När man har en hund som är svår att hitta bra förstärkare till funderar man en hel del. En ak som jag fascineras av är hur värdet förändras med situationen!

Vi tar som exempel en favorit bland många tränare (även jag har nästan alltid några i fickan) - en foderkula. Värdet på en foderkula påverkas av många olika faktorer:

1. Hur hungrig min hund är. Hungrig hund uppskattar mat mer än mätt hund gör - självklart. Fungerar också på vatten, social kontakt med andra hundar, beröring, osv. Detta kallas för (från SAOL) "deprivation, deprivering, berövande av stimulans som har betydelse för bl.a människans utveckling och funktionsförmåga, t.ex föda, sömn, sociala kontakter och känslomässiga band med närstående."

Jag tycker att det är lite extra intressant när man absolut inte ska låta hunden nosa innan lydnadspasset eftersom den inte ska göra det under träning, eller säger att hunden aldrig ska hälsa på andra hundar eftersom den inte ska vara intresserad av anra hundar. Rent logiskt - ju längre hunden varit utan något som är inbyggt i hundar att gilla (nosa, hälsa på annan hund), ju mer intressant borde det vara.

Det betyder också att jag valt bort att kunna använda beröm och kel som en riktigt värdefull förstärkare - det får mina hundar alltid, utan att behöva prestera något. Mina hundar - mitt val.

2. Hur lugn min hund är. Stressad hund äter inte. Jag använder Frolic som en "stressometer" på Mårran, när hon äter Frolic är hon acceptabelt avslappnad.

3. Hur den serveras. Mårran äter gärna från marken sådant som hon ratat från handen, speciellt om hon får nosa lite efter den eller jaga ikapp den. Hon anstränger sig mera för foderkulan om vi leker lite med den. Favoriten är att fånga den i luften!

4. En intressant observation (som jag tror att jag delar med andra hundtränare): jag kan hälla upp torrfodret i en skål, och servera med ett glatt "varsågod!" - mina hundar tittar ointresserat på skålen och går därifrån.

Om jag då istället tar upp skålen på bordet och ber om ett "sitt" eller liknande, så accepteras foderkulan från min hand.

Skulle jag ta en klicker i handen och ge "nu kör vi"-signal, och sedan börja klicka för tex en spontan tassviftning, då blir SAMMA FODERKULA SOM NYSS RATADES en förstärkare värd att anstränga sig för!

Det måste ju betyda att själva träningen ökar foderkulans värde. Jag tror att det har att göra med The Seeker Cirquit, tänkande varelser finner nöje i att aktivt söka efter lösningar på problem (för det är ju precis vad min klickerhund gör - löser problemet "få matte att klicka"). Jag tror också, fast här har jag inget att stödja mig på mer än min egen känsla, att värdet ökar eftersom min hund vet att det som följer efter klicket är värt något. Ren förväntan. Den vet att det är tänkt som en förstärkare, alltså blir det en förstärkare...låter det flummigt? Det är det också. Och som sagt: inga som helst bevis!

Och när jag ändå är inne på värdet av förstärkare, några nya rön om jackpot:

1. Om hunden tidigt i träningen av något nytt presenteras för en OFATTBART UNDERBAR belöning (jackpot) så blir den lite chockad och glömmer det som hände precis innan jackpoten utdelades.

2. Ett tankeexperiment: scenario ett: du får på telefon veta att du vunnit 10.000 kronor. Lycka! Scenario två: du får veta att du vunnit 100.000 kronor. Lycka! Efter tio minuter får du istället veta att de råkat läsa fel på en nolla, det var 10.000 kroner. Vad känner du? Kan det vara...besvikelse? Vad känner då hunden över den "normala" förstärkaren som följer på repetitonen efter en jackpot? Enligt försök på råttor - besvikelse!

Jag vet inte hur det påverkar din hundträning, men jag misstänker att en jackpot är mer för min egen skull (jag tror att jag visar min hund hur duktig den var och det känns bra för mig), än för att verkligen få en bra inlärningseffekt...

Själv tänker jag hädanefter fortsätta använda varierade förstärkare (lek, mat, servera på olika vis, etc) på "normal" nivå, och vill jag någon gång ge något riktigt fantastiskt som överraskning så tar jag paus efteråt.