Sista träffen mad Maria var förra veckan, och jag kommer att sakna "gänget"! Mycket intryck som vanligt, jag var glad att filmkameran var med så att jag kan dubbelkolla i efterhand vad vi egentligen gjorde.

Det som slog mig mest med denna träffen var känslan...

Att träna Valle har varit lite schizofrent - ibland är han så fantastisk att jag blir alldeles matt av lycka, för att i nästa sekund tvärvända och inte vilja någonting. Jag blir mer och mer klar över vilka triggers han har, vad jag ska undvika att göra (för att det triggar någon konstig koppling i hans hjärna), och hur jag kan låsa upp honom när han låser sig och hitta "glad-Valle" igen. Det är JOBBIGT att träna en hund som kräver "millimeterprecision" i både beteenden och ffa känsloläge för att fungera. Samtidigt är det ROLIGT och STIMULERANDE - han är bättre än den bästa instruktör på omedelbar feedback! Gör jag rätt (i hans värld) så funkar han. Gör jag minsta misstag så funkar han INTE.

Detta i kombination med att han snabbt blir mentalt trött - han verkar "ta in" mycket mer av världen än de flesta andra hundar jag träffat - och att jag älsar att träna och har dålig disciplin på att sluta i tid, har gjort träningen...lite mindre rolig än den kunde varit. Berg och dalbana i känslolandet är liksom inte min grej.

Enter Midori. Hon vill ALLTID träna, helst 24 timmar om dygnet. Hon fungerar som ett skolboksexempel för hundträning. Hon struntar totalt i miljön runtomkring, tränar vi så TRÄNAR VI! Alltså...hon är alla bra sidor hos min JRT Popsy (en av de roligaste hundar jag någonsin tränat) kombinerat med alla bra sidor hos Valle!

Redan förra träffen kommenterade en vän att jag såg så mycket gladare och mer avslappnad ut när jag tränar Midan, än när jag tränar Valle. Det stämmer! Jag är inte rädd för vad som ska hända om jag tar ett felsteg, jag får bättre självförtroende, och inte minst så har jag faktiskt lärt mig en del om vikten av att träna känsla och inte bara beteende under åren med Valle (tur att man utvecklas)...

Och det bästa är: den positiva känslan smittar!

Jag tror att eftersom jag inte längre har bara EN hund (förutom Mårran, som är lite halvpensionerad) att träna, så tar det bort press från träningen. Lämnar Valle träningspasset så har jag en hund till! Valle kan få korta, glada pass för att HAN VILL, inte för att jag kämpar med att få honom att vilja.

Resultat:

Jag vet - detaljerna är LÅNGT ifrån perfekta. Men detta är fortfarande den allra bästa träningstävling vi någonsin gjort! Han är GLAD och ENGAGERAD rakt igenom. Känslan för mig var odelat positiv, som det ska vara när man tränar! Att detaljer brister är inget som gör mig besviken - sådant pysslar vi med efterhand, de "felen" är en del i informationsflödet om var vi behöver lägga extra träning.

Sporrad av framgångarna vågade jag mig på vårt mest ångestladdade moment - apporteringhen - nästa dag. Ni kan se vid ett par tillfällen att han "stämplar ut", (han blir låg, ledsen, vill inte ta leksak), och jag har tackochlov lärt mig dels att BRYTA i det läget, och dels att STARTA OM honom. Detta är första gången jag får till en riktigt bra känsla och vettigt tempo i apporteringen när vi är i grupp!

Ni kan se honom dissa leksaken ett par gånger, jag får honom att göra en nosfrys i handen, och sedan tar han leksaken utan problem. Det är EN viktig nyckel som vi har hittat.

Midan då? Hon var bara bäst, som vanligt...:)