fokuserad på något annat, eftersom det är vad man oftast gör i vardagen. (Tro det? Men säger hon så så är det väl så...eller?)

Sedan en mingelövning. Alla minglar runt med hunden i koppel, när hunden tittar på något säger man "kom" och belönar med "bra" och fyrklöver. ALLTID vänta på att hunden kommer hela vägen fram, utan att "nedvärdera sin ledarroll till att säga "snälla" till hunden" med uppmundtrande kroppsspråk. ALLTID börja med 10 sekunders social belöning, vare sig hunden vill eller inte. Popsy räknade ner: 5-4-3-2-1-KÖTTBULLE!

Och till sist sagt ord gäller, som jag valde bort helt och hållet. Jag hade visserligen bestämt mig för att följa övningarna, men det är inte fair play att korrigera en hund som inte ens förstår ordet!

Vi avslutade med ytterligare en "sagt ord gäller", den här gången på "sitt kvar". Säg till hunden att sitta, en medhjälpare stör upp hunden, lyft hunden i halsbandet tillbaka till sittande ställning (Inki använder alltid mjuka halvstryp) med den kraft som behövs, ge en godis för att visa att man fortfarande är vänner, låt medhjälparen störa lite längre bort så hunden lyckas, "bra", "slut" gå bakåt, full fyrklöver. Gör ytterligare två gånger med medhjälparen på ännu längre avstånd så att hunden garanterat lyckas. Paus, börja om från början. Jag stod över övningen helt med Popsy, den passar helt enkelt inte oss och vi har andra sätt att uppnå samma resultat.

Till slut var det allmän diskussion om olika frågeställningar från oss deltagare, allt från skvallerträning till pipande hundar och "olydiga" kursdeltagare. Det är alltid intressant att bara sitta och lyssna till andras tankar!

Så till 95% var det MYCKET trevligt och lärorikt, till 5% passade det inte mig alls, och det är väl i linje med Inkis hundträning: 95% kärlek och samarbete och 5% krav och dominans. Svart eller vitt. Mitt sätt eller misslyckande. Och just det senare är det enda jag verkligen inte gillade. Visst var hon där för att sälja in ett (väl fungerande och genomtestat) system, men när någon stenhårt säger att detta sättet är DET ENDA som fungerar blir jag alltid lite avig...Jag kan absolut acceptera att andra korrigerar sina hundar i träning, och Inkis sätt är iallafall med en grundtanke i kärlek och förståelse och skadar inte hunden. MEN. Det FINNS andra sätt, och de fungerar OCKSÅ utmärkt.

Ett förhandsexemplar bara till mig...Så här ser den ut med rätt omslag (bilden är tagen av Jonas Mårtensson)

Boken beräknas finnas i handeln 7 mars!

Vill du förhandsboka ett signerat exemplar? Maila mig på www.asashundar.se .

Senast igår sa jag till nya kursare att de ska göra sin research INNAN de börjar träna. Internet är en guldgruva...

Och hela samlingssidan var riktigt kul!

http://www.bridgesdogtraining.com/Videos.html

Vi har lekt en liten stund varje kväll, och jag kan väl bara konstatera att någon Ken Ramirez det är jag inte...;)

Den framgången som vi hade efter de första gångerna var nog bara ren tur. Nu har båda hundarna (och jag) väldigt roligt, de blir totalt slut av tankeverksamheten, men fattar konceptet? Låååångt kvar! Varför inte bara ta den som ligger närmast? Eller sin favorit? Den fungerade ju förra gången!

Jag har absolut ingen aning om bästa sättet att träna detta, men jag ser det så här: att ta vanten är ett beteende. Signalen för att ta vanten är att jag visar den andra vanten, och säger ordet (har visat sig vara viktigt för att undvika hundar som handlöst kastar sig efter närmaste pryl). Att ta eflexen är ett ANNAT beteende, som har en ANNAN signal (jag håller den andra reflexen i handen). Precis som när jag lärde in sitt-ligg-stå under marsch, tre olika beteenden i samma sättning med bara olika ord att lyssna efter, så tränar jag ett beteende i taget tills det sitter.

Min strategi just nu är alltså att sätta hunden (annars får jag garanterad tjuvstart), lägga båda föremålen framför hunden (den måste ha ett val), och jobba med signalkontroll på ett föremål i taget. Jobbar jag med vanten så är det bara vanten, som jag flyttar runt och tom gömmer litegrann. Nästa kväll byter vi till reflexen. Min förhoppning är att förr eller senare ramlar poletten ner, och de kopplar ihop det jag håller i handen med den de ska välja.

