Alltid kul att hitta nya bloggar, här hittade jag en hel hög och passar så klart på att vara med och tävla själv.

http://lillaotto.bloggplatsen.se/2011/10...atsense/#kommentarer

Fast Valle tycker att jag är lite fånig...han vet ju redan att vi är bäst liksom. Vi har förresten äntligen hittar rätt låt för våra ingångar på tävlingsplan i framtiden: SEGERTÅGET med Maskinen!

Speglar den stentuffa attityd som vi kommer att ha! För att citera Tyra Banks: FIERCE!

Det har varit tyst på grisfronten ett tag, Esther har blivit tjockare och tjockare och vi har säkert tio gånger trott att NU är det dags - och inget har hänt. Men igår morse satte det igång!

Ola kom ut klockan sex som vanligt, då var första kultingen tyvärr död men andra kultingen hade precis visat trynet och kunde placeras vid Esthers enorma juver. Jag placerades på grisvakt (en fara för nya kultingar är att de inte klarar att kravla sig fram till spenarna på egen hand, en annan att mamman helt enkelt lägger sig på dem eller trampar på dem) och klockan åtta hjälpte jag nästa kulting fram till "mjölkbaren".

Esther hade värkar, men när klockan blev 11 och ingen ny gris sett dagens ljus blev jag orolig på riktigt och ringde mina djurs skyddsängel. Malin kom förbi, och närmaste halvtimmen ägnades åt att jag försökte hålla drygt 150 kg sugga lugn och smågrisarna på säkert avstånd medans Malin försökte nå så långt in i livmodern som möjligt för att kunna dra ut först en död gris, och sedan en till. Esther verkade förstå att vi trots den omilda behandlingen faktiskt ville hjälpa henne. Vi konstaterade att ytterligare minst en gris var kvar i magen, men så långt in att inte Malins armar räckte till. Förhoppningsvis skulle Esthers kropp komma igång igen med lite vila, hoppet levde om att den kanske skulle klara sig. En annan veterinär (med längre och smalare armar) konsulterades och lovade att svänga förbi och titta till Esther efter några timmars vila.

Jag försökte göra livet mer bekvämt för en nu mycket trött Mamma Gris, och såg hennes två söner Arne och Assar bli starkare och piggare för varje timme.

Veterinär nummer två dök upp vid 14-tiden, och konstaterade att kultingen i magen verkade sitta fast. Ordentligt. En halvtimme senare vet jag knappt vem som var tröttast - veterinären eller Esther - men ytterligare en död kulting var ute ur magen. Esther verkade lugnare, hon andades inte lika tungt och stönandena avtog. Ny vila och förhoppning om att allt nu var ute och att hon skulle bli OK.

Grabbarna bökade runt och gjorde mini-utflykter nästan hela 10 cm från mamma...Spännande värre!

Halv fem var Ola hemma igen, och det första vi gjorde var naturligtvis att gå ut och titta till en mycket trött Mamma Gris. En sista kulting var framfödd - också död. Esther låg utan att röra en muskel. Jag hällde lite vatten i munnen på henne för att få igång lite drick-reflexer, men ingen reaktion. En bit äpple då? Det kunde hon inte motstå, tveksamt tog hon första biten och åt sedan hela äpplet, satte sig upp och fick i sig lite mat blandat med mycket vatten, reste sig upp och hälsade på sina småttingar, bökade runt, och la sig på andra sidan. Lättnaden var enorm - hon skulle klara sig!

Summa summarum: sju kultingar varav två lever. Vad var det som gick snett? Vem vet. Grisar har vanligtvis lätt för att föda, och Esther hade alla oddsen på sin sida (inomhus, bra mat, i god form). Ibland går det fel ändå helt enkelt.

Jag gläds åt de två dyrbara kultingarna som vi ändå fick, och är tacksam över att Esther nu verkar må bra igen (hon mötte morgonmålet idag med sina vanliga glada grymtningar).

Det känns lite som att någonstans har man ett val. Tråkiga saker händer i livet, det gör det för alla. Antingen så fastnar man i tankar på de som inte överlevde - eller så blickar man framåt, och fokuserar på de som trots allt finns kvar. Jag väljer det senare :)