...och för min del behöver det aldrig bli fler!
I tisdags hade jag dogsen med på skolan som vanligt. De bor i ett eget rum på nedanvåningen, jag jobbar på ovanvåningen. Vi var ute på lunchpromenad som vanligt, jag lämnade över mina älsklingar i några elevers ömma vård, fixade käk, åt och jobbade samtidigt (det är så man hinner med 45 minuters promenad på lunchen).
Plötsligt ringer en kollega nerifrån djurrummet. "Midori har satt i halsen, kom genast!"

Midan hade försökt kräkas flera gånger, dreglade, var väldigt matt och vägrade låta mig undersöka hennes hals. Upp med hunden, in i bilen, iväg! På vägen ringde jag och aviserade att vi var på väg och att jag misstänkte att hon satt i halsen. Samtidigt hörde jag konstiga ljud från buren, och körde så fort jag vågade.
Äntligen framme! Och hon levde! I buren såg jag också boven i dramat - ca 40 cm nyss uppkräkt skosnöre, med lite löv på som krydda.
Vi möttes av en sköterska och fick direkt träffa veterinär, suverän service. Undersökning av svalg och matstrupe, inga skador. Röntgen av magen för att vara på den säkra sidan avslöjade en uppäten sten, men inga mer snören. Tack och lov! Snören i tarmarna är livsfarligt.

På en timme från att jag åkte tills att jag kom tillbaka (snabbaste veterinörbesöket ever) fick jag på nytt insikt om hur triviala träningsproblem är jämfört med det som verkligen betyder något, hundens välmående och hälsa! Nyttigt att tänka på ibland, och vara tacksam över att ens hund är frisk och glad! Resten är ju faktiskt bara glasyr på kakan...