Jag och hundarna har varit lite flitiga varje kväll, med våra vantar och reflexer. Efter att ha sett instruktionsfilmen (tidigare inlägg) så fortsatte jag envist på "min" linje ett par dagar, men 80% lyckande var LÅÅÅÅNGT borta. Prova slumpmässiga 50%, och knappt det...Jag märkte att jag började bli en pyttesmula frustrerad över bristen på framgång, så i veckan tog jag hjälp av en targetstav.

Popsy fattade direkt att det var den jag pekade på som skulle hämtas, hon är van vid dirigering. För Mårran tog det några minuter, sedan satt det. Jag har också lagt in ett tydligare "vänta" beteende, filt för Mårran och bara stå en meter bort för Popsy. Jag visar vanten - pekar på vanten - säger "hämta". Byt plats på vanten och reflexen. Byt föremål som visas upp. Byt plats. Osv. Så igår hände det! Popsy började förekomma vilken jag skulle peka på! Och valde rätt, flera gånger på rad! Genombrott - Fröken Terrier börjar TÄNKA! (Mårran är ju lite mer korkad, så för henne lär det ta längre tid.) Yesss!

På gristräningen är det inte vidare intensivt, tidsbrist gör att träningen begränsas till att backa undan på handsignal när jag ska byta vatten eller öppna deras grind, socialisering och beröring (Babe börjar faktiskt söka upp min hand för att bli lite kliad, och Piggy accepterar att bli lite kliad på ryggen), böka upp vår rabatt full med murklockor i ett obevakat ögonblick (jag är bara glad att de lät buxbomen leva), och häromdagen så hade jag lite bröd över och gick ut till boxen. Båda grisarna bjöd backa, och helt plötsligt satte Babe sig ner :) Jag fick fram det en gång till, sedan tog brödet slut. Påt igen ikväll, få se om det var en slump...

Jag är så glad att jag är just klickertränare - roligare sätt att träna djur existerar inte!

Jag tillbringade gårdagen i Hörby, som hade bjudit in Inki Sjösten för en dag om hennes "nya" tankar för SBK:s kursupplägg. Som ansvarig för HUS var jag nyfiken på vad denna kunde innebära, och eftersom jag håller en hel del SBK-kurser för "icke-klickare" ville jag gärna ta del av Inkis tankar och övningar.

Inki Sjösten är väl något av en ikon inom SBK, 40 års aktivt medlemskap, 15 deltaganden i bruks-SM, hon har hållit otaliga kurser och skrivit ett antal instruktionsböcker med tillhörande filmer. Trevlig och tydlig, i Inkis värld är det svart eller vitt, rätt eller fel, alltid med ett leende.

Jag var lite nervös när jag åkte dit, skulle hon prata enbart om korrigeringar och ledarsksap? Det gjorde hon inte, tvärt om betonade hon vikten av belöningar, se när hunden gör rätt, använda ett neutralt "bra", ge hunden en god chans till inlärning innan störningsträning, och grunden i kärlek och samarbete.

Naturligtvis skiljer sig våra tankar om hur man bäst tränar hund åt, ibland rätt ordentligt, men i det allra mesta kände jag hur en genuin kärlek till hunden och vilja till samarbete förenade våra idéer.

Inkis system är genomtänkt och logiskt uppbyggt. Hon lär hunden ett antal ord, som hon sedan binder ihop till längre kedjor vid behov. Inlärning med stor hjälp som ganska snabbt tas bort och ersätts av att hunden med hjälp av den skapade målbilden (när matte sa "kom" blev det party hos henne) funderar ut korrekt beteende. Ett ord = ett beteende. Alltid. I alla lägen.

Alltid fyra repetitioner, sedan paus. Oavsett hur det går. Gick det inte? Fundera, gör det enklare. Gick det bra? Gå vidare.

Inlärning med ett sinne "aktivt". Vill jag lära hunden ett ord finns där inga visuella tecken eller lukter när ordet sägs. Hjälpen kommer någon sekund efter om det behövs.

Inlärning först, sedan störningsträning, till sist "sagt ord gäller" med provocering och korrigering av fel beteende. Inki hävdar att det steget är helt nödvändigt för att hunden ska veta konsekvensen av att ignorera sin flockledare, men det handlar om ca 5% av träningen. (Här är vi då inte riktigt överens...)

Belöningen kommer alltid i form av fyrklövern, och startar alltid med 10 sekunders social belöning innan bollar (alltid två), kamptrasa, och godis kommer fram i ordningen "bästa sist".

Som jag förstår det så är detta "grundmetoden", som upprepas i all träning. Själva tekniken HUR man gör skiljer sig från ekipage till ekipage, men metoden är densamma. Enkelt och tydligt för kursdeltagare att förstå och se en röd linje.

Hennes andra system handlar om klubbens kursverksamhet, och bygger på olika kursplaner som följer på varandra: Valpkurs, grundutbildning och fortsättningskurs, som alla avslutas med en enkel koll på vad ekipaget lärt sig (allmänlydnadspasset i tre svårigheter).

Sedan väljer man att inrikta sig på lydnad eller bruks, eller "allaktiv" som ger mer allmänlydnad och aktivering för icke-tävlingsintresserade.