Jag trodde att det skulle bli alldeles för hög lyckandeprocent så här, att de snabbt skulle koppla att om vanten var rätt första gången så är det den som gäller, men icke! Lilla Fröken är terrier-envis "det SKA vara reflexen!" (när det har varit vanten de senaste 15 gångerna), Mårran är mer "men det var ju det vänstra föremålet alldeles nyss?"

Lite tankar som snurrar i huvudet:

Kanske skulle jag lägga föremålet vi jobbar med ihop med några neutrala föremål, istället för det andra föremålet vi jobbar med? Skulle det göra det enklare att förstå?

Bryta eller låta leta om de väljer fel? De första passen lät jag de leta vidare (fel val ledde bara till inget klick), men det verkade leda till "testa och lyssna efter klicket" och inte ett medvetet väljande. Nu bryter jag när de väljer fel och gör om från början. Vad är bäst? Ingen aning...

Hjälpa eller inte hjälpa? Jag kan ju styra deras val ganska enkelt genom att titta på rätt föremål. Ska jag göra det enklare att välja rätt och sedan ta bort den hjälpen, eller ska jag låta dem jobba igenom svårigheterna helt på egen hand?

Mycket experimenterande...Definitivt ett "vägen är roligare än målet"-projekt!

Annars töar det, här som i övriga sydsverige. Det är trevligt att kunna gå ut utan att pulsa eller halka!

  Mårran letar sorkar, som verkar tvingas upp av den vattensjuka marken. Än har hon inte fått någon, men det är bara en tidsfråga...   Ån är full av vatten! Jag är glad att här är ganska "självdränerat".   Islossning på lilla sjön

Mårran uppskattar att få soringa över "sitt" fält!

Och hästarna hittar lite gräs igen. Ja, matte är pjoskig som har täcke på...

Popsy gör mig lycklig genom att bli piggare och piggare för varje dag. Hon har gått från gammal hund med ont överallt till (nästan) unghund igen! Inte vet jag varför, jag bara tackar och tar emot.

Jag och hundarna har börjat leka en ny lek - Match to sample!

Jag har varit sugen på att testa sedan jag såg Ken Ramirez video på sin underbara valp som överlycklig sprang och hämtade den leksaken som var likadan som den som Ken visade upp. Äntligen har jag fått tummen ur!

Målet är att hunden ska kunna välja rätt pryl av sex stycken olika (kända) beroende på vilken jag visar upp, och till slut också välja rätt mellan två okända prylar. Först då vet jag att den har förstått konceptet "välj en likadan som den jag visar". Det ska bli spännande att se om vi fixar det!

Första passet startade vi med två olika par: två reflexer och två vantar. Signalen "hämta" kan de sedan innan, så jag använder det ordet som "utlösare". Ca 10 minuter/hund.

1. Vi började med vantarna, de är vana att hämta mina vantar till mig. Jag höll upp den ena vanten, la den andra på golvet, och sa "hämta". Båda hundarna reagerade genom att ta den jag höll i handen...så klart...

2. Bort med signalen, frishejping av att ta den vanten som låg på golvet medans jag höll den andra i handen. Gick snabbt.

3. På med signalen igen. Jag vill ha en hund som väntar och tittar på vad jag håller i, INNAN den kaster sig för att hämta. Stimuluskontroll är inte Fröken Terriers starka sida...Nyttigt bara det! Mårran fattade mycket snabbare och gjorde en liten kedja.

4. Upprepa samma sak med reflexerna. Gick snabbare.

5. Nu la jag både reflexen och vanten på golvet, visade vanten. De första gångerna hjälpte jag till genom att titta på vanten och hålla foten på reflexen, så att det inte gick att plocka upp den. Fröken Terrier hade dragkamp...:)

6. Samma sak med reflexen. Nu började jag se en viss tankeverksamhet hos båda hundarna!

7. Jag bytte plats på reflexen och vanten mellan varje gång, men körde fortfarande flera reps med varje pryl. Om de valde fel fick de "leta sig rätt" och klick för det. Popsy har bråttom, bråttom och chansar vilt, Mårran är mer eftertänksam och väljer mer noggrant.

Andra passet, ca fem minuter/hund

1. Snabb repetition av alla stegen från den första passet, hundarna var på banan.

2. Började växla mer frekvent mellan att visa reflexen eller handsken. Varannan gång, eller max två gånger på samma, för att inte "fastna" i en. Bytte hela tiden plats på vanten och reflexen. Undvek att titta på någon av prylarna.

3. Började bryta Fröken Terrier när hon kastade sig hejdlöst på fel pryl. Tänka - välja, inte testa - byta.

Så status just nu är förvånansvärt bra på mycket kortare tid än jag trodde! Båda hundarna tittar, tänker, och väljer. Bra hjärngympa för pigga hundar :)

När man har en hund som är svår att hitta bra förstärkare till funderar man en hel del. En ak som jag fascineras av är hur värdet förändras med situationen!

Vi tar som exempel en favorit bland många tränare (även jag har nästan alltid några i fickan) - en foderkula. Värdet på en foderkula påverkas av många olika faktorer:

1. Hur hungrig min hund är. Hungrig hund uppskattar mat mer än mätt hund gör - självklart. Fungerar också på vatten, social kontakt med andra hundar, beröring, osv. Detta kallas för (från SAOL) "deprivation, deprivering, berövande av stimulans som har betydelse för bl.a människans utveckling och funktionsförmåga, t.ex föda, sömn, sociala kontakter och känslomässiga band med närstående."

Jag tycker att det är lite extra intressant när man absolut inte ska låta hunden nosa innan lydnadspasset eftersom den inte ska göra det under träning, eller säger att hunden aldrig ska hälsa på andra hundar eftersom den inte ska vara intresserad av anra hundar. Rent logiskt - ju längre hunden varit utan något som är inbyggt i hundar att gilla (nosa, hälsa på annan hund), ju mer intressant borde det vara.

Det betyder också att jag valt bort att kunna använda beröm och kel som en riktigt värdefull förstärkare - det får mina hundar alltid, utan att behöva prestera något. Mina hundar - mitt val.

2. Hur lugn min hund är. Stressad hund äter inte. Jag använder Frolic som en "stressometer" på Mårran, när hon äter Frolic är hon acceptabelt avslappnad.

3. Hur den serveras. Mårran äter gärna från marken sådant som hon ratat från handen, speciellt om hon får nosa lite efter den eller jaga ikapp den. Hon anstränger sig mera för foderkulan om vi leker lite med den. Favoriten är att fånga den i luften!

4. En intressant observation (som jag tror att jag delar med andra hundtränare): jag kan hälla upp torrfodret i en skål, och servera med ett glatt "varsågod!" - mina hundar tittar ointresserat på skålen och går därifrån.

Om jag då istället tar upp skålen på bordet och ber om ett "sitt" eller liknande, så accepteras foderkulan från min hand.

Skulle jag ta en klicker i handen och ge "nu kör vi"-signal, och sedan börja klicka för tex en spontan tassviftning, då blir SAMMA FODERKULA SOM NYSS RATADES en förstärkare värd att anstränga sig för!

Det måste ju betyda att själva träningen ökar foderkulans värde. Jag tror att det har att göra med The Seeker Cirquit, tänkande varelser finner nöje i att aktivt söka efter lösningar på problem (för det är ju precis vad min klickerhund gör - löser problemet "få matte att klicka"). Jag tror också, fast här har jag inget att stödja mig på mer än min egen känsla, att värdet ökar eftersom min hund vet att det som följer efter klicket är värt något. Ren förväntan. Den vet att det är tänkt som en förstärkare, alltså blir det en förstärkare...låter det flummigt? Det är det också. Och som sagt: inga som helst bevis!

Och när jag ändå är inne på värdet av förstärkare, några nya rön om jackpot:

1. Om hunden tidigt i träningen av något nytt presenteras för en OFATTBART UNDERBAR belöning (jackpot) så blir den lite chockad och glömmer det som hände precis innan jackpoten utdelades.

2. Ett tankeexperiment: scenario ett: du får på telefon veta att du vunnit 10.000 kronor. Lycka! Scenario två: du får veta att du vunnit 100.000 kronor. Lycka! Efter tio minuter får du istället veta att de råkat läsa fel på en nolla, det var 10.000 kroner. Vad känner du? Kan det vara...besvikelse? Vad känner då hunden över den "normala" förstärkaren som följer på repetitonen efter en jackpot? Enligt försök på råttor - besvikelse!