Alla kurserna har en bestämd arbetsplan, gång till gång, och följer Inkis böcker och filmer. Alla instruktörer gör på samma sätt. För att få lov att bli uppflyttad måste man ha klarat en viss poäng i föregående prov, för tävlingskurserna måste man bli rekommenderad av en instruktör.

Mycket enkelt att hantera för kursdeltagaren, instruktören, och klubben. Alla har samma system och samma mål.

Kurserna i sig är uppbyggda med enskilda övningar, parövningar, och gruppövningar, för att skapa en bra träning och en bra känsla i gruppen - alla lär känna alla. Klubbkänsla! eftersom alla deltagare fått ut plan, bok, och film i förväg, så kan de enkelt repetera och öva hemma.

Detta är något som jag verkligen tror på och gillar för en brukshundklubb! Det är genomtänkt, inte bara för att lära hundägaren träna hund, utan också för att bygga klubb.

Efter att förmiddagen ägnats åt genomgång av ovanstående skulle vi få träna med egen hund och testa några av övningarna. Jag hämtade hunden som skulle bry sig minst om en korrigering - Popsy - och var fast besluten att följa Inkis övningar och anvisningar.

Det första vi fick göra var att testa av "fyrklövern". Kela, jaktlek med två bollar, kampa, ge godis. Någon del som inte är 100%? För Loppans del är det ju inte så intressant med kel och mys i en träningssituation, och kampamdet har blivit betydligt mindre intensivt sedan hon tappade en tand i ett slagsmål, men hon uppskattar och aktiverar sig alla fyra delarna.

Sedan fick vi prova alla delarna i inlärning av "kom". Kom är en vardagsinkallning, en absolut 100% som däremot inte behöver vara snabb eller på sekunden direkt. steg ett: instruktören tar hunden från föraren, när hunden har uppmärksamheten på annat håll ropar matte, och medhjälparen hjälper hunden till ägaren där max fyrklöver väntar. Fyra upprepningar. Och nej, vi fick inte använda något annat inkallningsord. Inki kom förbi och såg Fröken Terrier reagera absolut inte alls gång fyra heller, trots att belöningen verkligen varit maxad de tre tidigare gångerna, och beslöt sig för att hon nog inte hörde mitt ord. Jag tror hon hade helt rätt, dels tror jag att just o-et inte bär lika bra som i-et i t ex hit, och dels så var det så mycket ropande runtomkring att Lilla Fröken helt enkelt stängde av öronen. Och hon är 12 år gammal...

Nästa steg är samma sak, med en medhjälpare. Man kallar alltid in svansen på hunden när hunden är fokuserad på något annat, eftersom det är vad man oftast gör i vardagen. (Tro det? Men säger hon så så är det väl så...eller?)

Sedan en mingelövning. Alla minglar runt med hunden i koppel, när hunden tittar på något säger man "kom" och belönar med "bra" och fyrklöver. ALLTID vänta på att hunden kommer hela vägen fram, utan att "nedvärdera sin ledarroll till att säga "snälla" till hunden" med uppmundtrande kroppsspråk. ALLTID börja med 10 sekunders social belöning, vare sig hunden vill eller inte. Popsy räknade ner: 5-4-3-2-1-KÖTTBULLE!

Och till sist sagt ord gäller, som jag valde bort helt och hållet. Jag hade visserligen bestämt mig för att följa övningarna, men det är inte fair play att korrigera en hund som inte ens förstår ordet!

Vi avslutade med ytterligare en "sagt ord gäller", den här gången på "sitt kvar". Säg till hunden att sitta, en medhjälpare stör upp hunden, lyft hunden i halsbandet tillbaka till sittande ställning (Inki använder alltid mjuka halvstryp) med den kraft som behövs, ge en godis för att visa att man fortfarande är vänner, låt medhjälparen störa lite längre bort så hunden lyckas, "bra", "slut" gå bakåt, full fyrklöver. Gör ytterligare två gånger med medhjälparen på ännu längre avstånd så att hunden garanterat lyckas. Paus, börja om från början. Jag stod över övningen helt med Popsy, den passar helt enkelt inte oss och vi har andra sätt att uppnå samma resultat.

Till slut var det allmän diskussion om olika frågeställningar från oss deltagare, allt från skvallerträning till pipande hundar och "olydiga" kursdeltagare. Det är alltid intressant att bara sitta och lyssna till andras tankar!

Så till 95% var det MYCKET trevligt och lärorikt, till 5% passade det inte mig alls, och det är väl i linje med Inkis hundträning: 95% kärlek och samarbete och 5% krav och dominans. Svart eller vitt. Mitt sätt eller misslyckande. Och just det senare är det enda jag verkligen inte gillade. Visst var hon där för att sälja in ett (väl fungerande och genomtestat) system, men när någon stenhårt säger att detta sättet är DET ENDA som fungerar blir jag alltid lite avig...Jag kan absolut acceptera att andra korrigerar sina hundar i träning, och Inkis sätt är iallafall med en grundtanke i kärlek och förståelse och skadar inte hunden. MEN. Det FINNS andra sätt, och de fungerar OCKSÅ utmärkt.