Jag vet inte hur det påverkar din hundträning, men jag misstänker att en jackpot är mer för min egen skull (jag tror att jag visar min hund hur duktig den var och det känns bra för mig), än för att verkligen få en bra inlärningseffekt...

Själv tänker jag hädanefter fortsätta använda varierade förstärkare (lek, mat, servera på olika vis, etc) på "normal" nivå, och vill jag någon gång ge något riktigt fantastiskt som överraskning så tar jag paus efteråt.

OK, när jag håller kurser för icke-klickare så pratar jag inte om "förstärkning" utan bara om "belöning" - annars förvirrar jag Fru Svensson med sin första hund som bara vill få en hund som hanterar vardagen. Men jag tycker att där ÄR skillnad!

Så här ser det ut i mitt huvud:

Förstärkning: Jag förstärker beteenden som jag vill få mer av. Jag är precis, använder en beteendemarkör för att fånga exakt beteende, jag vill ha repetition från hundens sida. Förstärkare är allt som följer beteendet och på så sätt får beteendet mer sannolikt i framtiden. Ett typexempel är när jag med hjälp av klickern tränar in små delar av ett större moment, tävlingsmoment eller i vardagen. En förstärkare VET jag ökar beteendet, eftersom jag följer hur beteendet påverkas.

Belöning: Jag belönar en individ. Belöningen är oftast mindre precis, och gäller inte ett specifikt beteende på samma sätt som en förstärkare gör. Jag belönar hunden när jag tycker att den är duktig, helt enkelt. Jag ger en belöning när vi kommer ut från tävlingsplanen, oavsett hur det gått, för att skapa en bra-känsla för tävlingssituationen. Jag belönar efter en framlängeskedja (som jag använder för att få en uthålligare hund), inte för att utförandet varit perfekt utan för att hunden jobbat på bra. Jag belönar jobbiga situationer för att ändra hundens uppfattning om situationen. Och jag - men det är kanske bara jag - belönar ofta att mina hundar bara råkar finnas i min närhet, eftersom deras blotta existens gör mig glad. Jag väljer en belöning som jag TROR gör min hund glad - oftast har jag rätt.

Den största skillnaden för mig, i mitt huvud, är just att en belöning utdelas för att jag tycker att hunden förtjänat den, en förstärkning är till för att fånga små beteendebitar som jag vill ha mer av. Det betyder att jag inte klickar hunden för att "den förtjänar en godisbit" utan för att öka sannolikheten att ett visst beteende upprepas. Jag kan alltså fånga och förstärka de små bitar som jag gillar hos en hund som i övrigt "uppför sig illa", och få just de bitarna att breda ut sig och ta över.

En förstärkare är ALLT som följer på beteendet och får det mera sannolikt. En förstärkare behöver inte vara trevlig (även om den oftast är det), om hundens motivation är uppmärksamhet så kan tex både skrik och slag vara förstärkande. Vi människor fungerar inte annorlunda, många som jobbar med utsatta barn ser att de medvetet driver fram tex en örfil från mamman eftersom det sedan leder till att hon får dåligt samvete och blir kärleksfull.

Jag använder ofta möjligheten att få göra något som hunden vill som en förstärkare: springa till skål, nosa, titta på saker, få ett nytt kommando, gå till sin filt, leka, etc.

Oftast är också mina belöningar förstärkare för NÅGOT beteende eftersom jag är ganska duktig på att gissa vad mina hundar uppskattar (och det beteende som kommer precis innan belöningen ges kommer då att bli förstärkt vare sig jag tänkte mig det eller inte), men ibland kan det som jag tänkte som en belöning få helt fel resultat. Båda mina hundar gillar fysisk kontakt, de är keliga och gillar att vara nära. Mårran uppskattar smek och kel också som en förstärkare, men det gör INTE Popsy! "Rör mig inte, jag koncentrerar mig!"

Stor skillnad på förstärkning och belöning? Kanske inte. Men genom att vara medveten om skillnaden - i mitt eget huvud - så kan jag träna effektivare och göra det enklare för min hund att förstå vad jag vill. Och - inte minst - jag kan förklara för mina kursare skillnaden mellan att belöna för att man tycker att hunden är duktig, och faktiskt förstärka ett beteende som man vill ha mer av!

Jag avslutar med en glad gris som aktivt söker sina egna belöningar (och just nu så är jag = mat i hennes huvud!)